Att lägga ned, lyfta upp eller bara vara ledsen

I går skrev jag ett inlägg om att jag nu allvarligt måste ompröva min tävlingsplanering för denna säsong. Jag har ju försökt att vila bort den skit jag har i kroppen, men också provat att träna på. Men inget har hjälpt.

Det visar sig nu att några av er reagerat och tyckt att då jag ändå presterar så pass hyfsade watt är det magstarkt att redan nu fundera på att lägga ned säsongen. Dessutom uppfattades det nedvärderande för cyklister som inte presterar samma wattal.

Jag kan bara säga att det är mycket tråkigt om du eller någon annan reagerat negativt på mitt förra inlägg och att jag på något sätt med detta tar av dig eller någon annan motivation. Eller att du skulle ha en känsla av att jag värderar andras prestation mindre.

Så är det inte. Jag ser till mig själv och min dåliga känsla. Min uppgivenhet och frustration som jag nu känner. Mycket tråkigt om det stör dig och/eller andra.

Frustrerad

Du som känner så här har enligt mig missförstått lite vad jag ville förmedla.. Det handlar ingenting i det här läget om att jämföra sig med andra och hur min grundstyrka ser ut. Det handlar alltså ingenting om vad jag kan prestera under i watt under en viss förutbestämd tid.

Det är hur kroppen känns, att det i den här perioden inte känns som det ska. Att det nu varit så här i en månads tid. Att det inte verkar bli bättre. Att jag inte vet vad det beror på och hur jag ska komma till rätta med problemen.

Utifrån det blir det som jag skrev igår ingen tävling heller denna helg, Tanken var att jag skulle åka ned till Stockholm, men.kroppen och skallen skulle inte klara tre riktigt tuffa lopp mot kvalificerat motstånd. Troligen inte ens en. Att lägga 4 dagar på något som inte känns bra, som drar ned självförtroendet och humöret är inte rimligt.

Utifrån att jag varit sjuk har jag inte heller kunnat träna tempo, vilket nästan varje helg är en av 2 tävlingar när man åker långt för att tävla i exempelvis Veterancupen. Planen för att det skulle vara rimligt med en temposatsning i år var att jag senaste månaden skulle kört 3 tempopass i veckan. Jag har nu kört ett tempopass totalt. Jag har också missat och kommer att missa tempotävlingar i juni.
Det gör att i realiteten kommer det att vara i det närmaste omöjligt att få till denna del redan till den här säsongen.

Det är också knappt om tid till tävlingen i Gottne för att kroppen ska hinna bli pigg, ca en månad. Dessutom kommer jag inte hinna förbereda mig för tempot som jag skrev ovan. Det vet vi redan nu.

Gottne tävling är relativt nära i avstånd, så är kroppen pigg startar jag nog ändå, åtminstone på linjeloppet. Skulle jag kunna starta och kroppen på ett mirakulöst sätt också känns riktigt bra, så självklart startar jag vidare. Det är dock inte särskilt troligt att så mycket hinner hända på så kort tid. Jag behöver få till flera veckors träning för att det ska vara möjligt, och det är inte många veckor till denna tävling.

Resten av tävlingarna jag tänkte på ligger kring Stockholm eller längre söderut och dessutom ett SM. Att åka så långt,vara borta hela helger och försaka mycket annat, ja då vill jag känna att jag kan prestera utifrån min egen grundkapacitet. Jag vill känna mig förberedd. Framför allt vill jag känna att kroppen känns bra. Sedan skulle det självklart ha krävts ett flertal tävlingar som förberedelse om det skulle kunna bli riktigt bra. Nu blir det som mest en tävling helgen innan i Gottne.

Det jag skrev i mitt förra inlägg handlar inte i första hand om andra lopp inom rimligt avstånd och där jag kan lägga ned rimlig tid före och efter. Vaknar kroppen till kommer jag självklart att vara med på dessa, där de flesta ligger i juli och augusti.

Sedan är det som du vet, känslan och hur du mår som är viktigast. Inte bara vilka watt du kan generera under en kort stund. För stunden dessutom med följden att jag generar "inga" watt efter ett tag, då kroppen bara efter en stund säger stopp.

Trött och slut

Att relatera till andra känns inte jätterelevant. Den som vill åka 150 mil till SM ska göra det om det känns bra. Oavsett vad du kan prestera. däremot vill nog de flesta bara göra det om de känner att de kan prestera bra utifrån sina egna mått mätt. Det gäller väl egentligen alla lopp du gör.

Med andra ord. Alla som tränar, och framför allt cykling tycker jag gör det bra. En prestation är bra om du uppnått ditt eget uppsatta mål och/eller i alla fall gjort ditt yttersta. Det är inte alltid den som är snabbast eller hoppat högst som gjort den största prestationen. Oavsett ambitionsnivå och målsättning så ser jag positivt på alla som vill delta på träning, motionslopp och tävling.

Du tävlar mot dig själv och dina egna mål. Så tänker jag. Jag behöver inte vara bäst, men jag ska känna att jag alltid gör mitt bästa, att min prestation blir så bra den kan utifrån min nivå inom det område jag håller på med. Då är jag nöjd! Det tycker jag du också ska vara.

Ledsen

Jag har inte helt gett upp, men jag behöver lyfta av mig fokuset på att jag ska prestera och det snart. Annars riskerar även den vanliga cyklingen inte bli skoj. Sedan är det förstås extra tråkigt att känna så här och inse att det troligen inte blir några tävlingar i juni och början av juli. Jag påminns då extra om de senaste två åren då jag inte heller då kunnat tävla i juni och juli. För två år sedan var Tova väldigt dålig och låg på sjukhus under denna tid. I fjol var Tova åter på sjukhus under maj och juni, men denna gång kom inte vår älskling hem igen.

Tova, mamma och pappa på skolavslutningen 2013.

Slutligen ber jag om ursäkt om jag spridit negativa känslor vidare till någon av er därute. Det känns verkligen tråkigt. Jag vill istället dela med mig av mina känslor och tankar, inspirera, få dig att reflektera, utmana, beröra, motivera och skapa känslan av cykelsamhörighet. Lyckades jag inte denna gång, kommer jag försöka igen och igen. Jag hoppas du vill följa med och läsa.

Det blir nog till att lägga ned

I kväll var det träning med Vännäs CK. Som vanligt var vädret toppen - spöregn och kyla. Vintertights, tjocka skoöverdrag, underställ, jacka, vindväst mm som klädsel. Är det mitten av mars? Aha slutet av maj. Det kan man inte tro.

Helmersson som är riktigt på G och i toppform hade föreslagit intervallträning och vi var 8 cyklister som dök upp för att köra oss trötta. Trött blev jag. Det blev uppvärmning i ca en mil och sedan var tanken att köra sju intervaller med 2 minuters vila emellan.

Först 8 minuter sedan 6 minuter, 4 minuter, 2 minuter och slutligen 3 ggr en minut.

Hur det gick - inte bra. Jag hade hopp om att kroppen skulle svara efter lördagens träning då det faktiskt för första gången på länge kändes hyfsat. Jag gick därför ut ganska hårt i den första intervallen. Men ändå inte hårdare än vad jag brukar klara. Det kändes bra i drygt 2 minuter, sedan började kroppen att hacka. Snittwatten blev ändå hyfsade 353 watt i snitt under 8 minuter, men klart sämre sista två minuterna.

Kroppen kändes inte alls bra och jag vilade tre minuter istället för två innan nästa intervall. De återstående 6 intervallerna pendlade mellan bedrövliga och dåliga.

Efter en dryg timme i spöregnet rullade vi hem till värmen. Väl hemma och 3 timmar senare känns luftrören inte bra, det är rossel i bröstet och vilopulsen är onormalt hög.

Jag har nu tagit ett definitivt beslut att det blir DNS på de tre tävlingar jag skulle köra i Stockholm nu till helgen. Nu ska jag ägna de närmsta två dagarna åt att fundera om jag redan nu lägger ned hela tävlingssäsongen. Kanske blir det bara Vätternrundan med Sub 8 och något motionslopp till hösten som får ligga kvar. Om nu ens det fungerar!?

Veterancupens deltävlingar och SM första veckan i juli får jag nog tyvärr nu stryka från agendan!? Riktigt, riktigt tråkigt - men svarar inte kroppen så gör den inte. Jag återkommer med ett definitivt beslut kring detta.

För övrigt är Vätternrundan väldigt aktuell just nu. Mitt inlägg i går om banprofil och backar på Vätternrundan lästes av 2000 personer på mindre än ett dygn.

Vännästrampetrundan - och kanske vaknar jag snart

Efter en vecka av väntan på en fräsch kropp och lugn cykling måndag, onsdag och fredag var det i dag dax för ett längre men lugnt pass.

Vi blev åtta Vännäscyklister som skulle cykla Vännästrampetrundan. För första gången på länge var det hyfsat väder. Ja, det var förstås inte toppen då det fortfarande handlade om underställ, benvärmare, armvärmare och väst. Men i förhållande till andra dagar i maj var det toppen.

I går var jag med sonen på fotbollsmatch. När vi satte oss i bilen varnade bilen för halka och snö. Ja, inte var det muntert. Snöblandat regn och 2,5 grader. Detta i maj! För övrigt har det inte varit läge att köra med bara ben någon dag hittills denna vår. Vädret i norr är inte toppen. Men i jämförelse var det alltså great i dag.

Ja, hur som trampade vi iväg mot Nordmaling och vårt fikastopp som skulle vara efter drygt 50 km. Det gick väldigt lugnt och effektmätaren fick ta sovmorgon.

Helt plötsligt möter vi ett större glatt gäng. Det var delar av vårt Sub 8 lag som var ute och rörde på sig. De såg starka ut. Bra.

Efter ca 30 km stannade jag och bror för att uträtta våra behov. De andra trampade på. Detta ledde fram till dagens första intervall. Vi var tvungna att trycka på rejält under 8 minuter för att komma ikapp. Både puls och effekt vaknade så där lite abrupt.

Väl framme i Olofsfors alldeles bortanför Nordmaling stannade vi för lite fika.

Vi hade de första milen haft medvind och mer utför än uppför. Nu väntade drygt 40 km av motvind och mest slakmota. Det tog nu emot lite mer för att vi skulle kunna hålla uppe farten. Fortfarande var det dock lugnt och det var svårt att säga hur kroppen var idag.

Ungefär 20 km efter fikat bestämde jag mig för att kolla kroppen lite med några 30 sekundersintervaller. Inte finns det någon toppform, men för första gången på en månad så funderade faktiskt kroppen på att svara.

Det gjorde att det blev ytterligare några intervaller av olika längd innan vi nådde Bjurholm. Mellan varje intervall väntade vi in varandra. Väl framme i Bjurholm var det dags för stopp två där bland annat Katten behövde fylla på lite vätska.

Efter Bjurholm väntade den böljande vägen mot Vännäs som innehåller ett antal respektabla stigningar. Vi startade lugnt för att sedan de sista 20 km till och från trycka på rejält. När det var ca 7 km kvar var det svagt utför och jag tryckte på nästan hela vägen ned och snittfarten blev 50 km/h. När jag tänkte sluta trycka på och rulla lugnt på la Kjell en stödjande hand i ryggen i en kortare stigning. Att få sådant stöd ger en kraft. Jag tog tag i grejerna och tryckte åter på rejält sista kilometern innan vi stannade och tackade varandra för en bra dag.

De fyra cyklister som var med svängde höger och vi sa hej då. Vart de andra var? Bror hade rullat från Nordmaling till Vännäs innan vår träning, så han följde bara med tillbaka till Nordmaling och sin stuga. Anna S hade inte tid att trampa med hela varvet och fick skjuts från Nordmaling. Katten som på ett mycket bra sätt hängt på de hetsiga männen hela rundan hade hamnat lite efter på slutet i den häftiga körningen som var.

Jag väntade in Katten och i stället för att svänga vänster körde vi rakt fram och hemåt. Väl hemma hade vi trampat ca 125 km, närmare 800 höjdmeter och det på en bit under fyra timmar. Snittfarten blev inte hög, men jag fick några bra intervaller i kroppen och nu hoppas jag att kroppen för första gången på en månad svarar bra efter en träning.