Igår var jag med jobbet på en viktig konferens i Stockholm:
Växa för framgång – Stöd och förutsättningar för nyanlända elevers lärande. Vi
vet sedan tidigare att elever från andra länder är mer motiverade och tycker
skolan är viktigare än vad infödda svenskar gör. Vi i skolan måste bli ännu
bättre på att ta tillvara denna motivation till lärande.
Efter avslutad utbildning åkte jag till Västerås för
Sverigecupen lördag och söndag. Tyvärr började jag känna av en förkylning redan
i torsdags och fredagen ägnades förutom till konferens, åt att försöka komma
till rätta med denna. Det blev alltså klirr i kassan för ett apotek i Stockholm.
När jag väl kom till hotellet i Västerås kändes det inte alls bra, och när jag
lade mig på sängen för att slötitta på tv råkade jag somna och vaknade först 13
timmar senare.
Visst, en lång natts sömn hade gett vissa resultat – men jag
var väldigt rosslig. Det blev en hel del frukost och sedan tog jag racern för
att avgöra om det skulle bli start i dag. Jag rullade två mil utan att bli
särskilt mycket klokare. Det kändes att kroppen inte riktigt ville vara med,
men det var inte katastrof. Dessutom var halsen okej.
Jag bestämde mig för att avvakta några timmar till, äta
lunch och sedan ta ett beslut. När jag var framme för beslut var läget
oförändrat så jag bestämde mig för att lasta in grejerna i bilen och åka mot
Ramnäs, ca 30 km bort. En ordentlig uppvärmning på tempohojen borde kanske ge
svaret?
På plats träffade jag en del umebor; Erik From, Tom Pietälä
och Mats Nygren vilket var skoj. Efter lite snack och hjälp med att sätta på
nummerlappen körde jag igång proceduren inför start.
Uppvärmningen sa dock inte
mer än tidigare. Det kändes inte riktigt som det skulle och jag var lite
rosslig. Men samtidigt var det inte så dåligt att jag inte skulle starta.
Ibland går det ju ändå hyfsat även om känslan före inte är som den ska.
Under dagen hade det regnat och varit kallt, men ca en timme
före start dök solen upp och med den värmen. När klockan slog 16.38 och jag
rullade iväg på de närmare 23 km lyste solen.
Dagens bana passar verkligen mig, så därför var det lite
extra surt att kroppen protesterade. Det var nämligen få höjdmeter och de som
fanns var till största del slakmotor. Det passar en gammal man med bra slätdrag
och lite för tung kropp. Inställningen var dock som vanligt på topp och jag
kämpar alltid in i det sista. Jag gjorde därför mitt yttersta för att hålla
uppe wattsiffrorna. Men visst kändes det att det saknades lite. Samtidigt
kändes det bättre än vad jag trott när dagen började.
Jag kämpade på och efter ca 5 km började jag se killen som
startade före mig och ungefär vid 8 km var jag förbi. Jag fortsatte kämpa på,
och i och med att jag inte var på topp visste jag det var ännu viktigare att
hålla så jämnt tryck som möjligt, vilket jag lyckades hyfsat med. Vid vändningen
brände det bra i benen, samtidigt känns det bra när man vänder. Bara halva
vägen kvar.
Efter vändningen var jag ganska nära killen som startat två
minuter före, och jag rullade förbi ungefär tre kilometer efter vändet. Nu
började det kännas på alla sätt och vis, vilket innebar att direkt jag tappade
fokus gick wattsifforna ned, dock inte pulsen. Det gällde att åter snabbt få
fokus och då gick det hyfsat att hålla tryck.
Med några kilometer kvar började det bränna allt mer. Målet
låg efter stället för start, så när jag svischade förbi detta ställe kändes det
som jag var i mål och tryckte på lite extra. Det visade sig dock vara längre
kvar än vad jag uppmärksammat innan start, nästan 2 km. Dessutom hade det
börjat kännas underligt i bakhjulet.
Jag fick släppa av lite för att orka spurta
igen på slutet, men ändå gick det lite tyngre än det borde. Jag var helt
slut!? Väl i mål var jag verkligen helt slut, men det visade sig att även
bakhjulet var i stort sett slut på luft. Otur och tur. Otur då jag nog
förlorade lite på slutet. Tur det inte hände tidigare, för då hade jag inte
kommit i mål.
Snittfarten för rundan hamnade på 43,6 km/h och en snittpuls
på 94% vilket var lite högre än vad det borde vara då den normaliserade
effekten visade några watt för lågt.
Nästan direkt efter målgång började det regna. När jag
rullade till platsen för tidtagningen visade det sig att det var problem med
tiderna. Alla stod och funderade hur det hade gått. För egen del hoppades jag
att i bästa fall nå topp 10 då motståndet i dag var stenhårt.
Vi stod där en bra stund. Sedan kom informationen att de var
tvungna att vänta in alla cyklister i alla klasser innan några tider skulle bli
tillgängliga. Mats Nygren som skulle åka med mig till Västerås och jag
beslutade oss då för att åka därifrån. En halvförkyld gubbe står inte gärna i
regnet i onödan.
När vi rullade i väg visste vi inte hur det gått, men Mats
som vunnit Nordiska mästerskapen och var femma på VM var i alla fall på pallen.
Enligt våra egna tider var han 50 sekunder snabbare än mig.
Efter att ha lämnat Mats vid sitt hotell och kommit tillbaka
till mitt hotell fick jag av Erik From veta hur det gått. Han hade stannat kvar
till prisutdelningen då han vann årets Sverigecup i H30. Även Tom var kvar som
vann i H60. Grattis till er båda!
Det visade sig att Niklas Näslund Cykloteket RT som också
vann SM var snabbast. Mats Nygren Frösö var tvåa och Fredrik Wikström Västerås
CK var trea. Alla tre var riktigt snabba på VM.
När jag såg nästa namn blev jag mycket förvånad och positivt
överraskad. Där stod mitt namn. Med andra ord blev det i dag en fjärde plats
och därmed före många väldigt starka cyklister. Roligt med lite skalper.
När jag såg min tid verkar de dock ha missat med 7-9 sekunder (utifrån min träningsfil), men då det var 20 sekunder till trean hade
placeringen varit oförändrad även om tiden blivit rätt. Hoppas de fått övriga
tider rätt.
Hur som helst är jag mycket nöjd. En fjärde plats trots att
det inte var optimala förutsättningar är riktigt bra. Det hade ju varit bra om allt varit optimalt. Att avsluta temposäsongen
på detta sätt är inte fel. Sedan är det helt klart att det är långt till de två
bästa cyklisterna, men resten kan jag nu konkurrera med. Bra att ha med sig inför vinterträningen.
I morgon är det linjelopp i Sverigecupen – Anundsloppet. Jag
hoppas att kroppen bestämmer sig för att köra bort förkylningssymptomen och
inte göra tvärt om. Här har jag dock mycket att bevisa. Jag som i början av
säsongen trodde det var på linjen jag skulle göra resultaten, men det har till
stor del blivit tvärt om. I morgon är det en gedigen startlista med 50-60
starka cyklister på start. Jag hoppas få med mig några Sverigecuppoäng i alla
fall. Jag återkommer med om det blev start och hur det i sådana fall gick.