När livet är tufft finns inget annat alternativ än att kämpa, även om det ofta känns omöjligt

Helt klart är det mycket just nu som påverkar mig både fysiskt och mentalt. Att köra hårt och ha höga mål med sin cykling är tufft för alla. Ännu tuffare när du har ett arbete som kräver mycket av dig och en familjesituation lite utöver det vanliga.

I och med att jag inte kan satsa allt på cyklingen, och samtidigt har den situation jag har får jag också inse att det i bland blir större bakslag. Det är svårt att acceptera när jag är mitt i det. Men när jag tar ett steg bakåt inser jag vad som är viktigast i livet och att jag i bland behöver ta ett steg bakåt.

Det totala belastningen har nog helt enkelt varit för stor på slutet och därför har jag både dragit på mig en förkylning och en allmän trötthetskänsla i kroppen. Till det kommer en större klump i bröstet än vanligt. Den senaste veckan har jag därför nästan inte tränat alls. Jag har försökt, men fått ställa in. I stället har jag vilat extra mycket, försökt att sova fler timmar än vanligt och hitta sätt att stressa mindre.

Jag får inse att jag och min familj befinner sig under stor press och att vi också påverkar varandra. Om en av oss mår sämre påverkas också vi andra. Samtidigt är jag ändå lite imponerad av att jag och Katten ändå orkat så pass bra som vi gjort. Vi har sedan maj 2001 nästan dagligen haft en oro och stress över Tova och hennes mående. Väldigt ofta svävande hon mellan liv och död och däremellan var det en stor press på väldigt många sätt.

Vår minnesplats i vardagsrummet

När Tova till slut dog sommaren 2014 och lämnade ett stort tomrum efter sig övergick allt i sorg och saknad. Den sorgen och saknaden finns kvar. Samtidigt har vi inte kunnat bearbeta den så mycket då vi hela tiden fått göra vårt yttersta för att hjälpa sonen genom detta svåra. En situation som fortfarande pågår och som dagligen behöver hanteras. Vi för en kamp alla tre för att orka med, och har samtidigt tur att vi har varandra.

Träning är ett av mina hjälpmedel för att orka med, men när trycket från omgivningen blir allt för stort räcker inte ens det och kroppen slår tillbaka. Det har hänt mig tidigare och troligen är det också vad som skett nu. Just nu har Katten också ett tufft läge kring detta, till och med tuffare. Inte heller Katten har kunnat träna på länge.

Vi är en familj som bygger kraft och hjälper varandra. Vi arbetar på det och hoppas det hjälper även denna gång.

I dag kom det ett litet positivt tecken då jag för första gången på 14 dagar kunde genomföra en träning som jag ville och det kändes hyfsat. Visst, inte var det med den intensitet jag önskar, men det hade ju inte heller varit rimligt med mitt mående och att jag inte tränat på länge. Att bara kunna träna utan kroppen satte stopp kändes skönt.

Vi är långt från att må bra, men jag hoppas att jag är närmare att få till träningen. Det kommer också hjälpa mig tillbaka och då kan jag också hjälpa Katten och Melvin bättre.

Har ringt i 10 dagar - ingen svarar!

Sedan augusti har jag alltid fått svar och mest positiva utvecklande dialoger. Jag har fått så bra feedback att jag nästan blivit bortskämd och tagit allt för givet. Till slut tror du att det alltid svarar när du ringer. Men så händer det. Inget svar.

Nu har jag ringt i 10 dagar, eller egentligen 8 dagar då jag blev lite sur och tog ett uppehåll vid två tillfällen. Jag har hur som helst ringt hela helgen, men ingen respons. Kanske blir det lättare när det blir vardag?

Jag tror i alla fall på att fortsätta ringa, för till slut svarar det nog. Att sluta ringa ett antal dagar, är nog inte lösningen.

Så sent som nu på kvällen satt jag på cykeln, men inte heller nu blev det något svar.

Hoppas på att nästa vecka blir en bättre vecka.