Gran Canaria - En sammanfattning och reflektion

Då var jag hemma igen efter 8 cykeldagar på Gran Canaria. En resa som uppfyllde många positiva syften.

Det blev en mycket bra resa, framför allt träningsmässigt.

Själva resan blev dock helt annorlunda än vad jag först trott då Andreas från Team Norrbotten skulle hänga på, men skadade sig någon vecka innan och fick stanna hemma. Det gjorde att jag fick åka själv. Självklart hade det varit roligare med Andreas på plats, samtidigt är det tur att jag är bra på att klara mig själv.

Det var också väldigt tråkigt för Andreas att inte kunna åka. Nu har han dock piggnat till och bokat en ny egen resa och han är redan på ön. Han hörde av sig första dagen och hade då cyklat med Chris Anker Sörensen ett proffs som kör för Tinkoff Saxo Bank. Ja, under den dagen var han nog inte helt missnöjd med att jag inte var på plats och istället fick cykla med proffsen. Bra träning och skoj.

Nu åter till min resa.

Träningsmässigt är det ingen nackdel att åka själv då jag kan styra träningsupplägg, intensitet och volym helt själv. Det möjliggör det som man själv tror är bästa möjliga träning. Vid avslutat träningsläger kan jag konstatera att det ser ut som jag lyckades väldigt bra med upplägget för resan.

Att det var toppenväder hela veckan var inte heller något minus. Det var över 30 grader i skuggan alla dagar utom den sista. Redan vid nio varje morgon var det riktigt varmt och värmen höll i sig ända fram till kvällen. Så här bra väder brukar det inte vara på Gran Canaria. Att på en hel veckas träning aldrig ens behöva ta på sig vindvästen förutom när jag var på öns högsta topp på nästan 2000 möh, är helt otroligt, och då var det ändå plus 16 där.

Det är verkligen en ynnest att få åka utomlands att träna. Varje morgon jag satte mig på cykeln, solen lyste, vägen var fin, benen var starka och jag hade hela dagen framför mig - njöt jag.

Planen innan jag åkte att dag 2, 4, 6, och 8 få till riktigt mycket träning och att övriga fyra dagar träna lite mindre volym. Dock med lite högre intensitet.

Beroende på hur det skulle kännas var planen att eventuellt vila dag fem, men allt kändes så bra att jag rullade alla dagar.

På de jämna dagarna var också planen att träna i sanden 2-3 timmar. Det är något jag brukar göra varje resa på GC, och det brukar vara väldigt bra för benmusklerna. Även denna gång fick jag ihop rejält med träning inom detta område, drygt 10 timmar.

Cyklingsvolymen hamnade på 5, 9, 2, 7, 2, 6, 3 och 7,5 timmar. Det innebar att jag effektiv tid cyklade 41,5 timmar på 8 dagar vilket ger drygt fem timmar per dag. Målet innan resan var minst 35 timmar, så det nåddes med råge.

I snitt klättrade jag nästan 2100 höjdmeter per dag, eller totalt 16.500 höjdmeter. Det är motsvarande 8 Kebnekaise eller nästan två Mount Everest. En hel del helt enkelt.

Sedan är det intressant hur man kan tänka olika beroende på situation, var man är och vad som ska göras. Utomlands är det okej att tänka att jag klättrar i flera timmar i sträck, medan det i Sverige känns jobbigt och tungt ganska snabbt.

Exempelvis är vår brantaste backe i närområdet Rödtjärnsberget, mindre brant än många klättringar på Gran Canaria och dessutom är den bara 1,5 km. Trots det tar det oftast emot att köra rundor med Rödtjärnsberget. Jag brukar inte känna mig stark. Nu har jag i snitt cyklat 25 Rödtjärnsberg om dagen eller totalt 200 stycken på hela resan.

Trots så mycket cykeltid har det inte blivit så många mil som om jag varit i Sverige då de långa klättringarna gör att snittfarten blir låg. Totalt har jag cyklat drygt 100 mil, vilket trots allt är 20 mil mer än min målsättning innan resan.

Förutom mycket cykling och mycket klättring har jag känt mig stark varje dag. Jag har mestadels rullat i distansfart eller något högre, men då jag tryckt på har wattalen varit över förväntan. Det är nästan så jag blir orolig att formen kommer nu och att det blir svårt att hålla detta framöver.

Å andra sidan är ju detta en otroligt bra bas att bygga vidare på om jag får vara frisk och skadefri här framöver.

Efter kanonväder, trevligt hotell med god mat och otrolig utecykling var jag så åter hemma i måndags. Det visade sig vara drygt 50 grader kallare än på Gran Canaria. Inte helt muntert.

Nu denna vecka blir det väldigt lite och lugn cykling då tanken att de 51,5 timmars träning jag hade förra veckan förhoppningsvis ska ge rejält med superkompensation.

Från nästa vecka är sedan planen att åter öka intensiteten och allteftersom blir veckorna allt tuffare under fyra veckor. Därefter blir det en lugnare vecka innan det är dags för nästa träningsläger.

Planen är att hålla fast vid träningsupplägget som jag hade under block ett, så det blir mycket intervaller och övrigt väldigt lugn cykling. Förhoppningsvis leder det till fortsatt mycket god utveckling.

Ja, då jobbar vi vidare mot målen.

Gran Canaria - Trött, ont, ett proffslag och bortskämd

Så var det då dags för sista cykeldagen här på ön, i alla fall för denna gång.

Det var också 8 cykeldagen i rad och det har både blivit mycket tid i sadeln, och en del hårdkörning också. Det var därför något osäkert hur det skulle kännas idag, särskilt utifrån urladdningen i går.

En riktigt trevlig stigning som jag alltid vill klättra, men nästan aldrig får är den upp till Santa Lucia. Fina vägar, lagom brant för mig och väldigt fin natur. Problemet är att jag nästan aldrig tar mig dit.

Det är nämligen så att det krävs nästan 30 km transportsträcka åt öster för att ta sig dit. Vägen är inte särskilt fin, trots att den går efter kusten. Den är i stort sett helt rak och det blåser nästan alltid motvind. När jag är på "ön" är det tråkig cykling, och blåser det som det brukar är det svårt att komma upp i 20 km/h även där det inte lutar uppåt.

I dag var det dock dags för Santa Lucia. Jag började trampa mot El Doctoral där du senare svänger inåt och uppåt. Det var ingen större motvind i början, men sedan började det blåsa. Jag hade dock bestämt mig - jag ska till Santa Lucia.

Jag gnetade på och till slut var jag redo att svänga av vägen och upp i bergen. Jag han inte cykla länge så började det regna och jag såg uppåt bergen att det inte såg lovande ut.

Efter mer än 30 grader varje dag var jag bortskämd och ville inte upp i bergen i regn och blåst. Jag hade dessutom inte kläder för det. Det blev till att vända. Jag insåg samtidigt att några andra berg inte var aktuella, utan det skulle bli kustcykling om jag inte skulle frysa.

Snabbt var jag åter i Playa del Ingles då den nu starka medvinden gjorde att det gick fort. Under tiden tillbaka växte en plan om att klättra få höjdmeter, men cykla långt.

Sagt och gjort, jag skulle hitta vägarna med minst klättring. Jag gjorde upp en plan som jag sedan höll. Först tog jag en tur till Maspalomas och tillbaka och sedan slakmotan till Ayaguares och tillbaka. Därefter var planen att cykla västkusten ned till Puerto de Mogan och sedan Mogan.

Hittills hade jag under dagen legat på distansintensitet, och det var tanken att fortsätta hålla det. Men bara efter några kilometer på vägen mot Puerto de Mogan kom en cyklist ikapp mig. Han hälsade och vi började prata.

Peter från Allebike sa hej

Han berättade att han hade sin första cykeldag i dag och skulle cykla fyra dagar och sedan hem igen. Han frågade hur jag skulle cykla och jag berättade min rutt. När han frågade hur hårt, svarade jag att han fick bestämma. Han hade inget emot att köra fort då han skulle cykla så få dagar. Det var bara att öka tempot eller cykla själv. Jag valde tempoökning.

Killen jag nu skulle cykla med en bit visade sig heta Peter Blomqvist. Han äger Allebike och har byggt cyklar under minst 15 år. Själv har han ett riktigt lång meritlista som cyklist. Han berättade också att de nu startat ett proffslag i MTB där bland annat Mikael Olsson och Emil Lindgren är med. Jag säger lycka till!

Bitvis blev det riktigt bra körning fram till Puerto de Mogan, där vi fyllde på vatten. Vidare till Mogan gick det ännu hårdare i slakmotor och klättringar som leder dit, med höga wattal. Jag hade känt mig seg i början av dagen, men nu kändes det åter riktigt bra och benen svarade som jag ville.

Framme i Mogan skulle jag vända tillbaka. Alternativet var upp i bergen och regnet. Peter valde regnet och efter ca 90 minuters gemensam cykling sa vi tack och hej. Tack för trevligt sällskap.

Peter sa tack och hej

Jag vände tillbaka och inom kort var jag åter nere vid kusten och svängde vänster i riktning mot Playa del Ingles. Men innan dess tog jag ytterligare en sväng ned till Puerto de Mogan. Vid det här laget visade mätaren ca 110 km.

Jag trampade på efter kusten och vädret var bra där nere. Jag hade nu en intensitet mellan vad jag hade innan jag träffade Peter och cyklingen med honom.

För första gången sedan jag kom hit blåste det nu riktig storm, vilket var irriterande - men självklart danande.

Västkusten är fin, då den går direkt vid vattnet på väldigt många ställen

Jag hade åter slut på vatten och planerade att fylla på i Arguineguin. När jag kom dit var vägen avstängd i min riktning, så vi skickades en annan väg vilket innebar att jag missade "min" supermarket.

Vädret vid kusten var bra, även om det var ca 10 grader kallare än övriga dagar - dvs ca 23 grader.

Jag rullade vidare och hoppades hitta en ny. Inom kort skulle jag svänga av vänster mot Soria. Dock skulle jag inte upp för den branta klättringen. Ni kommer ihåg att jag skulle cykla långt med lite stigning!? Det kändes okej i slakmotan förutom att en första känsla av trötthet i baken började infinna sig. Den blev sedan värre och värre och mot slutet av rundan i dag blev det mest ståcykling.

Inte på hela vägen fram till La Filipina där du vänder om du inte ska ända upp till Soria hittades någon Supermarket som var öppen. Däremot hittade jag regnet, det första på denna resa. Snabbt ned mot kusten igen. Väl nere var regnet bortblåst. Ja, verkligen bortblåst var vad jag blev.

Nere insåg jag att bästa alternativet var att vända åter mot Arguineguin för att fylla på vatten (från detta håll var vägen inte avstängd) och sedan tillbaka mot Playa del Ingles. När jag fyllde på vattnet tog jag en bar och konstaterade att nu började det bli lite segt i påkarna. Men ändå inte riktigt som jag ville.

Målet med min cykling för dagen var att bli riktigt trött, och när jag nu bara hade 17 km tillbaka till hotellet kändes det som att jag kanske skulle göra någon avstickare till!? Jo, så blev det. Framme i Maspalomas cyklade jag för andra gången under dagen en av mina favoritvägar till Ayaguares.

Vädret i bergen såg verkligen inte inbjudande ut i dag

Efter några kilometrar började jag inse att jag hade nu trampat 175 km och om jag skulle nå upp i 210 km skulle jag uppnå något som jag nog aldrig genomför igen. Det fick bli mitt mål.

Efter bara en stund började jag tänka att detta var ett dåligt mål. Visst benen började bli sega, men det stora problemet var rumpan. Jag hade verkligen ont, vilket jag inte brukar ha. Men jag fick i alla fall cykla en kilometer stående, en sittande, en stående och så vidare hela vägen fram.

När jag bara hade en kilometer kvar till vändningen insåg jag att det inte skulle bli 210 km om jag nu åkte tillbaka till hotellet. Därför cyklade jag utför i fem km och vände åter en gång tillbaka till vändningen och först därefter hela vägen utför ned till Maspalomas och vidare tillbaka till hotellet.

Några hundra meter före hotellet passerades mitt mål och väl framme visade den 210,71 km. Det kändes verkligen bra att vara framme. Sista två milen hade benen varit riktigt trötta och inte blev de piggare av att jag stod och cyklade så stor del av de sista 4 milen.

Nu till det intressanta. Jag valde alltså de plattaste vägarna som Gran Canaria kan erbjuda, i alla fall här i söder. Hur många höjdmeter blir det då på 21 mil tror du?

Du kanske har koll, men om inte - Det är nästan 2400 höjdmeter. Vi kan summera det så att om du är cyklist bör du ha hyfsat starka ben och gilla att klättra om du överhuvudtaget ska fundera på Gran Canaria. Denna ö går inte alls att jämföra med den cykling vi genomför på Mallis. Men roligt är det, och givande.

Nu har jag bara ett inlägg kvar av resan, som blir en typ av sammanfattning.

Men det blir inte idag. Nu avslutar jag för att börja packa ihop alla mina saker och lasta ned de i cykelkartongen. Jag åker sedan flygbussen 06.36 i morgon bitti och landar om allt går som det ska via en mellanlandning i Umeå 18.25.

Denna resa har varit great, men nu verkar vädret ge upp då det ska blåsa, bli kallare och regna uppe i bergen. Dessutom är kroppen och framför allt benen nu nöjda för denna gång. Men framför allt ser jag fram emot att få komma hem till mina två älsklingar Katten och Melvin.