Vill du verkligen veta hur jag mår?

I min blogg skriver jag om cykel och livet. I dag blir det mer om livet och bara lite om cykel i slutet av detta inlägg. I morgon blir det mer cykel då det blir en del reflektioner kring Vätternrundan.

Idag skriver jag om min svaghet och blottar mig, men jag hoppas att du tänker som jag: "Att visa sig svag är också att vara stark". Jag har många gånger svårt att vara stark och öppna mig, men ett sätt som ibland kan fungera är att skriva av sig. Det är bra för mig och kanske kan det också ge något för dig?

I vårt samhälle "måste" vi alla må bra och det är inte okej att bryta mot detta. Vi ställer alla frågan "hur mår du idag", "hur är det idag", "hur är läget" eller något liknande. Vi vet alla vad vi "ska" svara. Oftast kör även jag med det "rätta" svaret om än inte alltid det sanna. Så gör nog många av er!?

När läget är extra dåligt är det också extra påfrestande att få dessa frågor. Just nu är en sådan tid.

Hela året har varit tufft och egentligen har vår familj haft en extrem situation i 14 år, ända sedan Tova för första gången slutade andas och vi fick åka in akut till sjukhuset. Sedan den dagen har livet varit fullt av kärlek, oro, hopp, rädsla, sorg och förtvivlan.

Nu är det en period då det är extra tufft där mitt och familjens mående är ännu sämre. För ett år sedan låg Tova på intensiven och vi kastades mellan hopp och förtvivlan. Hon kom hem en gång till och vi fick rå om varandra en dryg vecka.

Om två veckor är det skolavslutning - en glädjens dag. I fjol var det också till att börja med en glädjens dag då Tova piggnat till och var med på skolavslutningen. Vi som familj började så smått tro på en framtid.

På skolavslutningskvällen blev så Tova åter dålig. Vi åkte in med ambulans och sedan vakade vi över Tova i tre veckor innan hon lämnade oss för alltid. Vi hade kämpat tillsammans i tretton år. Nu var den tiden över, och vi hade förlorat. Min lilla Tova finns inte kvar. Jag saknar dig. Självklart är det därför extra tufft just nu i dessa tider, även om de flesta dagar på ett eller annat sätt fortfarande är någon typ av kamp.

Just nu är min mentala status och ork inte bra och helst skulle jag bara..... Ja, vad skulle jag vilja göra? Jag vet faktiskt inte. Sinnet är tungt och inte mycket är skoj.

Vad gäller cyklingen är den en av de få sakerna som fortfarande lyfter mig, och som i stunden kan göra mig glad. Detta förutsatt att kroppen orkar och känns bra. Det är också det enda sociala samspel jag just nu orkar med hyfsat bra, då det inte är kravfyllt och jag själv kan bestämma nivån på det.

Arbetet fungerar fortfarande okej, men jag behöver helt klart släppa på trycket på många sätt och vis även på arbetet om det ska finnas en bra framtid.

Jag har allt mer insett att jag kommer behöva ompröva mycket i mitt liv om jag och min familj åter ska komma i balans. Hur det ska gå till? Ja, det vet jag inte. Men jag ska verkligen försöka hitta svaren.

Jag tror dock inte det handlar om att sluta cykla eller så. Det är nog främst många andra saker som behöver omprövas. Dock har jag nu bestämt mig för att stryka alla mina mål för cykelsäsongen, då jag inte tror det varken gynnar det fysiska eller mentala måendet. För stunden behöver jag mindre press, mål och måsten.

Jag kommer dock att träna på så länge det känns bra. Visar det sig att kroppen kommer att kännas bättre framöver, så kommer jag inte undvika tävlingar och andra arrangemang. Jag kommer då att vara med och försöka prestera. Men det får bli som det blir. Kanske blir det inget lopp alls i sommar, eller kanske nästan varje helg. Ja, det får bli som det blir och kroppen, måendet och familjen får styra.

För övrigt hade jag tidigare planerat tre tävlingar i Stockholm i helgen som var. När det ströks tänkte jag få en genomkörare i Sundsvall, men även det kändes inte som någon vidare idé, utifrån känsla, mående och form. Utgångspunkten var då att inte träna alls.

Då vår Sub 8 grupp inför Vättern bestämt sig för att i samband med Bikeboost i Umeå köra en träningsrunda tänkte jag om och bestämde mig för att det kan ju vara något. Inga större krav, bra att träna med gruppen, trevligt sällskap och att jag ändå får mig en bra träning.

Innan start. Vi ser de flesta cyklisterna med de för dagen nya lagtröjorna

Hur som bestämde jag mig för detta och cyklade de 37 km till starten. Där blev vi ett femtontal av de trettio som ska rulla på Vättern. Rundan var 100 km med ca 700 höjdmeter. Överlag tycker jag att vi rullade bättre än tidigare och många delar var positiva. Däremot hade vi något cykelhaveri och dessutom även denna vecka en cyklist som gick på hjul och hamnade i backen. Som tur blev det vad jag vet bara cykelskador.

Utifrån cykelhaverier, en relativt backig bana och hyfsat bra intensitet gjorde att vi mot slutet inte var många kvar som var med i klungan och ännu färre som orkade hjälpa till i farthållningen. Vi hoppas vi är fler som orkar när det väl är dags för "examen".

Efter vår klunga hade vi en svans som var på gott humör när de rullade med.

Det verkar ändå lite lovande inför Vätternrundan, detta då den snittwatt jag genererade räcker till en tid tydligt under 8 timmar. Utmaningen är dock att vi i den intensiteten blev ganska få, och att sträckan vi ska cykla är tre gånger så lång.

Positivt för egen del var att det kändes bra hela rundan. Att kroppen kändes bättre kanske var en engångsföreteelse, eller så är en det bättring på gång?!

Martin Gunhaga var stark som vanligt, och även varm i det fina vädret.

Utifrån att kroppen varit ur fas en dryg månad sa mor i onsdags att jag kanske har någon allergi/astma eller liknande. Man ska ju lyssna på sin mamma, så sedan dess har jag tagit allergimedicin och "stulit" astmamedicin av sonen.

Jag provade att träna i slutet av veckan, och det kändes bättre, och sedan kändes det även ganska så bra igår. Så kanske är alla fall en del av det fysiska måendet förknippat med detta?! Ja, inte vet jag.

Å andra sidan har jag idag åter förkylningssymptom. Hur som har jag som jag beskrev ovan bestämt mig att nu får allt bli som det blir.

Efter avslutad Bikeboost och lite trevliga samtal med de andra cyklisterna cyklade jag hem igen. Totalt blev det drygt 17 mil med en bra känsla i kroppen. En rolig förmiddag, jag hoppas det kommer fler bra dagar inom kort.

I stunden kändes det riktigt bra, jag hoppas hitta fler glädjeämnen framöver.

I kväll har vi varit hemma hos min mamma och firat hennes dag. Vi har firat en mamma som alltid ställt och ställer upp, värnar oss alla och som har ett riktigt varmt hjärta. Tack mamma för allt.

Hemma sittande bredvid mig finns mina barns mamma. Tova och Melvin har verkligen haft tur, för de kunde aldrig fått en bättre mamma.

För övrigt kommer du nog fortsätta att ställa frågan; "Hur är det", och du kommer nog fortsätta att svara ja om någon frågor dig!? Detta oavsett hur du mår.  Varför då? Det bara är så.

En fråga vi kanske skulle ställa oss: Är jag beredd på att få det oväntade och lite "jobbiga" svaret när jag ställer denna fråga, och därmed hantera detta?! Vill jag verkligen på riktigt veta hur du mår?

Jag har bestämt mig. Jag ställer bara frågan när jag verkligen vill veta.

För egen del hoppas jag du undviker frågan åtminstone ett tag framöver, om du inte på riktigt vill veta. Då slipper jag den jobbiga känslan som sköljer över mig varje gång jag hamnar i den situationen och ställs samtidigt inför en avvägning hur jag ska svara.

I morgon blir det något helt annat. Har du någon gång funderat kring hur du kan formera ett tidsschema för Vätternrundan? Jag ger dig svaren.