Slang in i lungan, grinfärdig och riktigt uppgiven

Inte roligt längre.

Fjärde dagen där jag varken fått äta eller dricka på 15 timmar i väntan på en eventuell operation. Inte heller idag blev det något.

Det som lyfter tillvaron är alla ni som hört av er och dessutom många besök. Även om det energimässigt förstås tar på. Jag trodde verkligen inte att så många skulle bry sig om lilla mig. Bara ett litet hej och ett vänligt ord hjälper mig framåt.

Nu till det som hjälper mindre. Ett av mina största problem är min punkterade lunga. Den har återhämtat sig sedan den extrema kraschen, men är fortfarande svag och har en del blod i sig.

När min flytande axel ska opereras så att armen sätts fast på kroppen igen krävs därför en plats på IVA för att övervaka lungan efter operationen. Under operationen krävs ett drän till lungan så den inte helt havererar av det stora tryck som blir.

Samtidigt som det ska finnas plats på IVA ska det finnas blod där om något går fel, och 4 olika typer av läkare ska finnas tillgängliga samtidigt under operationen.

Att samordna allt har nu misslyckats i 4 dagar.

I kväll bestämde sig därför läkarna för att sätta ett drän till lungan, vilket annars skulle gjorts under operationen. Det gör att en läkare mindre behövs vid själva ingreppet.

En 1,5 cm tjock slang trycks då in mellan revbenen in i lungan. Kändes en del när det genomfördes utan förberedelser på mer än någon minut. Det sprutade också en del blod, så helt klart har lungan inte läkt sig själv.

Så nu är jag uppkopplad mot en apparat och ska så vara minst två dagar efter operationen. Kan bli längre, då den ska vara kvar tills lungan är helt läkt.

Jag fick i samband med att läkaren satte in slangen information om två saker som väntade mig och som jag inte tidigare känt till. Det gjorde mig både uppgiven och gråtfärdig. Jo, man är ju lite känslig efter två veckor av rejäla prövningar. Det ena jag fick veta tar jag nu, det andra längre fram när jag orkar (troligen efter operationen).

Läkaren informerade om att från nu och tills dränet är borta kommer det bli jobbigt. Dränet tar i nerver och man får alltid ont. Hur ont är individuellt och beror på hur slangen hamnat i relation till nerver mm.

Han sa att antingen blir det ont, mycket ont eller nästan outhärdligt. Smärtan varar nästan hela tiden och främst när man andas. Och andas är ju som en viktig sak. Det underliga är också att smärtan kan komma på flera ställen och behöver inte alls komma just där lungan är. Underligt det är med nerver mm.

Ja, detta gjorde mig inte glad precis. Jag har nu haft slangen i 2 timmar och blir smärtan som nu under hela tiden kan jag konstatera att det kommer att bli mycket ont, men troligen uthärdligt. Ja, detta under förutsättning att jag får extra smärtstillande som jag redan fått. Sedan är ju frågan om det är uthärdligt även vid konstant smärta som varar i minst 3 dygn, vilket är den allra kortaste tiden jag behöver ta slangen. Det kan bli bra mycket längre.

För att göra det ännu värre knyter slangen och apparaten mig till sängen också. Jag får inte ens gå på toa utan att kalla på personal.

Att läkarens andra nyhet var ännu sämre gjorde inte känslan bättre så är sent på en torsdagskväll. Skulle behövt mina nära och kära här för stärkande kramar, en hand att hålla och en axel att gråta ut mot. Men på något sätt måste det förstås gå och på något sätt ska jag försöka hitta något konstruktivt att sikta på. Vi får se om jag lyckas.

Ja, och nu känns det ju ännu viktigare att operationen inte fortsätter att skjutas upp. Sedan hoppas jag att när den väl blir och att jag klarar mig utan en massa komplikationer.

Just nu känns det som du förstår långt ifrån fantastiskt med tillvaron, vi får se hur jag lyckas ställa om för att se något ljust med det hela. Cykling känns i alla fall långt borta just nu trots att alla fantastiska vägar och berg bara ligger alldeles utanför dörren.

Att skriva av mig så här mitt i natten tog i alla fall fokus från smärtan och frustrationen ett tag.

Rehabträning grande, smärta och ingen plats på IVA

När du inte mår bra vet vi alla hur viktigt det är med rehab. Inte kul, men viktigt.

Första tiden här på sjukhuset har rehaben mest handlat om att kunna börja röra mig lite i sängen, sedan kanske sätta mig upp och för några dagar sedan duscha med duschstol.

Detta har varit min lilla plats i många dagar och fler lär det bli. Som ni ser ingen utsikt då fönstren är förtäckta. Öppnar du kommer du rätt in i en ventilationsutrustning.

Ja dessutom är det en fysioterapeut som kör ganska så hårt med benen och med min friska arm. Bra.

Sedan några dagar har jag börjat köra benböj (inte djupa), tåhävningar och benlyft - allt från stående. I vanliga fall inte mycket till träning, men nu är det en stor sak. Dessutom har jag nyttjat en särskild andningsapparat som ska träna upp lungans kapacitet.

Allt eftersom har det gått bättre och jag har även kunnat börja gå kortare sträckor utan att hålla i mig. 

Så igår var det tydligt bättre och jag kunde gå helt okej. 

Dags då att öka på trycket i rehaben. Hoppas bara jag inte kör för hårt, men det gissar jag som värst leder till att jag blir utslut. Kämpa, motivation och engagemang är viktiga ledord.

Idag har jag egentligen bara gjort fyra saker. 

1. Tränat

2. Fått ont och hanterat det

3. Vilat

4. Ätit

5. Vilat lite till

Sedan börjar vi om med träningen.

Jag har faktiskt genomfört 4 träningspass. Som rena proffset! Första passet med fysion och dessutom 100 benböj, 50 tåhävningar och 50 benlyft.

Efter ett sådant pass behövs en hel del återhämtning, men efter fikat var det dags igen. 

Ja, mellan varje mål mat har jag kört ett pass.

Ganska exakt så här ser maten ut varje dag. Ingen kulinarisk supergrej, men helt okej.

Först har jag vandrat i korridoren utanför mitt rum. Sträckan är inte lång så jag har gått tur och retur 35 gånger vilket ger 3400 steg. Sedan 100 benböj, 50 tåhävningar och 50 benlyft. Avslutat med 10 utandningar i lungmaskinen.

Ja, sedan har jag varit slut och det har varit dags för längre vila. Efter nästa mål mat samma sak. 

Nu alldeles nyss har jag genomfört det fjärde och sista passet för dagen.

Riktigt nöjd med mig själv faktiskt. 10.000 steg i en kort korridor i det skick jag är, görs inte utan ansträngning. Många benböj mm blev det också. 

Nu har jag gjort rätt för vila och återhämtning.

En rolig grej var att alldeles nyss kom patienten som bodde med mig först och hans fru (han lämnade sjukhuset för 5 dagar sedan) för att se hur det var med mig och dessutom bjöd de på choklad. En riktigt fin gest!

Jag blir också så glad över alla kryapådighälsningar och alla ni som erbjuder er att hjälpa mig på plats när ni kommer ned för att cykla. Även om det skulle vara så att jag inte behöver hjälpen känns det bra både för mig och min familj att det finns folk på plats som bryr sig.

Rent allmänt handlar denna dag åt att förbereda mig så bra det går för den operation av min flytande axel som ska ske så fort en plats på intensiven blir ledig. Ja, sedan behöver förstås fyra olika läkarkompetenser vara lediga samtidigt. Den stora frågan är om det sker snart eller om längre tid. Ingen aning. 

Positivt just nu är i alla fall att jag kan finnas till utan att jag har en stark ihållande smärta exakt hela tiden (ja självklart med en hel del smärtstillande). När smärtan kommer i bland och inte är lika stark går det lättare att hantera.

Nu hoppas jag att operationen sker snart och förstås utan komplikationer. Sedan får vi se hur länge efteråt jag blir kvar på ön innan jag får åka hem till Katten och Melvin.

Rapport från en sjuksäng på GC - Inställda operationer och en semla

Här på ön fortsätter jag min kamp för att komma tillbaka från en riktigt allvarlig skada. Det kommer förstås ta många månader, men om jag klarar att hålla fokus och hålla målbilden kanske det går lite fortare. Jag tränar andningen i den apparat som ska göras, genomför sjukgymnastiken med personalen här och försöker utöver det köra egna övningar så mycket som jag orkar i det skick jag är.

Sedan ska vi ju alla veta att det inte är det lättaste att alltid vara på tå när kroppen smärtar och det mesta är svårt.

För min del ligger i det korta perspektivet de största utmaningarna på högra lungan och axeln/armen i fokus.

Högerarmen sitter idag inte fast i något ben med kroppen utan hålls kvar endast av muskler och senor.  Inta bra förstås. En så kallad flytande axel behöver opereras. Exakt vad som görs har jag inte koll på.

Men däremot behöver lungorna fungera perfekt för att operation ska kunna genomföras annars finns stora risker vid sövning. Då är problemet att min högra lunga fortfarande inte är i toppform. Dock är den förstås mycket bättre än då jag från början inte klarade mig utan syrgas.

När jag för några dagar sedan fick veta att axeln skulle opereras fick jag samtidigt veta att operationen inte kan ske nu. Trots det fick jag samma kväll veta att jag inte fick dricka eller äta då det skulle bli operation dagen efter. Jag frågade om det verkligen stämde, och så var det.

På morgonen genomfördes operationsdusch, jag fick särskilda mediciner mm och allt förbereddes för operation. När så läkaren kom 15 timmar efter jag fått sluta äta och dricka meddelade läkaren att det aldrig varit aktuellt med operation, precis som de sagt dagen innan. Kommunikationsmiss alltså.

Så fick jag börja äta och dricka igen under ca 9 timmar innan samma sak hände igen. Återigen samma förberedelser för att i dag vid 13 återigen få veta att någon operation var det inte tal om.

Visst kan det vara bra med periodisk fasta, men kanske inte i detta läge med den status jag har. Jag har haft vätskebrist i dag och mått ganska rejält dåligt faktiskt. Men nu är det i alla fall lite bättre.

Mitt på dagen i dag fick jag så klart för mig att de hade samlat alla de fyra läkarkompetenser som krävdes för operation i morgon. Men så dröjde det inte länge så återkom de. Nu saknades det plats på IVA dit jag ska åka efter operation. Inget i morgon heller alltså.

Nu säger de att direkt det blir ledigt på IVA ska jag dit och dra ett drän till lungan (som en säkerhet då lungan ännu inte är perfekt). Kan säga att den delen inte är helt trevlig.En tjock slang in mellan revbenen och sedan in i lungan. Ja, det finns bättre grejer. När det är gjort får jag ligga på intensiven tills åter alla fyra läkarna har tiden för att operera. Sedan minst ett dygn på IVA. Som ni hör är det fortfarande mycket som är osäkert.

Om operationen flyter utan komplikationer åker jag sedan tillbaka till avdelningen. Hur länge jag sedan blir kvar på ön är osäkert. I slutändan åker jag så hem med SOS-assistans. Tur jag hade försäkring och det hoppas jag alla har som åker utomlands. Hörde här om en som fick lösa ut sig för 100.000 kronor för fyra dagars vistelse och en annan som behövde sjuktransport till Sverige och fick betala över 200 tkr. Inte roligt.

För övrigt har jag fått flera trevliga besök i dag och många cykelvänner har hört av sig om att de kan komma förbi sjukhuset när de senare kommer ned till ön för att cykla. Känns riktigt bra med sådan omtanke och att ni är många som bryr er. Det värmer också med alla kommentarer på bloggen och alla andra medier när jag sitter här i min ensamhet.

Ett av besöken i dag gjordes av Lennart From som många av er säkert stött på om ni läser kring cykling på facebook. Han bor här 6 månader per år. Jag är inte alls avundsjuk.....

Vi fick ett trevligt samtal och han bjöd på en semla som verkligen smakade toppen. Tack!

Efter de besök som varit idag och den långa tiden utan mat och dryck blev det åter klart att formen inte är så bra. Här på eftermiddagen och kvällen har jag varit helt färdig och mest halvsovit.

Vi får nu se om det blir tredje gången gillt på operationsfronten.

Ja, just. Kan nämna att det allmänna måendet är bättre. Nu har jag inte ont all tid på dygnet som det var första 10 dagarna. Nu finns det tillfällen då det inte gör ont, och smärtans omfång är också mindre. Lite lättare med tillvaron då.

Dock inte lättare med kontakterna hem till Katten och Melvin. Jag saknar de så mycket och märker hur de inte alls mår bra av att jag är kvar här och är i det skick jag är.

Katten och Melvin sista kvällen på hotellbalkongen innan de åkte hem. Ett hotellrum jag bara han tillbringa en natt på innan det blev hotellsjukhuset istället.

Men det finns inga andra val än att kämpa på. Så vi fortsätter med det då.

Jättekraschen - Ett litet livstecken och nu är jag ensam kvar på ön

Jag vill börja med att tacka för alla tillrop, peppningar, kryapådighälsningar och att ni bryr er.

Jag är verkligen glad och tacksam för detta, men mitt mående har inte gjort det möjligt att svara på så extremt många hälsningar och frågor som jag fått via olika medier. Överväldigande.

Då jag inte skulle orka svara er alla, har jag inte svarat någon. Men det beror alltså inte på att jag inte bryr mig. Jag har inte haft kraften och dessutom händer och armar som inte varit lämpade för skrivande.

Jag har sedan min allvarliga olycka haft fullt upp att fokusera på mig själv och den situation jag är i.

Efter den rejäla kraschen vår första dag på Gran Canaria har alltså inget längre varit sig likt. 

Nej, jag vet inte riktigt hur kraschen gick till. Det jag vet är att det inte var något särskilt. Jag körde inte extra fort, vägen var inte extra klurig och det var inte heller något annat som störde. Jag hade nästan tränat klart och börjat tänka på vad vi skulle göra resten av dagen. Så utan att jag vet varför, men troligen var det något på vägen så fick jag ett kast. Hade det inte varit för ett stort vägräcke hade jag nog rett ut det hela, men jag fastnade i slutet av räcket och i drygt 50 km/h tog det tvärstopp. Jag flög flera meter och landade direkt på ryggen. 

Jag insåg snabbt att jag klarat huvudet, men kände det var illa med ryggen. Provade att röra fötter och händer vilket gick bra. Inte förlamad i alla fall. Försökte då resa mig upp vilket gick sämre. Lyckades dock ringa SOS och sedan Katten.

Efter att varit själv ett bra tag fick jag sällskap av förstående holländare. Med väntan och transport tog det ca 1,5 timmar innan jag var på sjukhuset. Bra mådde jag inte.

Därefter blev jag kvar länge på intensiven. Främst för att min lunga var kollapsad och det är ju som viktigt att kunna andas. Sedan var det ingen hit med 9 brott och 4 sprickor på revbenet, ett nyckelben som var av och ett skulderblad som spruckit på mitten. Allt på högersidan. Ben, huvud och vänstersidan klarade sig i stort sett oskadda om vi bortser från sår som jag fick lite varstans på kroppen.

Många dagar utan att jag kunde röra mig alls. Fem centimeters förflyttning i en säng var som ett maraton eller kanske mer som att sova på glödande kol.

Av någon anledning är bilderna spegelvända, men skadorna är främst på höger sida.

Ett flertal dagar hade jag ett dränage in i lungan som de kom åt genom att göra ett hål i bröstkorgen och föra in en tjock slang mellan revbenen. Ingen lek och inte heller att ha den på sig. Att ta bort den var också en upplevelse. Men nu är jag nästan som hockeyspelarna. De drog nämligen ut den tjocka slangen och sydde sedan bara lite snabbt ihop allt med lite tråd. 

Så till slut kom jag då till en vanlig avdelning och här ska kroppen bli starkare och då menar jag inte musklerna som förtvinar för varje dag. Jag tränar mig också på att gå igen och gör övningar för att läka lungan. Nu kan jag gå i kanske 50 meter om jag får vila sedan. För tre dagar sedan kunde jag inte alls ta mig ur sängen. Ja, det kan jag faktiskt inte ännu om jag ligger platt, så det undviker jag.

Fortfarande väldigt mycket smärtstillande för att jag ska kunna finnas till. Sitter och sover dag som natt. Tidigare satt jag, men sov i stort sett inte alls. Men så slut och med sådan smärta att jag ändå inte gjort något alls. Har inte ens klarat att se på tv eller liknande.

Jag har i dag också fått veta att det nog blir operation av axeln inom kort. Beslut i morgon. Armen/axeln är nämligen som det kallas - flytande. Armen sitter nämligen inte fast någonstans på kroppen med hjälp av ben. Det enda som gör att armen är kvar är muskler, senor mm. Kanske inte jätteunderligt att armen smärtar vid minsta förflyttning. Jag kan också konstatera att 13 revbensbrott med bonus av nyckelben och skulderblad inte går att jämföra på denna världen med ett vanligt revbensbrott som i sig är mycket smärtsamt.

Jag har tidigare brutit två revben. Om vi skulle säga att inte ont är en nolla så är två brutna revben en femma. Då är det jag varit med om dessa första 9 dagar ungefär värt 100. 

Litet hopp nu vad gäller allmänna måendet i alla fall. Idag orkade jag för första gången se ett avsnitt av en serie jag följer som var nedladdad i min telefon. Jag klarade också för första gången att duscha själv sittandes på en stol. Nej det blev ingen toppendusch, men ändå.

Idag åker Katten och Melvin hem tillsammans med övriga släkten. Så nu blir jag ensam kvar här på ön. Det känns förstås tungt. Precis som hela grejen känns. Känslorna pendlar verkligen mellan minuter och dagar. Vi skulle ju ha denna resa för att ladda familjens batterier utifrån allt som varit där främst sonen och Katten mått och mår dåligt. Vi skulle också få en fantastisk semester med mor och far, och mina bröder med familjer. Av det blev det inget. Barnen i de andra familjerna har haft det bra och till största del även mina bröder och fruar. För mina föräldrar har det varit mindre bra och för Katten blev semestern helt förstörd. Inte är det psykiska måendet bättre efter detta. Så tråkigt. Alla har gjort ett bra jobb för att Melvin ska ha det bra under semestern, men det märks att han mår dåligt och det lär bli sämre nu när de kommer hem och jag är kvar här. Så tråkigt också att det med all säkerhet var vår sista resa där den konstellation som åkte nu åker gemensamt utomlands.

För egen del är jag förstås inte heller på topphumör och förstår att jag även om det inte blir komplikationer har många månader framför mig som kommer att bli tuffa. Jag är förstås medveten om att det kunde gått ännu sämre, och är glad för att det troligen inte blir några bestående men, men det gör inte läget bättre i detta läge.

När jag får åka hem? Osäkert. Först ska lungan vara tillräckligt bra för att de ska våga söva mig och operera högersidan. Sedan ska jag återhämta mig tillräckligt från den operation och dessutom ska lungan varit bra tillräckligt länge för att klara en flygning vilket är belastande på skadade lungor.

Förhoppningsvis tar det inte lika länge till nästa rapport då jag hoppas att måendet långsamt ska bli bättre.