Gran Canaria - Hårdkörning och lite tävling är aldrig fel!?

dag på min näst sista dag på ön gjorde jag tvärt om. Jag började med sandträningen och planerade för cykling senare på dagen.

Den huvudsakliga anledningen till detta vara inte att jag var sliten i benen, däremot behövde rumpan få lite längre vila. Sedan fanns det en annan träningsorsak till justeringen, men det tar vi en annan gång.

Det började alltså med 3 timmars träning i sanden. Inget särskilt hände mer än att jag trampade mycket sand. Därefter tog jag ca en timmes vila innan jag gav mig ut med hojen.

Varannan dag har jag kört riktigt länge och ofta ganska lugnt. Varannan dag har jag kört sandträning och ett kortare cykelpass. Ofta med lite bättre tryck, i alla fall delvis.

Idag var planen att köra ett kortare pass, om det skulle bli något tryck fick visa sig. Det gäller ju verkligen att känna av kroppen när det blir så här mycket träning på kort tid.

Jag hade planerat att köra uppför Monte Leon. Det är en runda som passar perfekt när du ska köra en lite kortare stund, inte vill åka så långt bort och samtidigt vill ha höjdmeter och fin natur. Berget ligger bara en bit utanför Maspalomas.

Först är det lite snirklande från hotellet, ner mot Maspalomas och höger mot temaparkerna. Först cyklar du därefter i slakmota under 11 km till Ayaguares som ligger på drygt 250 meters höjd. Där är det en skarp vänstersväng och sedan är det klättring ca femtio höjdmeter innan du kommer in i byn och svänger vänster förbi kyrkan. Sedan går det lite utför innan klättringen börjar i serpentiner mot toppen. 

Det är då bara 200 höjdmeter att ta men snittlutningen är ca 7,5% och första 500 meterna är det över 10%. Jag hade planerat för att köra på ca 140 i puls, men det blev svårt då växlarna tog slut i den branta stigningen i början. Jag bestämde mig därför ganska snart för att lägga mig på en hyfsad intensitet och känna hur det kändes. Jag tyckte 320 watt var lämpligt och låg så tills jag såg toppen och ökade till 400 watt. Det kändes förvånansvärt bra de 10 minuter det tog till toppen och med en snittpuls på 82%. 

Jag fortsatte vägen ned för berget. När jag var nere vände jag och klättrade upp andra vägen till toppen. I början är det svinbrant med 13-14% så där fick jag bita i. Övriga delen av klättringen låg jag relativt lugnt. När jag nådde toppen för andra gången hade jag totalt klättrat nästan 1000 höjdmeter och det bar utför den väg jag klättrat upp först.

Sedan var det dags att svischa utför när slakmotan jag tog först nu blev en perfekt racerbana. Vindlande kurvor, men inga där du behöver ta ned farten. Du behöver trampa på, men det går riktigt fort och det är skoj. Det blev 8 km i ett snitt på 45 km/h utan att förta mig. 

Så rullade jag vidare in i rondellen där jag tar mig tillbaka till hotellet om jag svänger vänster. Det skulle då bli två timmars cykling. Det kändes dock lite då kroppen kändes stark. Jag tog därför höger på vägen mot Puerto de Mogan. Det skulle snart mörkna, så mer än en dryg halvtimme var inte aktuellt innan jag skulle vända. 

Du som cyklat denna väg vet att det är många korta stigningar och utförslöpor och på de 30 km det skulle bli tur och retur hittar du 350 höjdmeter. Med andra ord ganska kuperat om du är i Sverige.

Jag bestämde mig nu för att i varje stigning trycka på bra men kontrollerat. Det blev alltså en form av fartlek då det var olika avstånd mellan stigningarna och de var olika långa. Dock var ingen särskilt lång. Jag körde medelhårt på slättan och utför och i varje stigning tryckte jag ca 400 watt hela backen på ca 1-1,5 minuter. Sista stigningen innan jag skulle vända bestämde jag mig för att bli lite mer trött och började på 500 watt, sedan höjde jag till 600 watt för att på slutet när jag såg toppen höja till 700 watt. Det blev 50 sekunder på ett snitt av 598 watt. Bra.

Jag rullade utför och tog sedan slakmotan in mot Soria. Jag hade bestämt att jag vänder när jag cyklat totalt 150 minuter. På tillbakavägen var planen att ta det lugnt, då jag kört på ganska så bra idag och det är en sista cykeldag i morgon.

När det så var dags att vända svischade en cyklist förbi. När jag vänt hade han kanske 40 sekunders försprång.

Jag rullade i hyfsad fart in till första stigningen där jag skulle ta det lugnt. Jag började också så, men benen ville mer, så jag körde 400 watt även i denna klättring. 

Så blev det i ytterligare en stigning och då såg jag att jag närmade mig cyklisten framför. När jag mött honom hade jag uppmärksammat att detta var en seriös kille som gillade att brassa på. Jag insåg därför att jag nu hade ett val. Sänka mitt tempo eller gå i kapp. 

Jag visste att om jag gick i kapp skulle jag bjuda in till hårdkörning ända in till Maspalomas. 

Jag fortsatte dock mitt tidigare tänk och tryckte drygt 400 watt i nästa klättring. Killen framför hade nyss gått ikapp en annan cyklist som hakade på honom. Jag gick förbi på ytterkanten efter halva backen. Båda cyklisterna hakade på.

Ja, då var det bara att hålla vad jag lovat - köra på. Ingen tycker om att bli omkörd och sedan kör inte den andre på. Jag höjde därför tempot ytterligare till 500 watt andra delen av backen, utan att de släppte.

De 4 kortare stigningar som var kvar fick jag ligga först i alla, så jag bestämde mig för att steka både mig och dom. Gick hyfsat lugnt utför och direkt när backen kom ökade jag. Vi låg på ca 600 watt i de korta klättringarna på ca 30-40 sekunder. Ingen släppte, men de gjorde ingen ansats att öka tempot. 

När 5 km gått i ett rasande tempo var vi framme i rondeller mm, där det är läge att ta det lugnare. Vi hade under de fem kilometrarna klättrat 50 höjdmeter och snittat en bra bit över 40 km/h. Riktigt rolig cykling och i den sista klättringen gick pulsen upp i högsta pulszon. 

Vi sänkte intensiteten, men rullade ändå på i hög fart in till Playa del Ingles, nu utan att "tävla". Jag sa hej då och han ta ett foto av den ene som kör för Teamkjekkas.no. 

Så var då näst sista cykeldagen över och benen och kroppen känns fortsatt stark. Även om jag gissar att dagens urladdning lär kännas i morgon. Kan nog bli rejält segt. 

För att kompensera kastade jag i mig mängder med mat, och gott var det.

I dag blev det i alla fall en bit över tre timmar, 80 km och ca 1300 höjdmeter. Riktigt trevlig cykling.

Jag har fått signaler att några av er vill ha puls- och wattsiffror, medan andra störs av detta och det blir tråkigt. Ni vill i stället veta hur det känns, hur naturen är och att jag "bara njuter".

Som ni märkt har jag gjort lite olika. De dagar jag kör långt och i jämn intensitet är det sparsmakat med siffror. När det blir intervaller och/eller hårdkörning kommer det lite siffror. Det är främst för min egen del, så jag kan jämföra kommande gånger jag cyklar här etc. Bloggen är ju inte bara att jag delar med mig, utan också ett komplement till min träningsdagbok.

Men för er som ogillade alla siffror i dagens inlägg, kommer den korta sammanfattningen. Jag hade roligt, det var som tidigare dagar kanonväder, naturen är verkligen fantastisk här på ön, och jag hade en god känsla i både kropp och knopp.

Nu när jag skriver detta inlägg känner jag att det pirrar lite i benen som det gör i bland. Jo, de är nog rejält trötta. Blir spännande vad de säger till mig i morgon när vi äntrar cykeln.

Gran Canaria - Att se ned på alla andra.

Det var dags för cykeldag sex och jag beslutade mig för att en bra idé var att se ned på alla andra.

Men till att börja med tog jag västkusten mot Puerto de Mogan. Det börjar bli enformigt men vädret var fantastiskt. Klättring och sedan ned i en bukt med en strand och massa hotell. Sedan klättring igen och därefter en bukt. Ja, så håller det på tills du når Puerto de Mogan. 

Dagens runda, runda på en karta.

Efter ca 30 km har du så klättrat 400 höjdmeter och du är framme. Här räknas denna sträcka som platt och en typ av transport, dock med fin utsikt. I Sverige är 400 höjdmeter på 30 km ansenligt.

Jag stannade vid macken som finns alldeles där du kan svänga höger mot Mogan, och tog en teknisk paus. Sedan trampade jag på mot Mogan och nådde ganska snart en supermarket där jag stannade för att fylla på den flaska jag tömt. Det var nu flera timmar tills nästa tillfälle att fylla på, så det gällde att passa på. Jag fyllde flaskan och började dricka upp vattnet som var kvar i flaskan jag köpt.

Så dök det upp en cykelsnubbe och vi började snacka. Det visade sig att han kom från finska sidan långt upp i norr. Han hade dock bott 17 år i Norge innan han flyttade hit på heltid. Nu ägnade han varje dag åt cykling och han skulle få ihop ca 1000 cykeltimmar i år. Han berättade om sin cykelkarriär, om att han nyligen cyklat med olika cykelproffs och så vidare. Han var effektiv, så efter ca 30 minuter visste jag "allt" om hans liv. Vi tog sedan följe mot Mogan och snackade under ca 20 minuter innan han tog vänster efter kusten och jag tog höger in på GC-605 och mot bergen. 

Från att du svänger höger i Puerto de Mogan börjar det konstant gå uppför. För min del väntade alltså en hel del klättring. Till Mogan är det inte så brant, men när du svänger höger är det först rejält brant i samband med att du tar av upp i bergen, sedan planar det ut lite. Vid ungefär 800 meters höjd kommer du till korsningen som bär ned mot Soria (Den väg jag och Marie kom upp häromdagen). Det fortsätter sedan uppåt innan det planar ut på ca 900 meters höjd. Efter ca fem kilometer bär det åter uppåt i 350 höjdmeter innan du är framme i Ayacata. 

Då har du från kusten klättrat 40 av de 45 senaste kilometrarna i en snittlutning på ca 5%. Det tog i dag ca 100 minuter. Det är en lång backe det.

Jag stannade i Ayacata för lite kaffe och för att fylla på cykelflaskorna. Sedan tog jag vänster istället för höger ned mot Santa Lucia där vi cyklade häromdagen. Vänster leder mot öns absoluta topp - Pico de las Nieves. Till att börja med är det väldigt brant, men sedan planar det ut och på flera ställen är det ingen klättring. Dock ska 600 meter tas och snittlutningen är 5%, det gör att där det är klättring är det klart brantare än så. 

Ju närmare toppen jag kom, desto kallare blev det. Dock blev det aldrig kallare än 16 grader. När jag och bror var upp var det orkan, regn och tre grader. Då var det kallt kan jag lova.

Väl uppe på toppen blev det lite fotograferande. Här kunde jag se ned på alla - i alla fall hypotetiskt.

Jag brukar alltid åka tillbaka via Ayacata, men i dag valde jag att ta vägen via Ingenio. Det var till en början ingen större hit. Att åka utför från 1947 möh, det är brant, beläggningen är dålig och vägen är i skugga. Då blir det mycket kallt och studsigt. Vägen GC-130 var mer eller mindre mycket dålig hela vägen tills jag fick svänga höger in på GC-120. Den var riktigt smal och kurvig, men med helt nylagd asfalt. Här gick det undan vill jag lova. Riktigt rolig utförslöpa. 

Nu var det varmare och det gick fort. Roligt.

Svisch var jag nere i Ingenio och jag tog höger för att till slut komma ned till kustvägen tillbaka mot Playa del Ingles. Som vanligt var det medvind denna väg och mestadels låg jag på mellan 50 och 60 km/h. 

Väl framme i Playa del Ingles hade jag fått ytterligare en riktigt trevlig dag på hojen. Bra träning, lugnt och fridfullt, fantastisk natur och en kropp som fungerade bra. Intensiteten låg på ca 75% av maxpuls under dagen, kryddat med några kortare intervaller. Ja, pulsen den uppskattas bara, då pulsmätningen slutade fungera efter ca 40 km. Effektmätningen fungerade dock hela vägen.

Först mest uppför och sedan utför. Högsta toppen är på 1947 meter, men min cykeldator sa något annat.

Vid avslutad runda visade det sig att det blivit nästan 2700 höjdmeter och 133 km. Detta avverkades på 5 timmar och 43 minuter. 

Därefter gick jag på en liten promenad. Klockan visade 16.45 och temperaturen visade 33 grader!

Skymning på stranden

Gran Canaria - Jag fick ett besked!

Nej, jag har inte vunnit en miljon, jag har inte fått löneförhöjning, jag har inte fått sparken och jag har inte fått veta att jag skött mig dåligt. Men ett besked det fick jag.

Men först till ordningen.

Dagarna här är perfekta. Jag lever som ett proffs i en bubbla. Men lugn, det är snart över.

Här stiger jag upp, äter färdig frukost och gör mig redo för cykelrunda. Sedan tränar jag enligt ett fastställt upplägg med målet att utvecklas. Efter träningen blir det dusch, slappa lite och sedan middag. Därefter är det bara att förbereda sig för nästa dag.

Sedan får jag njuta av fantastisk natur, vilket jag även fick göra idag. Dessutom kalasväder alla dagar.

Allt går mycket bra, förutom att jag sover dåligt. Det har helt klart blivit för få timmar per natt utifrån att jag tränar så mycket. Jag vet inte riktigt vad det beror på, men kanske saknar jag Katten och Melvin vid min sida? Eller, ja det gör jag - men jag vet inte om det är därför jag sover dåligt. Nu ska det förhoppningsvis bli ändring på detta, de sista dagarna. Vi får se hur det går.

Ja, jag sov dåligt även i natt. Vaknade väldigt tidigt, men låg och drog mig en längre stund. Sedan blev det frukost och trots att jag var igång tidigt gick det lite segt att bli klar för träningen. Kanske började kropp och knopp att knota?

Hur som helst satt jag på cykeln först vid tio, klart senare än alla andra dagar. Jag hade sedan tidigare bestämt att det idag skulle bli en lite kortare tur, då inte varje dag kan vara mastodontrundor.

Hur träningen skulle utformas fick kroppen avgöra. Därför var det med spänning jag gav mig i väg. Hur skulle träningen se ut?

Idag hade jag valt att ta sikte mot Fataga. Det innebär att dagen direkt börjar med stigning, inte någon uppvärmning här inte. Det börjar alltså uppåt och redan efter två kilometer blir det klättring på riktigt. Sedan väntar klättring och lite mer klättring.

Det finns två utsiktsplatser efter vägen. Den första på 480 meters höjd och sedan bär det utför i fyra kilometer ned till 330 meters höjd. Sedan är det nästan 600 meters klättring upp till utsiktsplats två, innan det åter bär utför ned till San Bartolomé.

Beroende på hur benen kändes skulle jag antingen vända redan vid första utsiktsplatsen eller så cykla vidare till San Bartolomé.

Ganska snabbt kände jag att benen var pigga. Jag lade mig därför på en puls på ca 140 vilket enligt teorin för MAF-intensitet ska vara bra. Jag har som ni vet bestämt mig för att alltid försöka använda mig av någon av följande tre intensiteter. Lugn distans 65-73% av maxpuls, MAF ca 78% av maxpuls, eller intervaller med bra tryck.

Igår blev större delen av dagen lugn distans, och då benen var pigga och rundan kort passade MAF bra. Jag tog hela klättringen kring 140 i puls och jag förundrades över att jag behövde trycka upp intensiteten så pass mycket för att nå upp i "rätt" puls. När jag nådde utsiktsplatsen för ett kort fotostopp hade jag klättrat i nästan 7 kilometer och med en snittlutning på 5,6%. Snittpulsen låg på 78% och snittwatt på 270 under de 27 minuterna som klättringen tog.

Lite foto på fin natur och sedan rullade jag utför, uppför en knicks och utför igen. Jag hade nu bestämt mig för att ta de 600 höjdmeter som väntade för att nå utsiktsplats två på drygt 900 meters höjd.

Jag fortsatte med samma intensitet som i förra klättringen, men när jag klättrat i ca 10 minuter med en lutning på 5,5% kände jag att kroppen ville mer.

Sagt och gjort fick det bli en liten fartökning. Jag bestämde mig för att 300 watt var lämpligt och så klättrade jag vidare, nu i en snittlutning på 6,7%. När 20 minuter gått och det fortfarande kändes bra och lätt bestämde jag mig för 340 watt tills jag nådde toppen. Det tog ungefär 4 minuter.

Jag trampade om en mängd cyklister på vägen och det hade känts förvånansvärt lätt. Att först klättra 30 minuter, rulla lugnt i 10 minuter och sedan klättra på 35 minuter till borde göra mig tröttare. Men snittpulsen på mina 300 watt blev bara 85%, och benen kändes starka. På min fyra på slutet 88% av maxpuls. Jag var verkligen förundrad över hur kroppen reagerat på så mycket och tuff cykling är på Gran Canaria.

Jag vände och trampade utför. Då allt kändes så bra började jag fundera på hur jag skulle använda energin i de två kortare stigningarna som nu var. Det fick helt enkelt bli två korta intervaller.

Jag bestämde mig för att sikta på ca 350 watt och så bar det iväg i den 6% klättringen. Bra tryck utan att behöva gå max och dra på sig mjölksyra.

När jag nådde toppen hade det gått 3 minuter och 35 sekunder med en snittwatt på 353. Snittpulsen endast 83% och ingen mjölksyra i benen. Det gjorde att jag kunde köra nästa intervall redan efter en dryg minut som det tog att komma fram till nästa klättring. Denna gång tog klättringen drygt 4 minuter och snittwatten blev 345. Det var inte så att jag var trött, men det planade ut och då tappade jag lite tryck.

Nu var det bara 500 meter höjdmeter att svischa ned ifrån, och sedan var turen över. Jag kände mig mycket nöjd.

Det blev bara två timmar och ca 50 km i dag, men benen gav mig ett överraskande och mycket positivt besked. Att på femte dagens cykling och 23 timmar i benen kunna trycka dessa watt och göra det kontrollerat utan att benen blev sega och jag aldrig gick in i pulszon fem var både förvånande och mycket positivt. Jag kunde gått hårdare, men måste ju också tänka på att det förhoppningsvis är tre cykeldagar kvar.

Det blev 1200 höjdmeter till kontot varav 1020 av dessa togs under 20 km cykling.

Efter avslutad cykling åt jag två proteinbars som belöning för en bra träning och drack en del vatten. Sedan var det dags för nästa träningspass. Tre timmar sandträning. Här får verkligen benen och vaderna sitt.

Svisch så var det nästan middagstid. Lite lugn och ro på rummet och sedan middag och nu dags för att planera för morgondagen. Ja, tiden rullar verkligen i väg. Jag har lite planer för morgondagens cykling, men som vanligt får kroppen avgöra.

Hur det känns hittills. Förvånansvärt bra. Benen känns fortfarande starka. Jag har en del träningsvärk från sandträningen, men det påverkar inte nämnvärt. De problem jag har hittills är att jag nu under kvällen fått ryckningar i mitt vänstra ögonlock - mycket irriterande. Sedan börjar rumpan protestera lite mot att behöva sitta på en cykelsadel i så många timmar. Men totalt sett har det hittills gått som jag önskat.

Nu får vi se om jag på morgondagens cykling kommer tillbaka till verkligheten där jag är svag och orkeslös, eller om benen klarar att starta om även dag sex.

Gran Canaria - Cykelkompis i bergen, och att retas en smula!

Ett e-post dök in. Ja, det har kommit många e-post medan jag var här, men bara ett som rörde Gran Canaria och min cykling. Det var en tjej som läst på min blogg att jag var på ön och hon undrade om vi skulle ta en gemensam runda?

Det är alltid trevligt med sällskap, så vi bestämde oss för att i dag ge oss upp i bergen. Marie som hon heter fick utifrån ett antal alternativ jag hade på runda bestämma vad som kändes lämpligt.

Jag mötte upp vid hennes hotell vid nio, och så gav vi oss i väg. Vi trampade västerut i solskenet som lös för fjärde dagen i rad.

Vi snackade en hel del och det visade sig att hon och hennes sambo i somras både varit på Veteran-SM som vi var och att de cyklat Sundsvall Classics som jag och Katten också gjorde.

När vi nådde fram till avtagsvägen mot Soria svängde vi höger i rondellen och trampade på slakmotan mot den riktiga backen som kommer efter någon dryg mil. Sedan blev det en bra klättring på ca 5 km och nästan 8% snittlutning.

Marie som inte tidigare cyklat på ön (bortsett från i går), tyckte att naturen var slående vacker. Det är den också, men själv börjar jag bli i alla fall lite bortskämd.

Väl uppe vid den första avtagsvägen på 600 meters höjd cyklade vi rakt fram in i Soria. Vid Sorias supermarket tog vi ett kortare stopp för lite vila och energiintag. Som vanligt satt Marta i kassan, vilket hon gjort vid alla tidigare tillfällen jag varit in i denna supermarket de senaste sex åren.

Efter lite vila cyklade vi tillbaka samma väg som vi kommit i ca 3 km innan vi vid avtagsvägen tog höger. Direkt väntar en mastig klättring. Det är brant, vägen är smal och beläggningen är dålig. Stora delar pendlar mellan 10 och 16 procent i ett antal kilometrar innan det planar ut och sedan bär utför en liten bit.

Så nådde vi fram till korsningen där du når Mogan om du svänger vänster. Vi svängde istället höger med målet Ayacata. Mer klättring väntade och en fantastisk natur.

Ungefär tre och en halvtimme efter vi startat nådde vi Ayacata på ca 1300 meters höjd, och mesta tiden hade vi klättrat. Här stannade vi för lite kaffe. I Ayacata kan du svänga vänster för att klättra till toppen Pico de las Nieves som ligger på nästan 2000 meters höjd. 
I dag valde vi dock att efter lite vila cykla rakt fram ned mot San Bartolomé.  Istället för att cykla rakt fram mot Fataga ned till Playa del Ingles, valde vi en vänstersväng för att cykla via Santa Lucia.

Här är det verkligen en vindlande väg med perfekt beläggning. Den är både trevlig att klättra uppför som att susa utför i. Efter att mest rullat utför, med bara några korta klättringar nådde vi kusten och El Doctoral.

Nu skulle rundan avslutas med medvind efter kusten och nästan ingen klättring. I stort sett utan insats rullade vi på i 50 km/h.

Framme vid Maries hotell tackade vi varandra för sällskapet. Det hade verkligen varit trevligt med en cykelkamrat under de dryga 110 km och 2100 höjdmetrar vi avverkat.

För egen del passade det också perfekt in i min träningsplanering. Mestadels pulszon 2 i dag, med lite tid i pulszon 1 och 3. Perfekt för distans.

Kroppen kändes oförskämt bra efter denna tur, så jag svängde höger i stället för vänster och tog mig en extrarunda.

Till att börja med ville jag kolla om det inte gick att på ett lättare sätt ta sig till det hotell vi ska bo på i januari (Du som läste inlägget i går kommer ihåg att det var väldigt brant). Jag kan lugna min kära lilla Katt som i går blev lite frustrerad – det finns ett alternativ. Visst är det halvbrant även här, men här tar du samma höjdmeter på nästan dubbla sträckan.

Efter detta konstaterande cyklade jag vidare mot Ayaguares. Efter några kilometrar tog jag min tredje Proteinbar för dagen. Sedan frukost hade jag förutom detta bara fått i mig en cola och en del vatten.

Jag skriver detta då det visade sig vid mitt inlägg häromdagen att detta är en het fråga. Många förfasas! Antingen äter jag för lite eller för mycket. Ja, jag dricker och äter också för mycket och för litet. Några tycker att det är förkastligt att bara köra på proteinbars och inte så många, andra tycker att jag inte ska äta alls under dagen. Jag dricker ganska mycket under rundorna, vissa tycker jag borde ha energi i vattnet. Andra tycker att en halv flaska för en dag borde räcka. Jag tänker att jag gör som jag tror är bäst, just för mig.

Efter en avvikare åter till min proteinbar. Under tiden jag åt denna sänkte jag intensiteten en del och när jag tittade bakåt såg jag en cyklist som kom i bra fart, som om han spurtade.

När jag ätit klart höjde jag till ca 250 watt. Killen kom snart ikapp, men cyklade inte om mig. Han lade sig istället bakom. Jag cyklade på ett tag och han låg kvar bakom mig, trots att han tidigare verkat ha så bråttom.

Jag tänkte då retas lite med honom och se om han ville bli trött. Jag ökade därför först till 275 watt och lade in en lagom växel för detta. Det lutar svagt uppför på denna väg med några korta knixar och på ca 10 km klättrar du 260 höjdmetrar.

Hur som helst höll jag samma växel även i knixarna och hörde honom växla och kränga för att hänga med.

Jag höjde till 300 watt och låg där ganska så behagligt. Vid knixarna stod han nu upp och bände. Men han hade fin vilja.

Jag ökade till 320 watt och låg där en stund. Jag hörde att han var med, men andhämtningen var tung. 

Ja, jag vet – jag var lite taskig. Men jag har ju också sagt att ska jag köra hårt, måste jag ju ta i lite i alla fall.

Jag ökade ytterligare till 340 watt, och som vid tidigare wattal blev det mer i knixarna då jag aldrig växlade utan bara satt ned och trampade i samma kadens oavsett hur vägen var.

När det var en kilometer kvar till vändpunkten ökade jag lite mer och när jag vände för att cykla tillbaka hade killen släppt. Killen fortsatte efter vägen och när han passerade mig såg han nöjd och glad ut. Jag var kanske inte så taskig!? Okej då. Lite.

Det blev totalt ca 10 minuter med en snittwatt på ca 330 watt, och utan att pulsen stack i väg. Kändes bra.

Jag hade nu en mil med ca 250 höjdmeter utför. Riktigt trevligt att bara brassa på. Väl framme vid 

avtagsvägen tog jag en extra tur ned till Maspalomas.

Sedan kom jag på att jag lovat Helmersson att köpa en karta över ön inför hans resa i februari. Jag styrde därför kosan till FreeMotion, köpte en karta, pumpade däcken och cyklade tillbaka till hotellet.

Ja, så var dagens runda tillända. Det blev ca 160 km, 2500 höjdmetrar och nära 7 timmar. Det gick lugnt och balanserat hela dagen (förutom 10 minuter jag nyss nämnt) vilket var målet. Det var tid och inte intensitet jag var ute efter.

Ytterligare en trevlig och givande cykeldag är till ända. Tack Marie för sällskapet.

Kroppen får avgöra hur morgondagen ser ut.