Vad är en glad midsommar?!

Jag gillar midsommar. Jag brukar tycka att midsommarfirande är roligt och viktigt. En dag jag vill göra något särskilt.

I går slogs jag av att i morgon är det midsommar. Jag kände inget särskilt kring detta och jag kände inte för att fira. Katten kände samma sak. Melvin var inte heller han intresserad av något midsommarfirande. Ingen av oss har nog kraften. Tova hon har inget val.

På facebook hälsar ”alla” en glad midsommar och runt omkring mig hör jag pratet mellan olika människor - ”Vad ska ni göra på semestern?”.

I en annan tid, i ett annat liv hade alla dessa tillrop känts upplyftande och positiva. Nu känns de mer jobbiga om de ens känns alls.

Det betyder inte att jag tycker det är fel att önska andra en bra midsommar, planera sin semester, och inte heller att man gnäller över midsommarvädret. Ett väder jag själv inte reflekterat kring. Men jag lovar – Hade det grundläggande i livet varit ok hade jag också gnällt.

Fem av de sex senaste veckorna har familjen varit uppdelad och så har det varit även idag. Katten var med Tova igår och under förmiddagen idag. Jag var med Melvin. Mitt på dagen idag åkte jag och Melvin till sjukhuset, och där var vi tillsammans hela familjen i kanske 10 minuter. Nu är jag med Tova och Katten med Melvin. På detta sätt har det alltså sett ut större delen av tiden under maj och juni månad.

På förmiddagen i dag hade jag och Melvin det mysigt utan att egentligen göra något särskilt. Vi var helt enkelt bara tillsammans. I kväll har Melvin och Katten varit hos farmor och farfar för middag och övernattning. Hoppas de haft en bra kväll.

Det närmsta jag idag kom något som liknar midsommar är att vi mitt på dagen fick några jordgubbar. Sedan vid tio i kväll kände jag en strykning på ryggen och en av läkarna frågade om jag ville ha limepaj och kaffe. Väldigt snällt!

Det är inte alltid man får kaffe, paj och tårta när man är på sjukhus.

Det närmsta jag kom en glad midsommar var att jag och Melvin hade det mycket mysigt på förmiddagen och att Tova öppnade ögonen i ca 10 minuter i kväll och jag uppfattade det så att hon var medveten om omgivningen. Hon verkade också nöjd åt att jag var där. Något som kan tyckas mycket litet kan göra en glad. Allt här i livet är ju relativt.

Trött men ganska nöjd tjej. Orkade dock bara vaken 10-15 minuter på hela dagen.

Det har också känts bra att Tova under eftermiddagen fått sova lugnt utan feber, kramper eller andra problem då det varit stökigt både i går och på förmiddagen.

Jag blir kvar på sjukhuset i några dygn till och jag hoppas verkligen att Tova som nu åter har lunginflammation och fortfarande ligger i respirator snart får må åtminstone lite bättre och som ett första steg får lämna intensiven. Jag är medveten om att det är långt dit, men man måste ju få hoppas.

I morgon eftermiddag är det några timmar som jag inte kommer att vara med Tova, och då ska jag försöka cykla en tur. I går kväll hittade jag också en dryg timme för lite MTB. Cyklingen är verkligen otroligt viktig, i denna tid främst för måendet.

Den enda stunden jag kan släppa tid och rum och låta hjärnan vila från den verklighet vi lever i är när jag sitter på cykeln, så den tiden behövs verkligen och jag hoppas jag orkar fortsätta ta mig för att äntra cykeln så ofta det bara går. 

Avslutningsvis önskar jag verkligen att ni alla hade en bra midsommar, att sommaren blir riktigt bra och att ni får njuta av semestern. Ta vara på dig själv och på varandra.

Min älskade Törnrosa - Cykelvasan - Krafttrampen - Tempotävling

I torsdagskväll blev Tova dålig med riktigt tuffa kramper. På fredag morgon hamnade hon på IVA, sövdes ned och placerades i respirator - allt för att bryta kramperna.

Läget verkade på lördagen vara relativt stabilt och därför valde jag att tillsammans med sju lagkamrater i Vännäs CK starta i Kraftrampen MTB. Detta både för att jag behövde tänka på annat och samtidigt för att ge mig chansen att få en bra seedning till Cykelvasan.

Kroppen var stark hela tävlingen, men flytet uteblev. En cyklist körde på mitt hjul och jag kraschade. När vi sedan åter skulle arbeta ikapp klungan vi legat i fick jag ett cykelhaveri så att bakhjulet låste sig. Bror åkte rakt in i mig och gjorde en ful krasch. Själv blev jag stående nästan fyra minuter innan jag åter fick cykeln i cykelbart skick. Trots alla motgångar för både mig och bror visade det sig att vi fick en bättre tid i år än i fjol och vår tid räckte till andra startled på Cykelvasan - just bakom eliten. Inte helt fel. Nu är planen att köra Cykelvasan om bara allt hemma blir bättre.

Törnrosa

På lördag vid tre skulle Tova väckas och all sömnmedicin togs bort. Man trodde hon skulle vakna inom några timmar. När jag kom till IVA på söndagsmorgonen hade Tova ännu inte gett några signaler. Från söndagsmorgonen har jag i stort sett all tid suttit med Tova och försökt genom att prata med henne, sjunga, massera etc få henne att reagera - utan resultat. I går rörde Tova tungan i bland, men det var allt.

Förberedelse inför dagens neurologtest

Fram till i morse sa läkarna att Tova vaknar nog snart, även om jag redan i går hörde att oron hos läkarna började komma. Idag bestämdes att läkarna först skulle göra en neurologisk undersökning för att se om det gick några signaler till och från Tovas hjärna. Sedan skulle en MR göras för att se om något i hjärnan "gått sönder". I detta läge var det bara att inse att kanske vaknar Tova aldrig igen. Jag ska väl erkänna att den tanken i och för sig gnagt i mig ända sedan i måndags, för helt klart var något fel. Kanske skulle Tovas skolavslutning när hon slutade årskurs 6 bli hennes sista "riktiga" dag i livet!? 

Att överhuvudtaget tänka tanken att ens barn kanske aldrig vaknar igen - ja ni kan kanske förstå hur det känns!? De senaste dagarna har jag haft fysiskt ont i kroppen av all oro och rädsla samtidigt som jag varit i en dimma. Detta är verkligen något man önskar att alla fick slippa.

Efter några timmars riktigt orolig väntan fick vi i eftermiddags veta att läkarna inte hittat något fel i testerna. Ett visst hopp kom tillbaka.

Så i kväll öppnade Tova sina ögon en liten stund efter att ha legat i en typ av koma under fyra dygn. Ögonen är nu åter stängda - men nu finns åter ett litet hopp. Jag är medveten om att vi inte vet hur det är med Tova, om hon vaknar till ordentligt och hur hon då mår. Men nu finns i alla fall ett hopp att hålla fast vid. Hopp är vad vi behöver.

Så öppnas Tovas ögon efter att varit stängda mer än fem dygn. 

Hoppet gör också att jag orkar skriva ett inlägg. Sedan i söndags har jag mått allt för dåligt för att orka med detta. Men nu kanske min lilla prinsessa, min Törnrosa åter vaknar!? Energin är nu i stort sett slut både för mig, Katten och Melvin. Inte heller Tova orkar ju hur mycket som helst. Jag önskar av hela mitt hjärta att det nu fortsätter åt rätt håll, och att Tova snart får må bättre.

Efter väldigt lång tid på sjukhuset var jag idag hemma vid tre och Katten är nu med Tova på sjukhuset.

Väl hemma bestämde jag mig för att vara med i Vännäs CK:s träningstävling i tempo. Det var dock inget riktigt tempo, utan alla körde med helt vanliga linjecyklar utan någon som helst anpassning för tempo. Vi körde dock individuell start och på en bana som är lik tempobanor. 

Bror som i dag var funktioner ska snart skicka iväg Christofer

Det blev närmare 11 km på tid, därefter ett trevligt fika innan vi körde 11 nya km på tid. För egen del kändes det förvånansvärt bra utifrån förutsättningarna. Trots att jag inte hade några som helst anpassningar för tempo, att jag suttit i en stol på IVA i flera dagar, att det inte var särskilt gynnsam vind och att vi hade en vändpunkt efter halva sträckan där man förlorar tid saknades bara några sekunder för att nå en snittfart på 40 km/h. Det är jag mycket nöjd med. Skulle vara roligt att någon gång prova en riktig tempocykel, tempokläder, hjälm mm och se hur det skulle kännas.

Avslappnade cyklister inför start

Trots att merparten av de som var med på vår träningstävling i linje häromveckan inte kunde vara med idag blev vi ändå 8 stycken som cyklade och dessutom var bror med som tidtagare, då hans skada från lördagen satte stopp för deltagande. Skulle vi få med alla cyklister som gillar att cykla fort skulle vi kunna var mer än dubbelt så många. Vännäs CK är verkligen på gång.

På dagens träningstävling lyckades jag vara snabbast, ca 30 sekunder före Helmersson som hade ett bra avstånd till Niklas Nyman som var trea. Alla åtta gjorde en riktigt bra insats och alla fick två tuffa intervaller i kroppen. Helt klart bra för formen.

För egen del blev snittpulsen 93% av max, och en hel del mjölksyra - inte fel.

Tider och snittfart från dagens arrangemang

Ambulans, Akuten, Krasch och Krafttrampen 2014

Väldigt mycket har hänt sedan mitt första inlägg. Tyvärr har Tova åter blivit dålig åkt in med ambulans för nedsövning på IVA. Jag har just nu inga ord kring detta så jag skriver nu om annat.

Då Katten var hos Tova tyckte hon att jag trots familjesituationen skulle åka till Skellefteå för Krafttrampen. När dessutom mor och far kunde vara med Melvin fanns möjligheten. 

Jag funderade länge hur jag skulle göra. Jag var helt urlakad då jag varit med Tova hela torsdag natt då det dåliga måendet började, och därmed hade jag inte sovit något på ett och ett halvt dygn. Sedan hade inte heller ätit okej under fredagen för att förbereda mig. Samtidigt ville jag gärna tävla och skingra tankarna. Skulle jag inte starta fanns inte heller chansen att seeda in mig till Cykelvasan och då var inte heller denna tävling aktuell. 

Efter många funderingar bestämde jag mig för att åka - behövde helt enkelt annat att tänka på. Jag bestämde mig för att ta det som det blev.

Vi blev totalt 8 stycken från Vännäs CK, inte dåligt. 

Innan dagen var över såg det ut så här. Tävlingssjukvårdare tar hand om brors sargade knä

Framme i Skellefteå var vädret mycket fint om än inte så varmt. När det var dags för start bestämde jag och bror oss för att vara mer offensiva i starten än i fjol. När starten gick fungerade det bättre, men även i år hamnade vi för långt bak i första backen och tappade därmed värdefulla ryggar inför fortsättningen. Detta är helt klart ett förbättringsområde.

Tjäder på gott humör

Cyklingen flöt det på helt okej och jag kände mig förvånansvärt stark. Det enda som ställde till det var som vanligt att jag har för dålig teknik i de delar där det är burkigt. Jag har fortfarande helt klart en landsvägscyklist som förirrat mig in i skogen....

Allt kändes bra tills en cyklist i ett stigparti körde rakt in i mitt framhjul. Det blev en framåtkullerbytta med cykeln över mig. Det blev ont lite här och där, främst i handled, tumme, lår och höft. Det största problemet var dock att vi tappade den klunga vi kört med. Det var fortfarande 20 km kvar, så vi ökade farten för att försöka köra in klungan igen. 

Så började växlarna krångla och oron ökade för växelhaveri. Det visade sig dock senare att det inte var växeln det var fel på.

Så hände det - Mitt i jakten efter vår ordinarie klunga. Med 15 km kvar var jag åter uppe i tät för vår klunga när bakdäcket helt plötsligt låste sig och det blev tvärstopp. När det först går ca 35 km/h och tar tvärstopp blir det problem för de bakom. Bror som låg närmast åkte i backen, medan de andra precis klarade sig. Bror stannade en liten stund och cyklade sedan vidare.

Jag vände cykeln och insåg att hjulet lossnat från ramen på ena sidan. Det visade sig att det gick att lösa temporärt och efter närmare 4 minuters stopp var jag åter igång. När jag fått stopp hade luften gått ur mig, men någon minut innan jag fick till cykeln åkte Hasse från klubben förbi. Jag tänkte - kanske går det att köra ikapp!?

Jag lade mig på mellan 90 och 95% av maxpuls och försökte hitta en jämn rytm. Efter ett tag var jag ikapp Hasse och tänkte då att kanske kan jag köra förbi fler. Jag fortsatte att trycka på bra och när det var ca 300 meter kvar till mål kom jag även i kapp bror som utifrån sin krasch tappat lite motivation och även vid kraschen fått krampkänning i vaden.

Bror såg mig inte och jag spurtade förbi honom. I fjol kom vi också gemensamt fram till målet - denna gång utan incidenter, och då spurtade han men inte jag. Så vi kan säga att vi kom lika båda åren.

När jag tittade på datafilen från dagens runda kunde jag se att jag sista 15 km efter kraschen fram till mål körde ca 4 minuter snabbare än i fjol, och det på egen hand. I fjol var vi 2-3 som hjälptes åt.

Innan kraschen låg vi 3-4 minuter före fjolårets tid. Detta tillsammans med att mitt stopp blev fyra minuter räknar jag med att min tid i år blivit en bit under en timme och 47 minuter på fem mil. 

Det hade troligen räckt till 6-7 plats i motionsklass av ca 140 startande och kring plats 20 totalt, om vi räknar in både motionsklass och tävlingsklass. Då hade jag dessutom en krasch som sinkade oss, så detta hade varit med mersmak.

Nu blev det ju ändå inte så, utan min cykel havererade. Därför blev det en bit över en timme och 50 minuter. Men jag var 4 minuter snabbare än i fjol trots 4 minuters totalstopp och en krasch i början av loppet, så det var totalt sett bra.

Dagens tävling känns verkligen både och. Det är helt klart blandande känslor. Jag var stark och jag kunde fått en riktigt bra tid. Med flyt, bättre ryggar och inga incidenter skulle jag nog kunnat nå en tid ned mot 1.45. Jag var också klart bättre än i fjol, trots väldigt dåliga förberedelser och nu har jag dessutom seedat in mig bra till cykelvasan, vilket var ett mål.

Samtidigt har jag ont i höften, handleden, tummen och låret efter min krasch. Mina helt nya cykelbyxor är dessutom förstörda efter kraschen. Det är också osäkert om min cykel fick några större bestående skador av mitt haveri. Jag har inte vågat kolla än.... 

Den störta negativa aspekten var dock att jag orsakade brors krasch, även om det inte var min mening. Han åkte hårt i backen och blev illa tilltygad på knä och ögonbryn. Dessutom gick hjälmen sönder, han fick skador på ramen och cykeldatorn fick sig en smäll. Inte roligt alls.

Efter att ha blivit omplåstrad inför besök på akuten. Trots motgångar höll bror uppe modet.

Bror fick åka till akuten och först 3-4 timmar senare fick han åka vidare, detta efter att ha sytt knäet och limmat ögonbrynen.

Allt kaos som blev efter målgång gjorde att jag helt glömde bort att äta och dricka, och fick inte i mig någonting innan jag var hemma - förutom en banan jag fick av Kjell. Inte optimalt för återhämtningen.

Niklas på gott humör trots skadat ben

Niklas som åkte med i samma bil som jag och bro hade även han otur. Kedjan hoppade flera gånger, han gjorde en krasch och dessutom körde han fel och förlorade tid. Det hade alltså gått troll för oss alla som åkte tillsammans.

För Hasse, Kjell, Tellné och Tjäder som åkte i andra bilar flöt det på hela loppet och de gjorde det alla mycket bra. Åsa som också körde gjorde även hon en bra insats. Däremot han jag inte prata med henne efter loppet, för att veta om det flutet på hela vägen runt.

Kjell gillade banan och den plakett han fick

I torsdags var det skolavslutning och Tova hade en fantastiskt bra dag. Samma kväll ändrades allt.

Tova nöjd med klasskamrater

I morgon bitti åker jag till Tova. Jag hoppas av hela mitt hjärta att hon då mår lite bättre.

Tova med farmor och morfar efter skolavslutningen i kyrkan

En glad Tova hade fått en fin blomma för att hon nu gått ut åk 6

Idag på IVA, nedsövd och med respirator. Livet ändras snabbt, inte alltid åt det bättre.