Sjukstuga, klädinköp och lite tacos

Här fortsätter sjukstugan. Själv har jag en lättare förkylning vilket gjort att någon vettig träning har det inte blivit denna vecka. Några pass på lätt belastning är vad jag fått hålla tillgodo med.

Sonen har än mer missflyt. Han har haft en hel del förkylningar sista månaderna och nu har han under denna vecka haft såväl en vanlig förkylning, nässelutslag och halsfluss. Inte särskilt skoj. Det har inneburit att han varit hemma från skolan hela veckan och att vi i helgen nu istället leker skola då han har fått en hel del hemuppgifter. Nu hoppas jag att Melvin kan gå till skolan på måndag, men i morse hade smärtan i halsen återkommit. Vi får se vart vi landar.

Igår var det tacofredag för första gången på 1,5 månader. Vi som i vanliga fall har tocofredag nästan varje vecka. Vi gjorde dock ett uppehåll över julen, och sedan har vi ju varit på Gran Canaria. Det blev inte heller något förra veckan, i och med att vi åkte på "familj och sorg". Men nu alltså tacos, och det var godare än på länge.

Igår, i morgon, måndag och tisdag får mina lagkamrater möjlighet att prova cykelkläder inför kommande säsong. Vi behåller vår klädleverantör, men kommer denna säsong att gå över till deras toppmodell. Denna modell är tightare och har även annan typ av skärning. Därför kan många behöva ändra storlek. De nya kläderna kommer i alla fall göra att vi ser snabbare ut. Sedan är utmaningen att också bli snabbare.

Jag kommer att skicka in klubbens beställning under nästa vecka, och med lite tur har vi kläderna redan till klubbens träningsläger i början av april.

I övrigt sitter jag nu och funderar kring om det ska bli någon träning i dag, och vad den i sådana fall ska innehålla. Det blir gärna så när du har en diffus förkylning i kroppen, och du försöker konstatera vad det innebär. Så jag ska fortsätta ett tag till och känna av hur kropp och knopp känns. Sedan får vi se hur det blir. Jag hoppas det blir träning. Det är inte skoj att inte träna. Särskilt när det har varit så lite av den varan de sista 10 dagarna.

Mycket nytt

Ni är väldigt många som läst mitt senaste inlägg om sorgen efter Tova och framför allt svårigheterna för vår familj att skapa och behålla kontakter med er utanför familjen.

Jag vill förtydliga för er vi känner att vi inte förväntar oss och att ni inte behöver känna press på att ni nu omgående skapar tar kontakt med oss. Ni väljer själva hur ni gör, och jag vill inte att du/ni ska göra något som ni inte själva vill.

Men självklart skulle jag uppskatta fler kontakter nu och i framtiden, även om vi i det läge familjen är nu inte kanske alltid orkar med i alla lägen. Vi kanske vill säga ja, men måste säga nej. Men nästa gång om vi får chansen blir det ett positivt svar.

Här i familjen är det just nu sjukt med en son som både har halsfluss, vanlig förkylning och nässelutslag. Han har nu snart en vecka med riktigt dåligt mående. Själv väntar jag på att min förkylning ska avlägsna sig, så jag kan börja träna ordentligt. Hittills är det bara Katten som hållit sig frisk. Vi hoppas det fortsätter så.

Mitt mål är att få träna bra i helgen, men då krävs det ett klart bättre mående.

Som många av er vet tränar och tävlar jag för Vännäs CK. Förutom det har jag en hel del ansvar inom föreningen, vilket bland annat innefattar arbetet kring våra utlandsresor, arrangemang av Vännästrampet och hantering vid beställning av cykelkläder.

Just nu är det cykelkläder som är aktuellt. Till veckan kommer vi att beställa nytt och fräscht. Ska bli trevligt att köra i nya ställ som kommer att vara tightare och mer racerbetonade.

På tal om nytt och fräscht är en beställning genomförd som ska minska pikarna från omgivningen. Vad kan det vara? Det kommer nog ett inlägg med vad jag köpt och lite fina bilder till.

En familj i sorg är ganska ensam

Tova en glad liten spjuver

I helgen träffade vi andra familjer som också förlorat ett barn. Under två dagar var vi i Lycksele och genomförde gruppövningar och aktiviteter. Familj och Sorg fortsätter med ytterligare två dagar längre fram i vår.

Melvin var under helgen med andra barn i samma situation och vi föräldrar var i var sin grupp med andra föräldrar. Här fick vi prata om våra upplevelser, tankar, vår sorg mm. Det var två riktigt bra dagar, men självklart är det tufft att riva upp såren ännu mer och prata om sjukdomstid, döden, begravning och hur det är nu. Samtidigt var det befriande och en skön och bra känsla att äntligen träffa andra som verkligen förstår hur det är och hur det känns. Hur välvilliga andra än är går det nog inte att förstå om man inte själv drabbats. Det har jag inga förväntningar på heller.

Det var också väldigt fint att se hur Melvin hade det bra och trivdes med de andra barnens sällskap.

Gruppledarna pratade bland annat om att omgivningen ofta känner rädsla och oro, och inte vet hur de ska agera. Det gör att många väljer att undvika kontakter, eller att de blir onaturliga. Det är något som jag tänkt på under alla år då det också är väldigt vanligt att vi människor har svårt att hantera olikheter och handikapp. Det gjorde att många, dock inte alla kände sig obekväma kring hur de skulle hantera våra lilla Tova och vår familj.

Jag kan också konstatera att det över åren varit relativt få som velat/vågat ha djupare kontakter med vår familj. Sedan om det berott på att det varit svårt då vi var ganska låsta utifrån Tovas handikapp, att vi inte varit särskilt trevliga att umgås med, att vi i vårt eget agerande motverkat kontakter eller något annat - ja det vet jag inte.

Sedan Tova dog har vår ork och säkert också vårt humör varit sämre. Det har gjort att vi ännu mindre bjudit in för kontakter. Det är också helt klart så att många av de som tidigare sökte kontakt har slutat eller minskat detta.

Denna bild togs på skolavslutningsmorgonen i juni 2014. På kvällen blev Tova dålig och fick åka till sjukhuset.
Sedan kom Tova aldrig hem igen.

Vad vill jag säga med detta? Jag vet inte riktigt. Jag skyller inte på någon, varken på mig, min familj eller någon annan. Jag har också full förståelse för att en familj i sorg och saknad inte är de roligaste att umgås med och den kraft vi har räcker inte heller som vi önskar. Många gånger räcker kraften bara till att vara.

Inom cyklingen har det dock alltid varit en fantastisk tillvaro. Där har jag för en stund glömt våra utmaningar och svårigheter vi haft över åren. Samtidigt har cyklingen gett kraft.

Jag har också kunnat använda min träning till att på ett bättre sätt klara att hantera min sorg nu sedan Tova dog.

Inom cyklingen är också kontakter så lätta, och här har jag genom åren och fram till i dag verkligen haft många och bra relationer och mycket kamratskap. Allt är också så naturligt och du kan själv bestämma omfattningen på det sociala samspelet.

Mallorca 2015

Att få kamratskap, bra träning, en möjlighet att tänka på annat och släppa på spänningarna, samtidigt som cyklingen hjälper mig att se framåt är verkligen något som gör att jag älskar att vara en "cykelnörd". Att sätta mål inom cyklingen är också ett av flera sätt att se att det finns en framtid, att det finns mål att sträva mot.

Cyklingen är verkligen viktig för mig, och jag hoppas att jag får möjligheten att fortsätta många år än.
Sista veckan har det dock inte blivit mycket av den varan. Mest av den anledningen att jag har en inplanerad lugn vecka efter väldigt mycket träning utomlands. Men självklart spelar det också in att vi var borta i helgen. Den tredje och mer tråkiga anledningen är att vi nu åter har förkylning i familjen. Än så länge är det dock mest synd om sonen. Själv är jag bara "halvsjuk". Men Melvin är riktigt dålig. Det började redan i söndags morse och det blev allt värre. I går kväll verkade det vara på bättringsvägen, men nu är det åter sämre. Feber, och framför allt en väldigt ond hals. Det är så pass ont att han varken äter eller dricker. Jag hoppas verkligen att Melvin snart får må bättre.

Om förkylningen sticker sin kos är tanken att öka på mängd och kvalité för träningen från torsdag. Troligen får jag dock skjuta på detta. Om det bara blir några dagar är det inga problem, då jag fått så mycket bra träning på slutet - det vore dock tråkigt om det drog ut på tiden.

Jag hoppas att vi framöver orkar, kan och får möjlighet att utöka våra sociala kontakter. Jag hoppas också på förståelse när vi i bland inte orkar.

Du kanske tycker att vi borde kunna glömma och gå vidare - det har ju ändå gått 1,5 år. Ja, självklart finns många bra dagar, men detta kommer att ta tid. Även när vi är tillbaka och åter är oss själva - kommer alltid vår saknad finnas kvar. Inget blir någonsin som förr, men jag hoppas och tror att vi kan och orkar se framåt och sätta mål.

Tova du kommer alltid att finnas i våra hjärtan.