Vätternrundaträning - Många marinerade ben och ICA bara för oss

Idag var det åter dags för gemensam träning med Vätternrundan Team Sportia Umeå Sub 8.
Katten skulle i dag ha bilen och bror hade sin bil i Umeå. Det ledde till att jag, bror och Helmersson började dagen med att cykla till vår gemensamma start för dagen. Med drygt 40 km i benen var det så dags för träning.

Vi var ca 20 cyklister i dag och tanken var att vi skulle slipa till den belgiska klungan så den blev ännu mer effektiv. Vi trampade iväg mot Nordmaling och till en början gick det allt för lugnt och trots direktiv om att öka farten, blev det inte tillräckligt hög intensitet. Däremot satt den belgiska klungan bättre än vid tidigare tillfällen.

Efter ett stop med lite resonemang blev det bättre. Vi trampade vidare med bra fart tills vi cyklat ca 40 km och närmade oss Gräsmyr. Vi såg då att några släppt klungan och vi bestämde oss för att stanna och vänta in dem. Vi bestämde då att från Gräsmyr till Nordmaling skulle vi trampa på och om någon behövde släppa skulle vi återsamlas när vi stannade för lite påfyllning på Statoil i Nordmaling.

Nu hände något och helt plötsligt blev det High Chaparall. Det trycktes på rejält och marineringen av mångas ben började inför lördagsgrillningen hemma med familjerna. När det helt plötsligt går 48 km/h i slakmotan uppför, då går det hårt. Väl framme i Nordmaling efter 25 km marinering var det många trötta cyklister som stannade för påfyllning.

Efter det korta stoppet hittade vi ett ganska så bra tempo, men då smällde det till långt bak i ledet. En av cyklisterna hade gått på hjul och hamnade i diket. Axel, höft och armbåge fick ta smällen och han har nog ganska ont i kväll. Hjulet blev också skadat. Tråkigt och surt! Det tog dock inte värre än att han kunde cykla hela vägen hem, även om han inte gick med i belgiska klungan. Tur i oturen.

Efter en paus trampade vi igång igen, och åter blev det hög intensitet. Framför allt hade vi svårt att våga ta det lugnt uppför. Det gick hårt uppför, många gånger riktigt hårt. Då är det svårt att kunna trycka tillräckligt bra på slättan och utför. Nu föll många cyklister i från och vi valde att vänta in alla i Gräsmyr. Därefter trampade vi tillbaka till Umeå, med bara ett kort stopp för att åter poängtera att farten uppför behöver vara lägre.

När vi delade på oss när vi nådde Umeå hade vi trampat drygt 12 mil och fått oss en bra genomkörare. Mångas ben var nog lite möra!? Hur som helst behöver vi få till cyklingen uppför om det ska gå bra på Vättern. Vi måste våga köra lugnare. Övrigt tid måste vi köra tillräckligt fort, men ändå avväga intensiteten. Vi rullade bra idag, och det var trevligt. Men helt klart måste vi köra med jämnare fart och lite lägre intensitet bitvis. Vi var färre än hälften som gick runt i klungan hela vägen och då var det bara ca en tredjedel av Vättern. Vi har alltså lite att arbeta med.

Men vi var mycket bättre än för två veckor sedan och fortfarande finns hoppet att vi cyklar under 8 timmar, vilket för min del skulle bli för tredje gången.

Snittfarten de 120 km hade räckt till 8 timmar om vi höll farten i 300 km. Det som då talar för att vi skulle lyckas är att vi blivit bättre för varje gång. Både fysiskt, taktiskt och tekniskt. Dessutom var det drygt 50% mer stigning än vad det är på Vättern. Det som talar emot är att vi behöver hålla farten i 18 mil längre än vad vi gjorde idag.

Efter den gemensamma cyklingen trampade jag och Helmersson mot Vännäs. För egen del hade jag haft slut på vätska och energi i över en timme. Rent allmänt hade jag haft med mig tunt med energi. Det gjorde att jag kände mig ganska matt när vi fortfarande hade ca 35 km kvar att trampa.

När vi hade 17 km kvar till slutmålet insåg vi att ett stopp för påfyllning var av stor betydelse. Vi stannade därför på ICA i Överboda. Tyvärr visade det sig att de stängt för 14 minuter sedan. Vi såg nog inte helt muntra ut. Då kommer det ut en dam ur affären och erbjuder sig att öppna bara för oss. Stort, Riktigt Stort!

Vi fick handla vad vi ville, sedan sa hon att vi fick sitta kvar vid några fikabord och äta upp det. Hon bjöd också på kaffe och pepparkakor. Helt klart - dagens största plus till ICA Överboda.

Väl hemma visade cykeldatorn 206 km och ganska exakt 6 timmar. Att gå utan vätska och energi i två timmar hade gjort mig ganska matt, så jag kastade i mig en mängd mat. Sedan efter en stund fick jag krampkänning i baksida lår på grund av vätskebristen. Så kan det gå om man inte sköter intaget.

Hur kroppen kändes idag? Ja, sådär. Inte är det optimalt med en kropp som inte har det tryck den brukar och det samtidigt finns något skräp i kroppen som jag dras med. Att då ha 3 träningar i kroppen sista månaden ökar ju då inte på form och känslan. Med tanke på detta är jag nöjd med att gå runt i klungan hela dagen.

Nu hoppas jag att kroppen reagerar bra på denna träning och att jag får träna på lite mer frekvent framöver. Vore inget vidare att åter vila en vecka. Med ett bra utfall kanske lite form skulle kunna komma tillbaka!? Sedan borde jag få lite gratis när jag sätter på högprofilshjulen som ännu vilar i hjulväskan. När vi dessutom får ta av alla vinterkläder kommer det nog också kännas bättre. Sedan har jag ännu inte varit nere bocken vid våra gemensamma träningar, man vill ju i alla fall mentalt ha lite sparat.

I morgon lämnar vi in två cyklar på reparation. När de kommer tillbaka ska jag även lämna in min Canyon Aeroad som jag ska köra på i sommar. Behöver kittas upp en del.

Veckans enda utomhusaktivitet på gång - Vättern Sub 8

Jag fortsätter vila från träning och hoppas att kroppen snart ska säga - kör. Fram till dess blir det bara träning med Vätternrundan 2015 - Team Sportia Umeå, Sub 8.

Det har inneburit en träning varje helg och i morgon för fjärde veckan i rad. Då jag har det sportsliga ansvaret som kapten för gruppen har det känts som att det är viktigt att prioritera dessa träningar som syftar till att finslipa taktik, teknik och struktur.

Hittills har det gått allt bättre för varje träning och jag hoppas att morgondagen visar att vi är nära där vi vill vara.

Efter detta tillfälle har vi formellt ingen fler gemensamma träningar innan Vätternrundan. Sedan är det kanske så att vi ändå drar ihop delar av gruppen.

Det blev inga bilder eller något referat av förra veckans träning. Här bjuder jag på några bilder i alla fall.

På Bikeboost som är i Umeå i slutet av månaden kommer ganska många i gruppen rulla runt tillsammans så fort som möjligt. För egen del var ursprungsplanen att åka ned till Stockholm på tävling. Som måendet är nu vet jag inte vad det blir. Av de tre alternativen lutar det nog mest mot vila.

Att träna en dag i veckan, och känna att det inte finns det rätta trycket är väldigt annorlunda då jag i vanliga fall har som mål att träna 5-6 dagar i veckan och ofta med en bra känsla.

Redan nu har jag strukit två inplanerade tävlingar och fler lär det bli. Jag får låta det ta den tid det tar innan jag åter kan vara på banan. Jag vet att jag måste göra så, och det är också så det kommer att bli. Men det känns inte bra.


 Förra veckan VR-träning innebar att jag och Helmersson först trampade till Umeå, sedan blev det drygt 100 km gemensam träning innan jag trampade till Umåker för att se på V75. Efter V75 blev det cykling till Umeå simhall där sonen hade simträning. Tre trevliga aktiviteter.

Denna vecka trampar jag, bror och Helmersson åter till Umeå och Team Sportia. Där samlas vi alla, och förhoppningsvis blir det många av de 30 cyklister som ska var a med på Vätternrundan som dyker upp. Sedan blir det ca 67 km cykling till Nordmaling där vi tar en liten paus och sedan samma väg tillbaka.

Nu hoppas jag att kroppen i alla fall ska kännas hyfsat okej i morgon, och att det går bra att rulla med hela vägen. Sedan hade jag också hoppats på bra väder. Av det blir det dock inget. Vädret fortsätter istället på den trend som varit nu i ca en månad - dvs kallt. I morgon bitti säger prognosen + 2. Lite väl kallt för att vara i mitten av maj!?

Uppgiven, trött och frustrerad

Det har inte blivit många inlägg de senaste tre veckorna. Det beror på att jag inte varken haft tid, kraft, ork eller intresse. Det är inte kul att skriva när det inte finns roliga saker att skriva om. Men nu gör jag ett undantag.

Jag har genomfört 5 träningspass på 22 dagar. Vid fyra av tillfällena har det redan vid själva träningen känts dåligt och träningen har blivit utan kvalité, och efteråt har jag varit tvungen att vila ett flertal dagar då kroppen inte känts bra. Vid ett tillfälle kändes kroppen okej vid själva träningen, men då jag försökte att träna även dagen efteråt så var det åter kört.

Jag har alltså något skit i kroppen som ställer till det, och inte verkar det vilja gå över. Jag har provat att vila, ända upp till en vecka, men utan att jag kommer ur detta ekorrhjul.

Varje dag är grundpulsen hög och kroppen kraftlös. Vissa dagar är det huvudvärk, rossel i bröstet eller halsont.

Jag är övertygad om att detta i grunden är en förkylningsinfektion av något slag. Sedan är det nog många aspekter som gör att den vägrar släppa taget.

Att arbetet just nu är extra pressat och att arbetsveckorna ligger på upp emot 60 timmar tär på både kropp och psyke. Sedan innebär det att mycket annat som borde fixas får stå tillbaka.

Så mycket arbete och annat som behöver göras innebär att de få gånger jag ändå känt att jag kan träna har jag försökt att stressa in träningen. Det är aldrig bra.

Efter all oro för Tova de senaste åren och att hon slutligen lämnade oss efter två månaders intensiv kamp för livet påverkar självklart också. Mer än vad jag många gånger vill tro. Det är tufft och när saknaden och sorgen sköljer över mig är det svårt att stå emot. Sedan arbetar både Katten och Melvin med samma sak, så självklart påverkar även det. Vi är alla tre trötta, ledsna och i perioder uppgivna.

Skulle vilja skrika ut min frustration, uppgivenhet, ilska och sorg. Men tyvärr hjälper det föga.

Sedan Tova dog är det förstås så att jag är mer känslig än vanligt för mycket arbete, stress, när saker inte går bra, osämja och andra negativa inslag. Jag har svårt att acceptera det, då jag i vanliga fall nästan klarat "vad som helst". Så är det inte nu. Jag är mer känslig, mottaglig och orkar mindre. Visst, det blir nog bättre. Men så är det nu, och det ger mig svårigheter, främst i mitt inre.

I detta sammanhang är ju egentligen cyklingen inte särskilt viktig. Men cykling ger mig glädje och styrka. En styrka att orka med. Att inte kunna träna, och att få revidera sina mål leder till motsatsen.

Viktigast är att jag och familjen får må så bra det går fysiskt och mentalt. Men jag skulle också önska att den fina träning jag fått under vintern inte ska vara till "ingen nytta" nu när säsongen närmar sig.

Jag har haft höga mål för den här säsongen. Redan har jag fått stryka flera tävlingar utifrån att jag inte kunnat träna här på slutet. Håller det i sig mycket längre är det bara att inse att ambitionsnivån får sänkas rejält och att allt vad som heter tävling får strykas. Då blir det att inrikta sig på några motionslopp sent i sommar, om ens det.

Jag har inte gett upp helt, men nu är det nära.