SM och Nordiska Mästerskapen - Fantastiskt bra med dubbla medaljer!

Bronsmedalj på Nordiska Mästerskapen i tempo

Ja, då var vår roadtrip över för denna gång. Det blev en tre veckor lång semesterresa med husvagnen där vi bröt av för en del cykling.

Första tio dagarna var vi i Halmstad och vädret var fantastiskt. Mestadels var det semesterfokus, men det blev också lite förberedelser inför Master SM i cykel.

SM varade fredag till söndag med linjelopp, tempo och partempo. Efter många funderingar och många avvägningar valde jag att stå över linjeloppet för att förhoppningsvis vara fräschare till tempot. I partempot krävs att du har en lagkamrat du kan cykla med, och så var det inte i år. Det innebar att hela mitt fokus och all planering låg mot de 30 km tempo som skulle äga rum lördag den 30 juli.

Förberedelserna inför SM har flutit på väldigt bra under flera månader och jag hade toppform i början av SM-veckan. När jag på måndagen körde hela banan i pulszon 4 (hårt men inte max), cyklade jag i stort sett lika fort som jag senare gjorde under själva loppet.

Tyvärr blev jag förkyld ett antal dagar före min start, men det blev inte värre än att jag kunde starta. Mina förväntningar sjönk dock en hel del.

Start på SM. Sonen och Katten hejar på

När det väl var dags började jag dock mitt tempolopp med den intensitet jag bara en vecka tidigare klarat. Det visade sig dock snabbt att förkylningen satt ned kapaciteten och jag höll på att spränga mig redan efter fem km. De sista 25 km blev en stor och fruktansvärd kamp mot trötthet och smärta i kroppen och jag kämpade i alla fall allt jag hade. Väl i mål trodde jag det gått mycket dåligt och mina wattal sade att mitt mål på minst topp fem inte skulle uppnås. Det saknades minst 25 watt (ganska mycket) mot vad jag hade förväntat mig innan jag blev sjuk.

En stor besvikelse och frustration vändes dock snabbt till en otrolig glädje. Det visade sig att jag trots alla problem ramlar in på en andra plats. Det är klart att jag till viss del får inse att andra kanske inte heller hade sin bästa dag. Det var långt upp till segraren David Scott, och jag hade inte nått honom även med toppform. Så detta var verkligen ett maxresultat på alla sätt, och att inte allt kändes bra är något som du snabbt glömmer när du vinner medalj.

Medaljceremoni på SM

Jag blev alltså silvermedaljör på SM i Masters H40 och det känns fantastiskt bra. Det är klart att jag drömt om en medalj, men det är väldigt tufft att uppnå då motståndet är stentufft.

Jag har faktiskt lite svårt att förstå att jag nog trots allt är ganska bra på det här. Jag har många gånger svårt att se min kapacitet.

Jag kan också konstatera att det var helt rätt att hoppa över linjeloppet och satsa allt på tempot.

Otroligt nöjd såg jag partempot på söndagen innan vi på måndagen åkte ca 45 mil norrut till Sunne. Här väntade semesterdagar fram till helgen då det var Nordiska Mästerskapen.

På lördagen var det 30 km tempo på samma bana som SM gick i fjol. Det skulle också bli landslagsdebut då jag var en av tre som skulle representera Sverige i tempot.

På söndagen var det sedan dags för linjeloppet på 135 km. Här körde jag i den nationella gruppen, då mina resultat här inte räckt för landslagsplats.

Den förkylning jag hade innan SM hade fortfarande inte gett med sig, så någon vettig träning blev det inte på hela veckan. Jag matade i mig medikamenter och häxbrygder får att kunna vara med i NM. I mitten av veckan såg det inte alls ljust ut, men dagen före tempot började det kännas lite bättre.

Jag var dock medveten om att 10 dagars förkylning och ingen träning på 11 dagar inte var optimalt för prestationen.

När det så var dags för tempot tänkte jag annorlunda än på SM. Denna gång skulle jag inte starta som att jag hade toppform, utan anpassa mig efter att kroppen inte var helt på topp. Det gjorde att jag startade mycket lugnare än på SM.

I den klättring som startar nästan direkt höll jag medvetet igen och jag fokuserade istället på att köra taktiskt. Det innebär att hålla igen lite uppför och utför, men trycka max på alla krön för att få med mig fart ut på flacken och/eller utförslöpan som följer.

Jag kände ganska snabbt att känslan var bättre än på SM, då jag inte sprängde mig direkt. Däremot insåg jag också att wattalen skvallrade om att förkylningen satt sina spår.

Jag nötte på och hade egentligen ingen aning om vad min landslagsdebut skulle innebära. Jag kände till de starka svenskarna som var med och hade kunnat läsa mig till att deltagarna från de andra länderna som kom till start hade bra meriter och framför allt han som startade bakom mig som tidigare vunnit NM, var en tuff utmanare.

När jag cyklat ca 10 km började det hällregna. Det gjorde att jag tog det lugnt vid vändpunkten efter ca 13 km. Dock inte tillräckligt lugnt, då bakhjulet släppte och jag fick stoppsladd. Jag förlorade en hel del tid, men jag föll inte. Positivt.

Efter vändningen insåg jag att Norrmannen som startat efter mig tagit in ca 30 sekunder och även David Scott som jag senare mötte hade plockat. Samtidigt verkade övriga jag mötte ha tappat, eller kört jämnt med mig.

Det fortsatte hällregna resten av loppet, och det gjorde mig ganska försiktigt i de kraftiga kurvorna. Dock fick jag tillbaka en hel del kraft på slutet och jag gjorde en bra avslutning.

I mål visade det sig att snittkraften var bättre än på SM, men inte lika bra som innan förkylningen. Förbättringen mot SM  berodde inte heller på bättre form, utan att jag kört mer taktiskt och inte bränt ut mig i början.

När jag pustar ut hör jag att jag tagit ledningen vilket känns mycket bra. Det tar ganska lång tid innan Norrmannen som startat minuten efter mig skär mållinjen, dock inte tillräckligt länge. Jag har avslutat starkare, men han slår mig med drygt 10 sekunder. Sedan kommer David Scott och tar ledningen. Jag ligger trea och väntar oroligt ute i regnet på resten av cyklisterna. När alla rullat in kan jag jubla. En ny medalj - Denna gång en tredjeplats. Jag tar alltså bronsmedalj på Nordiska Mästerskapen. Hur roligt som helst.

Jag kan konstatera att med ett maximalt tempolopp utan förkylning i kroppen hade det kanske räckt till andra plats, men då jag bara två dagar tidigare trott att jag inte skulle kunna starta alls var detta maxutdelning.

Min första start i landslagsdräkten blev alltså riktigt lyckad med en bronsmedalj. På kvällen var det bankett med medaljutdelning. Pampigt och trevligt.

Två svenskar och en norrman på pallen
(Av någon anledning hade Norrmannen klubbtröja på sig trots att han tillhörde norska landslaget)

Dagen efter väntade så linjeloppet och jag insåg att det nog skulle bli spurt då banan inte var tillräckligt tuff. Jag hade trots det redan innan start bestämt mig för att göra ett försök att komma loss efter ca 100 km om det fortfarande var en samlad grupp. Jag gjorde också så och cyklade själv i täten i närmare 10 km, men det var egentligen fruktlöst redan till en början.

Det skulle bli spurt och jag valde säkerheten före en stor risk för krasch. Med +60 cyklister som är hypertaggade känns det inte helt säkert mot slutet. Jag har ju dessutom inte tillräckligt bra spurt för medalj, och det känns onödigt att riskera något för att som bäst kanske komma in som 6-7:a. Nu rullade jag lugnt och säkert och landade på en 23 plats. Det blev dock svensk seger även på linjeloppet. Denna gång stod Stefan Ljungberg högst på pallen.

I nationskampen vann Sverige före Norge, Danmark och Finland.

Jag kan nu summera cyklingen för vår resa, och det blev totalt tre starter och alla tre gick ungefär så bra som jag som bäst kunnat förvänta mig innan vi åkte söderut. Jag kände mig stark på linjen och med en annan typ av bana hade jag nog kunnat blanda mig i toppstriden. Jag tog Silver på SM i tempo och Brons på Nordiska Mästerskapen i tempo.

Allt trots förkylningsproblem. Problem som fortsatt, och jag har nu vilat två dagar och det blir nog några till. Ihärdig sak det här.

Så nu har jag i alla fall en medalj på SM och en på NM som ingen kan ta i från mig. Känns riktigt bra. Jag kan också konstatera att i stort sett alla mål jag satte upp innan säsongen nu är uppfyllda!

Om nu bara förkylningen flyger sin kos kvarstår det två tävlingshelger denna säsong. Det är också de två avslutande helgerna med Sverigecupen där jag i tempot ligger bra till i totalen.

Nordiska Mästerskapen - Linjeloppet: Allt gick som jag trodde

Idag var det den andra dagen av Nordiska Mästerskapen. 135 km linjelopp på en bana som kördes tre varv. Sedan fjolårets SM som gick på samma bana visste jag att det skulle bli extremt svårt att komma loss i en utbrytning. Den är helt enkelt inte tillräckligt tuff.

Visst. Mitt på banan är det en backe på ca 3,5 km, men det är inte särskilt brant. Med så många extremt duktiga cyklister på startlinjen räcker den inte för att komma loss.

Loppet startade och det gick med ganska jämn intensitet med några fartökningar och lite mer tryck i några knixar. Framme vid den längre klättringen sökte jag mig från en position långt bak till mitten av klungan och det gick inte hårdare än ca 300 watt uppför under sju minuter. Sedan lite utför och ca 2 km uppför och då 340 watt. Sedan var det mycket utför och det var mycket lätt att rulla med.

Varv två såg ungefär likadant ut som varv ett och det kändes väldigt lätt.

Jag låg stora delar långt bak och sparade kraft, allt med tanken att göra ett enda utbrytningsförsök, även om jag insåg att det var i stort sett omöjligt att lyckas på denna spurtbana.

Sista varvet med ca 7 km kvar till backen, rundade jag alla och ökade tempot. Några hakade på, men någon utbrytning var ingen intresserad av. Jag hamnade längst fram och sedan tvåa. Jag körde då igen. Ingen ville vara med. Planen var nu som innan loppet att gå loss och förhoppningsvis får med mig några starka cyklister, att några bryggade upp till mig alternativt att jag kom först in i backen och att en annan utbrytning går som jag kan hänga på.

Det visade sig snabbt att jag skulle få rulla själv en bra stund. Jag lade mig på ca 350 watt och det visade sig sedan i snitt 44 km/h. Det var dock dödsdömt från början då det var bra tryck i täten och ingen ville brygga upp till mig. Efter 8 km går jag först in i backen, med klungan alldeles bakom. Endast en cyklist vill öka tempot som jag hakar på. Men det stannar av och allt var över.

Jag visste nu att det skulle bli spurt och eftersom jag inte kan ta medalj i en plattspurt valde jag att ta det lugnt för att försöka undvika krascher. När över 60 cyklister tror sig kunna vinna blir det rejält hetsigt på slutet och det var mycket nära flera krascher och några gick också i backen vid ett möte med bil. Dock inga större skador.

Jag går in bland de sista i spurten och trycker på hyfsat utan att gå max. Rullar in som 22:a på samma tid som vinnaren. Det blev med andra ord som jag trodde när dagen började. Chansen hade varit att jag skulle komma loss, men det gick förstås inte. Jag var i alla fall ensam längst i dag och fick då bra tempoträning.

Det som var positivt var att benen var riktigt pigga och jag var stark hela rundan. Hade faktiskt inte högre snittpuls än 136 slag förutom de 8 km jag körde själv. Det innebar ca 75% av maxpuls. Den tuffaste tjugan blev det en normaliserad watt på 338 watt. Snittfarten landade på ca 41 km/h och det var 900 höjdmeter.

Jag säger också grattis till Stefan Ljungberg som är en monsterspurtare och var det även i dag. Riktigt välförtjänt seger i Nordiska Mästerskapens linjelopp.

Eftersom jag inte hade några större förväntningar på detta lopp är jag nöjd då kroppen och cykeln fungerade bra och jag fokuserar istället på min bronsmedalj från gårdagens tempo.

I går var det bankett med prisutdelning. Inte helt fel att stiga upp på pallen och ta emot en bronsmedalj för tempot. Riktigt stor och fin medalj dessutom.