19 dagar här på Gran Canaria. Mitt tidigare rekord var 17. Men då var det
cykling varje dag. Nu sjukhus. Ni som läste mitt förra inlägg vet att förutom
min dotters död var helgen de värsta dagarna jag varit med om i mitt liv.
Jag har nu börjat se lite ljus i tunneln. Det har jag dock också gjort
några gånger tidigare här och så har allt välts över ända. Men nu hoppas jag
att oturen snart ska vara över och att jag fortsätter få må allt bättre så att
jag snart kan vara så pass återhämtad att kroppen klarar en flygresa hem. Tills
den är helt återhämtad, om den blir det är förstås många månader vi pratar om.
En hemresa hoppas jag kan ske inom en vecka, men det är inget jag vågar tro.
De bytte en del smärtstillande igår och rent allmänt hade jag min bästa
natt sedan jag kom till sjukhuset!! Kan också bero på att jag fått en hel del
järntillskott.
Jag har faktiskt varit lite piggare idag. I det vanliga livet skulle det
dock inte sägas att vara pigg precis. Inte så farligt ont heller. Dock ganska
så obrukbar – second hand….
Sist skrev jag att läkaren på IVA informerat att operationen gått bra. Jag
har nu också från den opererande läkare fått veta att det var en extremt
omfattande och lång operation och det är fullt naturligt att det varit tufft
efteråt. Han menade också att operationen var lyckad. Mycket skönt att höra
det. Nu vet jag ju förstås inte riktigt vad det innebär, men hur som helst bra.
I eftermiddag har de också lagt om såren på ryggen, axeln och de två hålen
jag har till lungan. Ännu inga tecken på lunginflammation eller inflammation i
såren vilket just nu är en av de faktorer som skulle kunna ställa till det mest i detta
läge.
I går bestämde sig också mina föräldrar för att helt säkert åka ned hit
igen och de kommer sent på lördag. Så tvingas jag vara kvar längre är de i alla
fall på plats från lördag och en vecka framåt. Att veta det känns mycket bra.
Förutom detta positiva som jag nämnt hittills har jag nu också orkat göra några
rehabövningar. Att känna sig lite piggare gör mig piggare. Rehabövningarna för
armen är dock ännu inte mycket. Några centimeter åt olika håll utan att jag
använder musklerna i den. Bara så att axeln inte ska ”frysa” fast. Men sedan
också träning av lungfunktionen, den friska armen, och benen.
Ja, sedan var det alla värmande ord igen då. Ni skriver så fint och
dessutom har jag överraskats flera gånger i dag.
Först fick jag besök av Leif D som jag egentligen inte känner före dessa
dagar, men han har redan besökt mig flera gånger och kommit med frukt mm. Nu
kom han med salt och peppar för att maten skulle smaka bättre.
För övrigt
roligt att jag fått så många olika besök. Från de jag känner mycket väl som de
som bara läst min blogg.
Ja, senare ett ännu större avstånd. Helt plötsligt dök en engelskpråkig
kvinna upp. Hon berättade att hon bor i närheten och känner en tjej som bor i huvudstaden här på ön. Den tjejen kände en tjej i Sverige som visste att jag ligger på det här sjukhuset. Tjejen i Sverige
hade snappat upp att jag önskade frukt då maten på sjukhuset är sådär och
framför allt inte näringsriktig. Hon hade då arrangerat så att helt plötsligt
dök denna kvinna upp med tjugo olika frukter som hon sonika gav mig och sedan
pratade vi en stund. Jag fick då också veta att vännen från huvudstaden nog skulle komma på lördag med mer frukt. När jag frågade vem som ordnat
detta från Sverige visste inte kvinnan det, men hon bodde nog i Umeå.
Så överraskande och jag vet inte riktigt vilka ord jag ska använda. Omtänksamt
och fint helt klart. Nu långt senare fick jag veta att det var Monica W i
Vännäs som organiserat denna fina gest.
När jag fortfarande pratade med den trevliga kvinnan med frukten kom så tre
trevliga cyklister från Gimonäs CK (Gunhaga, Tom P och Rickard P) förbi och förutom
lite gott att äta gladde det mig mycket att mina vänner kommer förbi.
När de varit på plats en stund kom så Stefan Ljungberg (CRT som nu blir
Cellexir), Richard Lööw (CRT som nu blir Celexir) och Stefan Schutzer
(Skoghall) upp. Ett tag hade jag alltså 6 stycken vänner och cyklister på besök
samtidigt och som prioriterade lilla mig här på ett sjukhus i utlandet och med
ett mående som är sådär. Ingen hade sagt något om de bara cyklat på och inte
hört av sig till mig (precis som andra som kommit på besök). Verkligen fint och jag är rörd!
dagens lagfoto |
När grabbarna från Gimonäs lämnade var de andra tre kvar två timmar till! Att välja att vara närmare tre timmar på ett sjukhus på sin semester - ja det är svårt att finna ord.
En så rolig och avslappnande eftermiddag där jag kände att ni inte bara var
här för att ni måste utan också för att ni ville. Vi hade också mycket trevligt
och många skratt blev det. Så pass många att grannen i rummet bredvid sa ska de
äntligen gå nu när de lämnade stället.
Ja, även av Stefan x2 och Richard fick jag en hel del ätbart och en
cykeltidning. De lovade också att komma tillbaka med lite cykelbars i morgon. Jag
har verkligen fina cykelvänner.
När middagen ser ut så här (från i kväll) kan ni förstå att jag verkligen uppskattar frukten, kryddorna, godiset och barsen.
.
Efter besöket hade jag förstås bra mycket ondare i kroppen och jag var
rejält trött, men så länge det inte ställer till med något långvarigt var det
värt det 100 ggr i veckan. Att få vara glad läker ju och jag var glad länge och glömde mina problem och min smärta.
Att jag orkade vara social i tre timmar, bara det ger mig hopp. Före idag
har jag tidigare som längst klarat kanske en kvart de dagar det varit bra.
Ja, idag blev min bästa dag sedan jag landade här på sjukhuset. Jag
hoppas nu att det inte kommer bakslag nu bara. Jag är lite orolig som ni säkert
förstår, men nu ska jag försöka tänka positivt. Sedan får vi se om jag får till
lite sömn i natt också.