Ljusare, men orosmoln

På onsdagen var vi och hälsade på i brors nya stuga. En stuga som ligger vid havet i Nordmaling, på väg ut mot Järnäsklubb. Det var en riktigt fin stuga och vi bjöds på mycket god lunch.

Min tanke var att jag skulle cykla båda vägarna vilket skulle bli ca 120 km. När vi pratade om detta ville Katten cykla ena vägen, vilket jag tyckte var okej då jag kört på ganska bra på slutet. Jag skulle cykla dit och Katten hem. Så gjorde jag min fantastiska klantighetskrasch på tisdagskvällen vilket innebar att det som skulle bli 120 km blev 0 km för mig.

På onsdagen blev handen som fått ta smällen vid mitt fall allt mer blå och uppsvullnaden var stor, men smärtan började samtidigt avta. Under gårdagen förbättrades läget ytterligare även om uppsvullnad, blåning och sår är oförändrat. Framför allt kändes det mycket bra att jag kunde konstatera att det inte var något brott inne i handen.

Under torsdagen följde jag den spektakulära etappen i Tour de France där cyklisterna bland annat klättrade upp för l'Alpe d'Huez två gånger. För första gången på Touren visade sig Froome vara mänsklig.

Efter en tidig middag tog jag cykeln för en tur på torsdagskvällen. Rundan inleddes med en tröskelintervall på 24 minuter. Från kyrkan i Vännäsby till avfarten till Rödtjärnsberget tryckte jag på lite extra och snittade under den dryga milen en bit över 40 km/h.

Jag åkte samma väg tillbaka, men nu med mycket lägre intensitet. När jag passerade vårt hus hade jag cyklat 32 km.

Jag bestämde mig för en extra runda mot Hällfors. Det är en riktigt trevlig väg, men beläggningen är allt annat än bra. Efter ca 10 km tänkte jag vända, men det var då jag såg det. nylagd asfalt. Jag blev lite taggad av detta och intresserad av hur lång den nya vägsträckan egentligen var.

Jag trampade på tills den nya beläggningen ersattes av grus, dvs nästan 6 km. Frågan är nu om tanken är att fortsatta asfaltera efter denna väg? Det vore önskvärt. Jag vände tillbaka hemåt och tryckte på rejält den första halvmilen med bra asfalt. Därefter rullade jag hem sista milen vilket innebar att dagens runda landade på ca 64 km.

Kroppen kändes ganska bra och framför allt - smärtan i handen gick att hantera. Däremot finns det ett annat mörkt moln - förkylning. Jag har haft förkylningskänning några dagar och sonen har legat flera dagar med halsont och feber. I dag verkar han dock må bättre, medan jag mår sämre.

Nu får vi se om det blir start på söndag i Krafttrampen (Skellefteå) eller om det blir tredje tävlingen i rad som får ställas in. På de sista 4 åren har jag fått ställa in en planerad tävling, då på grund av sjukdom. Då har jag alltså räknat bort de två senaste tänkta tävlingarna. Det vore alltså ett antiklimax att helt plötsligt missa tre tävlingar i rad.

Jag ska vila i dag, så får vi se hur måendet utvecklar sig. I stället för cykling ägnar vi fredagen åt lite Tour de France och senare ska vi träffa syster med familj och spela bowling tillsammans. Det ska bli roligt.

 

Jobbigt, stark, otroligt klantig och skadad

Hela dagen har varit kall, grå och tråkig. Så var det då dags för kvällens gemensamma träning och helt plötsligt tittade solen fram och det blev riktigt varmt. Fortfarande fanns dock en väl tilltagen vind kvar som under dagen bidragit till det dåliga vädret.

Vi blev 8 stycken deltagare på kvällens träning där vi körde Brännlandsrundan med en extra bonusrunda. Totalt ca 50 km. Rundan kryddades också med ett antal tuffa intervaller. Vi började med ett förföljelselopp på 4 minuter i medvinden efter Brånsvägen. Jag kände mig stark när jag tryckte på i farter mellan 48 och 50 km/h. Alla övriga trampade också på bra.

Efter detta körde vi på en liten bit för att i backen efteråt stanna mitt i. Nu var det dags för att trycka på uppför ståendes tills vi nådde toppen av backen. Då satte vi oss ned och fortsatte trycka några minuter till. Totalt en intervall på ca 3,5 minuter.

Nästa intervall innebar att vi under 40 sekunder skulle trycka på max i en hyfsad nedförsbacke. Jag kom upp i drygt 61 km och kände då att det brände bra i benen. Vi rullade vidare för att från stillastående klättra upp för en 400 m backe i maxfart. Backen hade en snittlutning på 4,7% och jag höll en snittfart 33 km/h. Vi rullade vidare för att avsluta med tre korta intervaller.

I dag hade jag riktigt starka ben och det kändes riktigt bra, vilket var roligt.

Allt hade kunnat vara perfekt om jag inte varit extremt klantig. Jag var så klantig att man egentligen inte kan skriva det på bloggen!? Man jag står för mina misstag, även om det innebär att jag måste erkänna nybörjarmisstag som inte borde ske.

Inför en av de sista intervallerna stannade vi och jag skulle informera om vad som gällde. Jag var inte riktigt med i matchen och släppte styret med båda händerna och satt kvar med ena foten i cykeln. Helt plötsligt märker jag att framhjulet åker åt sidan och jag inser då att nu är det kört. Jag hinner inte få loss foten utan druttar i backen. Otroligt coolt, otroligt bra?? Nej, otroligt klantigt. Jag skrapar upp handen och för att hindra blodvitet får jag ta av mig ena cykelstrumpan och vira den runt det största såret. Jag får också låna en plastpåse att vira runt för att rädda min snygga vita styrlinda. Vi rullar vidare och jag inser att handen fått sig en rejäl smäll. Det är mycket svårt att växla och att stå upp och cykla.

Det var en halvtimmes cykling kvar och jag gjorde ändå det bästa av detta och vi lade in några intervaller till. Snittfart och snittpuls blev inte så hög i dag, däremot hoppas jag att de högkvalitativa intervallerna ska ge ytterligare en skjuts för formen.

 

 Vi avslutade ett mycket bra och trevligt pass och jag trampade hem. Såren i handen är inga problem, men nu har handen svullit upp ganska mycket. Jag hoppas verkligen att det bara är en hård tryckskada och inte några ledband eller dylikt som kraschat. Framför allt hoppas jag det inte är något ben som är av.

Det vore ju verkligen ett antiklimax om jag först stått över två tävlingar för att Tova varit på sjukhus för att därefter göra en vurpa stillastående som gör att jag missar fler tävlingar.

Jag har nu sett på damlandslaget, Midsommer och ätit en hemmagjord rabarberpaj. Under tiden har jag tittat på min hand för att ena sekunden intala mig att jag är bra redan i morgon för att i nästa sekund tänka att ben är brutna. När man har ont och är orolig för sin träning är man inte stark...

Jag hoppas att jag imorgon får vara nöjd över att formen är på gång och inte frustrerad över att jag åter är skadad.
Ja den som lever får se.

Heureka - Jag har funnit det

Äntligen verkar jag ha hittat ljuset. Äntligen verkar jag ha sett helheten. Äntligen verkar smärtorna försvunnit. Äntligen kanske jag inte ska behöva känna mig så mentalt svag som jag hittills gjort?

Vad är det då som lyckats? Vad är det som är så framgångsrikt? Vad är det jag hittat?

Det är inställningen. Äntligen verkar jag ha en bra inställning. Då pratar vi bara om små förändringar små justeringar - vi pratar om millimetrar och kanske någon centimeter här och där.

Att arbeta med sin mentala inställning och lyckas är svårt, att hitta inställningen på cykeln har jag under två månader tyckt varit ännu svårare. Dessutom har min mentala styrka tagit stryk.

Som jag tidigare nämnt havererade min förra cykel och därför fick jag köpa en ny cykel - vilket inte är optimalt mitt under en period av hårdträning. Det bästa är att byta cykel när det är lågsäsong och hitta rätt på alla inställningar när träningen inte är så intensiv och omfattande.

Det kan också sägas vara dumdristigt att inte välja en likadan ram - även om det var samma märke - Canyon. Tidigare hade jag en SLX-ram, men nu blev det en Aeroad. Redan från början har jag varit mycket nöjd med ramens prestanda och den har verkligen känts snabb, även om det har tagit lite tid att vänja sig vid att ramen inte är fullt så styv som på min tidigare cykel.

Jag fick dock fysiska problem nästan direkt jag satte mig på min nya Aeroad. Knäna började spöka. Jag insåg att min sittposition inte var optimal och började experimentera. Jag har flyttat sadeln upp, ned, fram, bak, lutat den både framåt och bakåt - utan att riktigt hittat lösningen. Jag har även arbetat med styrets inställning och alla tänkbara avstånd.

För varje pass som gått där knäna inte blivit bättre och när det allmänt inte känts bra med sittställningen har min inställning verkligen utmanats. Irritationen och frustrationen har allt eftersom ökat. Men inte blev knäna bättre för det.

Så var det dags för Vätternrundan och jag insåg att 30 mil inte skulle fungera för mina knän. Som en sista utväg höjde jag sadeln rejält. Det ledde faktiskt till att knäna höll under hela rundan och att jag fick ett riktigt bra resultat. Däremot rasade mina ljumskar ihop fullständigt. Efter 7-8 mil funderade jag på om ljumskarna skulle innebära att jag måste bryta. En voltarencocktail räddade dock mig.

Ljumskarna har genom åren alltid ställt till problem om sadeln suttit för högt eller för långt bak. Knäna brukar trilskas om sadeln är för låg. Alltså lite av ett moment 22.

Efter avklarad Väternrunda fanns inget annat val än att åter sänka sadeln. Jag återupptog arbetat med att mäta avstånd och vinklar och utifrån detta göra ett antal justeringar. Därefter en runda för att åter vara frustrerad för att inför nästa runda fortsätta mäta och och justera.

Ja, jag vet att man ska köra med en viss inställning under en period innan man ändrar, men vet man att den inte är rätt så går det inte att göra så.

Så en dag för nästan två veckor sedan kände jag ganska omgående vid en cykelrunda att nu kändes det ganska okej. Ljumskarna trilskades inte allt för mycket och knäna kändes inte av. Fortfarande krävdes tänjningar och att jag stod upp lite då och då i början av passet för att ljumskarna skulle komma igång. Men när jag väl var varm så fungerade det ganska bra.

Efter den rundan har jag vinklat fram sadeln några grader. Flyttat bak sadeln 3 mm och höjt sadeln med 5 mm. Jag körde så i två rundor och var nästan nöjd. Jag bestämde mig dock för att flytta ned sadeln 3 mm.

Med den inställningen har jag nu kört tre rundor, en på 5 mil, en på 10 mil och en på 12,5 mil utan känningar i vare sig knä eller ljumskar. Jag känner också att positionen är bra för att alstra kraft vid själva cyklingen. Fortfarande behöver ljumskarna värmas upp i början innan jag kan trycka på för fullt - i annat fall gör det ont. Men det tror jag beror på historiska svårigheter och inte att inställningarna nu är fel.

Jag tror alltså att jag funnit det. Jag tror alltså att inställningen på cykeln nu är bra och då kan nog även min personliga inställning nå nya höjder. Nu ska jag i alla fall köra på så här några veckor och hoppas att jag efter detta inte finner behov av några nya justeringar.

Nu har jag alltså en riktigt bra och snabb cykel där även sittställningen känns bra. Då finns alla förutsättningar för starka prestationer - det hänger bara på att kroppen ska kännas lika bra. Det är i och först sig inte så bara. Men det är till stora delar en inställningsfråga...