Jag har i hela mitt liv haft en passion för träning, sport och utbildning. De senaste åren har jag fastnat för cykling. Jag gör nu mitt yttersta för att njuta av sporten och utvecklas både som cyklist och människa.
måndag 24 augusti 2020
Jobbade med bikefit och som coach
lördag 22 augusti 2020
Krossat rekord - Klättrade Mount Everest!
Ungefär vid midnatt mellan onsdag och torsdag började jag klättra uppför Pengsjölia. En klättring i utkanten av Vännäs där vi har målgång för Vännästrampet. Klättringen är 1,7 km lång med ca 4,8% snittlutning.
Mitt huvudmål var att dubblera mitt tidigare rekord i backen vilket skulle innebära att jag skulle klättra uppför 90 ggr innan solen skulle gå ned på torsdag kväll.
Katten o Melvin besökte mig i slutet av sista pausen. Bilden efter 15 cyklade timmar |
Min plan var att cykla tre timmar och sedan ta en kort paus i husbilen (10-15 minuter) som jag parkerat i klättringen. Att "bara" behöva se tre timmar framåt underlättar. För övrigt intressant att se hur hjärnan ställer om. När du satsar på att cykla så länge känns de första tre timmarna väldigt korta. En vanlig dag är en cykelrunda på 3 timmar ganska lång.
Vid varje paus bytte jag flaskor, åt lite mackor, drack chokladdryck, fyllde ryggfickorna med ny energi, gjorde en uppdatering på sociala medier som jag lovat, och tog ett toalettbesök. Sedan iväg igen.När du ska cykla så länge gäller det att inte köra för hårt. Jag hade innan jag började satt upp en plan om att cykla 18 ggr per tre timmar. Det innebar ca 3 watt/kg uppför och 1,5 watt/kg utför. Totalt ca 2,5 watt/kg i och med att 70% av tiden är klättring.
Snitthastigheten blir inte så hög, då intensiteten hålls ned och så stor tillbringas i klättring. Varje varv låg kring 22 km/h (mellan 21,5 och 23,5 km/h).
De första timmarna på natten var fysiskt lätta, men att cykla i mörker och dimma är i sig en utmaning. Särskilt dimman var klurig då det var svårt att se vägen trots att jag har en bra lampa.
Ja, det blev många timmar av ensamhet och efter ett tag rullar det bara på. För att hålla koll på hur många varv jag cyklat tryckte jag på paus varje gång jag skulle börja klättra de 82 höjdmeter uppför.Rent kapacitetsmässigt kändes det bra större delen av tiden i backen. Utmaningen var mer förslitning av olika delar i kroppen.Min rygg och axel smärtade förstås en del och jag var tvungen att ta smärtstillande. Dock brukar inte träning göra att det blir sämre över tid i mina skador, och det blev det inte heller nu.
Min högra stortå mådde sämre mot slutet och tånageln kommer att lossna inom några dagar.
Ja, sedan är kanske den största utmaningen att mentalt orka med att cykla så många timmar inom så kort tid på exakt samma ställe. Dessutom själv allra största delen av tiden.Lite sällskap fick jag dock när olika vänner hejade på genom att köra sina bilar bredvid mig. Sedan bjöd bror på kaffe i en paus. Smakade godare än någonsin.... Tjäder kom dessutom med cykeln och cyklade bredvid mig några varv. I slutet av dagen kom Katten med bilen och Melvin med cykeln och kollade läget. Trevligt med alla besök. Roligt också med alla som följt mig på nätet.
En annan del jag fick jobba med var värmen. Det var en riktigt varm dag, men det var mitt eget val. Det innebar också att natten inte var kall, vilket kändes viktigast. När du är varmt och du tränar så länge är det dock inte alltid så lätt att äta, och det var lite av utmaningen. Jag hade helt enkelt svårigheter att få i mig tillräckligt med energi.Totalt sett gick det åt ca 15000 kalorier under min utmaning. Efter ca 12 timmars cykling började jag inse att jag började ligga för lågt vad gäller kolhydraterna (fett i kroppen finns det ju alltid gott om). Så kom jag på att jag köpt marsipan. Jag tryckte 100 gram i ett svep i pausen. Det gav 74 gram kolhydrater och blev som ett livselexir. Nästa 3 timmar blev mina snabbaste. Så inför sista 3 timmarna blev det favorit i repris med marsipan. Totalt sett fick jag nog i mig ca 7500-8000 kalorier under min cykling, men i och med att jag till stor del körde på fettförbränning (inte så hög intensitet) fungerade det.
Vid det som skulle bli min sista planerade paus efter 15 timmars cykling (+ ca 1 timmes paus) hade jag tagit backen 90 gånger vilket var mitt huvudmål för dagen. 7380 höjdmeter och 308 km avklarade.
Då det fanns kraft kvar och det var en bra stund till solnedgång bestämde jag mig för att satsa mot 100 gånger i backen.
Nu blev det dock lite antiklimax efter 98 rundor, då jag fick ta en ofrivillig paus. Slut batteri i cykelklockan (som inte går att ladda under aktivitet). Så det fick bli drygt 20 minuters paus i husbilen innan klockan var tillräckligt laddad.
Nu hade jag vilat så pass länge och att då bara köra två varv till kändes lite lamt. Jag räknade lite på det och insåg att om jag körde 10 varv till skulle jag klättrat lika högt som Mount Everest. Lite coolt trots allt. Så var jag åter iväg. Jag hade sett att en av mina cykelvänner, Roger Claesson gjort något liknande tidigare i somras. Jag tittade lite på det medan jag cyklade och såg då att det kallas att göra en Everesting. Du cyklar i samma klättring upp och ned tills du nått 8848 hm. Det behöver alltså ske på exakt samma klättring och under samma träning.
Det mentala är viktigt och nu när jag började närma mig målet för dagen blev det segare. Men ganska snart började jag kunna lägga fokus på annat så det åter flöt på hyfsat bra och klättringen togs ungefär i samma hastighet under alla mina 18 timmar.Pang - 100 gånger avklarade. Fyrverkeri - Everesting uppnådd.
Nu började det bli mörkare, så det började vara läge att tänka på refrängen. Hade ingen lust att åter cykla i mörker. Men jag bestämde mig i alla fall för att köra fem varv till. Då skulle jag nå över 9000 höjdmeter med lite marginal (Ibland visar det sig i efterhand att du klättrat något färre meter än vad klockan under passet visar).Så i mål efter 113 gånger upp och ned i Pengsjölia. En snitthastighet på 22,5 km/h. Nästan 18 timmar effektiv cykling. 13 timmar uppför med ca 3 watt/kg och 5 timmar utför med ca 1 watt/kg. Totalt 195 km uppför med en snittlutning på 4,8% och förstås lika långt utför. Det blev då 390 km och 9227 hm. I efterhand kanske jag skulle kört tre gånger till så det blivit över 40 mil. Men då hade jag varit så pass nära 10.000 hm att jag nog satsat på det och då hade det hunnit bli mörkt.
Nej jag är nöjd med det jag gjort och det är fascinerande hur exakt det gick enligt min planering.Så nu har jag alltså slagit många av mina rekord. Jag har aldrig cyklat så långt som jag gjorde denna runda (motsvarar mellan 600-700 km på en vanlig runda vilket då hade varit ett krossat rekord), och aldrig heller så länge. Jag har mer än dubblerat mitt tidigare rekord i höjdmeter på en dag. Jag mer än dubblerade mitt rekord i Pengsjölia och jag fixade en Everesting. Bra dag helt enkelt.
Efter avklarad runda blev slappa i min fåtölj. Gröt med blåbär, kvarg med blåbär och mussli, och lite mackor. I går blev det också lite matfirande med hemlagad rullkebab och sedan en hel chipspåse. I dag blir det hemlagad pizza. Väldigt speciellt för mig som sällan äter så onyttigt. Från måndag börjar det nyttiga livet igen.
Återigen fick jag bevis för att vi klarar bra mycket mer än vad vi tror och att det mentala är lika viktigt som det fysiska. Många gånger ännu viktigare.
Hur kroppen känns i dag lördag? Mindre sliten än vad man kan tro, men det berodde nog på att jag körde så balanserat med rimlig belastning och relativt sett låg puls under hela utmaningen.
Jag har dock lite ont i stortån och en del träningsvärk i benen. Mer träningsvärk i armarna än i benen, vilket kan låta underligt. Men jag är inte världens starkaste i armarna och då räcker det med ett stort tryck på triceps när man ska hålla emot vid inbromsningen i slutet av backen. Det gick kring 55 km/h och då inom ca 50 meter gå ned till noll för att vända på vägen ger en del påfrestning på pygmémuskler.... Särskilt då det ska göras 113 gånger.
Nu hade jag vilodag i går och har inte cyklat i dag heller. Så kanske är kroppen rejält matt om jag skulle cykla, men det vet jag ännu inte.
Nu när tävlingssäsongen är över och det nog inte väntar fler utmaningar i höst blir mitt fokus nu nästa säsong. Där väntar en tredelad utmaning under försäsongen som jag återkommer till.
torsdag 20 augusti 2020
Sanslöst rekordförsök i natt - utan förberedelser: galet eller ej?
Så var denna tävlingssäsong över. Det blev endast 4 nationella tävlingar. Tempo-SM i Jönköping för några veckor sedan där jag lyckades knipa ett silver. I fredags SM på GP-bana där jag landade på 18:e plats, i lördags Hofvettempot med en andraplats och i söndags åter GP på Arlanda och då 8:a.
Jag kommer att återkomma med tankar, analyser och planering inför kommande år.
Finns det då några utmaningar kvar? Nej, inga planerade. Men så kom jag i går kväll på en jätteutmaning som jag skulle kunna göra innan cykelsäsongen är över. En utmaning man inte gärna göra mitt i säsongen, då man aldrig vet hur lång återhämtning/rehab det kommer kräva.
Idag har jag insett att vädret behöver vara bra om det inte ska bli en fullständig pina. Efter att ha tittat på väderleksrapporten och de dagar som skulle kunna fungerar rent praktiskt fanns inte många alternativ. Eller egentligen bara ett. Jag bestämde mig i kväll att rekordförsöket behövde starta inom några timmar!
En så stor utmaning utan förberedelse låter inte sunt, och det är det nog inte.
Efter arbetet packade jag och handlade proviant. Sedan tog jag fram de cykelkläder jag skulle ha och som skulle finnas som ombyte, och slutligen de reservdelar jag kan behöva. Jag har kört husbilen (Katten behöver bilen i morgon) till "tävlingsområdet" för att där ha det jag behöver.
Vad jag ska göra? Jag tänkte försöka slå lite rekord i en backe. Logistiskt sett satsar jag på Pengsjölia som bara är 4 km hemifrån. För att få ihop många höjdmeter på kort tid är den inte optimal, då den inte är så brant. Men man tar vad man har. Så det kommer att bli många timmar, förutsatt att det går som tänkt.Så frågan är hur många rekord jag kan slå innan något säger ifrån? Då tänker jag främst mina skador i axel och rygg. Ja, sedan har jag min tidigare knäskada, att kroppen rent fysiskt kan haverera, att det mentala ger upp, att cykeln går sönder, eller att jag råkar ut för något missöde. Att inte sova något är ju också en utmaning. I den bästa av världar når jag mina mål innan detta händer. Vi får se.
Upplägg:
Från nu trampar jag alltså upp och ned för Pengsjölia. Ca 83 hm och 1,7 km upp. Sedan utför igen. Klockan rullar hela tiden. Så det blir en totaltid med rulltid + stopp. Målet är inte att det ska gå fort, utan att jag ska klara av att hålla på länge. Jag räknar därför bara med 6 varv per timme. Sedan tillkommer tid för korta stopp. Målet är att i snitt bara ha 5 minuters stopp per timme vilket då ska inkludera ombyten, påfyllning av energi, toalettbesök, punkteringar mm . Det kan bli tight, men klarar jag det blir det 6 varv på 60 minuter rulltid och 5 minuters stopp.
Rekordförsök
Delmål
1. Slå mitt tidigare rekord uppför Pengsjölia: 45 ggr - 153 km och drygt 8 timmar inklusive stopp.
2. Högsta antal höjdmeter jag klättrat - 4300 hm: 52 klättringar, 178 km och ca 9,5 timmar inklusive stopp.
3. Ett halvt Mount Everest - 4424 hm: 54 klättringar, 184 km och närmare 10 timmar inklusive stopp.
4. Min tidsmässigt längsta cykling i sträck - 12 timmar effektiv tid: 72 klättringar , 245 km och 13 timmar inklusive stopp.
Huvudmålet
5. Klara 90 klättringar uppför Pengsjölia inom ett dygn, vilket är en dubblering av mitt tidigare rekord (tidigare i år).
Mitt mål är att klara det på 15 timmar (plus stopp på ca 75 min). Totalt blir sträckan som en Vätternrunda men med 7400 höjdmeter, vilket är ca 6.100 höjdmeter fler än på Vättern.
Bonusmål/Vision
6. Min längsta distans jag cyklat inom ett dygn - 330 km: 97 klättringar, 8050 höjdmeter och drygt 17,5 timmar inklusive stopp.
7. 100 gånger uppför Pengsjölia: 342 km, 8300 höjdmeter och 18 timmar inklusive stopp.
6. Ett helt Mount Everest - 8848 hm: 107 varv, 366 km och ca 19,5 timmar inklusive stopp.
7. 400 km cykling i backe: 117 varv, 9711 höjdmeter och 21 timmar inklusive stopp.
8. 10.000 höjdmeter: 121 varv, 411 km och ca 22 timmar inklusive stopp.
Flyter det på nöjer jag mig nog ändå med mitt huvudmål. Risken är dock att det tar stopp klart tidigare. Om jag är förvånansvärt pigg kanske jag prickar av några av mina bonusmål, men inte alla.
Hänger ni med hoppas jag på lite kontinuerliga uppdateringar under tiden jag cyklar. Det sker då via min facebooksida: https://www.facebook.com/tomasastrom.cykelochlivet/ och via instagram: tomast01.
Ja, då rullar jag alldeles strax igång. Den som vill komma förbi och heja på i backen eller cykla med en stund är målet alltså att befinna mig i Pengsjölia hela natten, och hela dagen och kvällen i morgon.
måndag 17 augusti 2020
Hofvettempot RR - Mental kollaps: Att fejka en punktering
I helgen var jag i Stockholmstrakten för tre tävlingar. GP på Arlanda både fredag och söndag. På lördag var det mer mitt gebit med tempolopp.
Hofvettempot stod på programmet. 28 km med en hel del höjdmeter (just under 200), men en stor del av dessa var böljande eller inte så brant klättring. Så med andra ord passade bansträckningen mig bra.
Den extrema värmen som startat under fredagen tog ännu mer fart under lördagen. En bra bit över 30 grader i skuggan, men någon sådan såg vi inte till. Typ 50 grader i husbilen eller i solen.
Kroppen kändes inte bra under fredagens tävling och jag kände under lördagsmorgonen att den inte riktigt var där den skulle då heller. Jag hade också väldigt svårt att ladda som jag brukar göra innan tempoloppen.
Konkurrensen för dagen var hög då en stor del av de bättre från SM-tempot var med. Bland annat hela pallen.
Jag hade innan loppet bedömt hur hårt jag skulle kunna inleda loppet för att ha kraft hela vägen. Jag började också så, och de 9 första kilometerna var bra.
Men benen kändes inte bra och pulsen var alldeles för hög för insatsen. Jag kämpade på ett tag till, men insåg att detta var ingen lek. Jag hade nu varken kraft eller den motivation som krävs för att ta ut det sista.
Det började kännas allt mer uppgivet i samma takt som hastigheten gick ned, pulsen gick upp och mjölksyran sprutade.
Jag började få helt fel mentala tankar. Tankar jag hade mycket svårare än vanligt att trycka bort. "Hoppas jag får punktering", "Jag borde bryta, vad gör det?", "Varför ska jag kämpa?", "Jag är verkligen dålig", "Ska jag fejka en punktering eller något annat fel på cykeln?" "Går det tillräckligt fort så jag kan rulla ett tag?"
Det gick så långt att jag helt plötsligt insåg att jag gått ur tempoställningen och satt upp - fast det var platt. Jag lyckades dock övertyga mig själv om att gå ned i ställningen igen. "Jag cyklar lugnt tillbaka - det blir ju ändå träning".
Så var jag framme vid vändningen och jag hade tappat 20 sekunder mot vad jag borde kunna - på bara 3 km. Det hade gått lika långsamt som när jag brukar värma upp!
När jag vänder ser jag att jag ändå tagit in på cyklisten som startat före mig och de snabbaste cyklisterna som startat efter hade tagit in mindre än vad jag trodde utifrån hur dåligt det kändes.
Det gjorde att jag efter efter en stund kunde uppbåda lite mer motivation och klarade då att öka hastigheten till en ok nivå, men fortfarande klart långsammare än vad jag brukar klara. Det är inte lätt när du typ väggar både fysiskt och mentalt.
Med 5 km kvar fick jag lite mer kraft, jag var ju snart i mål. Men egentligen hade jag inte kraften då jag sista kilometern var riktigt långsam. På upploppet höll jag dessutom på att vingla av vägen - på vänstersida....
I efterhand kan jag konstatera att jag är bland de allra långsammaste under de 4 km mitt i loppet det var som sämst, men också sista kilometern. Första 9 km var riktigt bra och den del jag skärpte till mig men egentligen var slut - den sista milen inte var så snabb.
Känslan på detta lopp var alltså en av de sämsta jag någonsin haft på tempo och mentalt har jag nog aldrig varit så svag. Min kraft var också den lägsta på mycket länge. Det som jag tar med mig som var positivt var att trots allt detta gick det ändå hyfsat fort. Det blev drygt 45 km/h i snitt och det var inte vad jag tänkt mig innan tävlingen, men är ändå snabbare än vad jag trodde då jag bitvis var riktigt långsam. Att jag på något sätt lyckades avbryta mina sämsta tankar och i alla fall hyfsat tog tag i det på slutet var också ett plus jag tar med mig.
Jämför jag mig med andra i min klass och med alla som startade under dagen kan jag konstatera att ca 20-25 sekunder rann iväg bara under de sämsta 5 kilometerna i jämförelse med den hastighet jag lyckades hålla i slutet av loppet, och de berodde alltså på mental svaghet. I jämförelse med en fysisk toppform saknades ytterligare ca 20-25 sekunder.
Trots allt detta rullar jag in som tvåa. Då ska vi ha med oss att trean Erik Egelstig, CK Hymer också typ väggade i andra delen av loppet. Vann gjorde som vanligt Patrik Boström från CK Fix. Det hade han gjort även om jag haft fysiken och inte fått en mental kollaps, så han har helt klart varit bäst de senaste två åren. Nya tag till nästa år.....
Jag lyckades alltså bli tvåa för dagen, även om det aldrig kändes så. Pallen på bilden är densamma som på SM i tempo och fjolårets NM. Skillnaden är då att vid SM blev det inte någon pall i och med att Covid -19 ställde in alla prisutdelningar.
Sista tempoloppet för året genomfört. Tre områden ska jag arbeta med för att förhoppningsvis närma mig Patrik Boström till nästa år, och samtidigt hålla undan för alla jagande vargar. Jag återkommer till min plan när den är spikad.
SM på Arlanda Testtrack - RR
I torsdags åkte jag ned till Stockholm/Arlanda för att under fredagen delta i linje-SM. Eller egentligen var det ett substitut för detta. I dessa Covid-19 tider är det mycket svårt att få till linjelopp, men GP-lopp med varvlopp på bana kan fungera. Så det var alltså SM i GP på Arlanda Testtrack som gällde. Jag hade varit rejält laddad för linjeloppet som fick ställas in, men jag bestämde mig trots att alla förväntningar på topplacering försvunnit för att delta.
Flygfoto på större delen av banan |
I norr har vi dåliga förutsättningar att träna GP, medan de är väldigt goda när du bor mer söderut. Senast jag körde på Arlanda var 2017.
GP är roligt trots att jag inte har tillräckligt bra teknik. Att i mycket höga farter ta skarpa svängar och känna sig trygg med cyklister runt omkring sig är en bit ifrån där jag ligger. Men man kanske kan lära sig!?
30 varv på den 2,4 km långa banan. Jag ägnade de 20 första varven åt att "träna svänga", och låg i stort sett längst bak. Med tio varv kvar sökte jag mig uppåt, men trycktes bakåt i de mer tekniska svängarna då jag inte "har tillräckligt vassa armbågar". Sist igen.
Mot slutet sökte jag mig åter upp och nu allra först. Jag hoppades det skulle spricka av. Jag körde där i ca 1,5 varv, därefter typ topp 5 för att sedan tryckas bakåt igen.
Med 1 varv kvar insåg jag det skulle bli spurt. Inte heller det är ju något för mig. Jag tycker helt enkelt inte det är värt att riskera något.
In på spurtrakan som är lång kom jag näst sist av alla som inte släppt huvudklungan. Jag tog ett eget spår utan cyklister i närheten, för att inte riskera något. För skojs skull tryckte jag in i mål. Men att ligga längst bak när spurten börjar och ta vind hela vägen är inget vinnande koncept om du satsar på en bra placering. Nu var inte placeringen viktig så jag kände mig ändå nöjd med att cykla förbi ca 20 cyklister och landade på plats 18.
Kroppen hade inte känts särskilt bra, och det blir också tydligt att jag har för dålig teknik. Men det blev rolig cykling och jag träffade många cykelkompisar. Fint väder och sista tävlingshelgen för året bidrog till gott humör.
Två dagar senare var det åter tävling på Arlanda. Inte mycket att skriva hem om. I stort sett identiskt med fredagens SM. Det blev lite bättre placering i spurten, men det berodde på färre deltagare. Så en dryg sekund från vinnaren är väldigt långt från segern.
söndag 9 augusti 2020
Säsongen var slut, men så lyssnade jag på Katten!
Idag var det klart att säsongen var slut. Inga fler tävlingar i sikte och häromdagen besked om att Sverigecupen var inställd.
Jag hade efter en veckas funderande bestämt mig för att inte delta på SM nu på fredag (sista anmälningsdag i dag). Varför? Ja, det är GP på Arlanda Test-track. Jag tycker GP är roligt, men jag är inte särskilt bra. I tempo siktar jag alltid mot SM-medalj, men på linje-SM behöver det vara helt rätt typ av bana för att jag ska ha en rimlig chans till en god placering.
Det är tävlingar även lördag och söndag, som skulle ingå i Sverigecupen. Men när Sverigecupen ställdes in (kommande helger blir inte av), bestämde jag mig för att stanna hemma.
Samtidigt som jag igår tog beslutet kände jag hur motivationen och humöret rann ur mig. Känslan var sådär.
När jag idag pratade med Katten kring mitt beslut tyckte hon jag tänkte fel.
"Om tävlingarna nu är roliga och jag skulle åkt om cupen blivit av - varför åker du inte då? Du har ju inte åkt på några tävlingar alls i år och resten av säsongen är inställd. Borde du inte åka på detta då?".
Jag har tänkt på detta över dagen, mest på min två timmars cykelrunda i storm. Det är klart att Katten som oftast har rätt (i alla fall utifrån vad vi vet nu, och något annat går ju inte att väga in).
Jag gillar att tävla och att få köra Arlanda både fredag och söndag kan ge mig en hel del, om inte annat för kommande säsonger. På lördagen är det den enda tempotävlingen för säsongen (förutom SM), och att ha tränat i så många månader för en enda tävling är kanske lite tunt. Motståndet på tempoloppet är för övrigt stenhårt, så det blir en bra utgångspunkt inför nästa säsong.
Jo, det är en bra bit att åka, men en vanlig säsong åker jag på ca 8 långresor. Med denna blir det 2 denna säsong.
Jag har nu precis anmält mig till alla tre tävlingarna (ca en timme innan anmälningarna stängde). Så nu hoppas jag att kroppen är på gott humör i helgen, att jag håller mig från incidenter och att jag får ut det jag har i kroppen. Förhoppningsvis leder det till en ok placering i SM och jag når prestationsmålet på tempoloppet (då får vi se hur långt det räcker).
Sedan är det bara att börja ladda mot nästa säsong och fundera kring hur jag ska lägga upp träningen mm. Planen är dessutom att det blir nya cyklar i både racer och tempo inför nästa säsong, då båda mina tävlingscyklar känns som de börjar bli lite out of date.
fredag 7 augusti 2020
Sonens största cykelutmaning - hittills
Nästa stopp var i Hössjö hos morfar Tommy och lite mer fika. Även detta stopp blev en trevlig stund.
torsdag 30 juli 2020
Ljuset räddade mig och idag gick det snabbt med MAF
När jag så skulle byta om vid 18.30 såg jag ljuset! Ja, alltså solen och inga regnmoln.
Jag ställde snabbt om och bestämde mig för att cykla utomhus.
Jag hade tänkt köra intervaller på trainern, men fick nu ställa om då jag skulle cykla utomhus. Effektmätaren på racern hade nämligen havererat efter att varit dränkt i regn under helgen. Jag hade både igår och i förrgår försökt få igång den utan att lyckas.
Nu när jag rullade iväg fungerade den igen. Troligen hade den torkat upp ordentligt.
Jag hade dock redan tänkt om och höll fast vid det. Det fick bli Brännlandsrundan. Först 9 km till start och sedan alltså en rundbana på 31 km och ca 170 höjdmeter.
Jag bestämde mig för att köra lite MAF-träning (Maximum aerobic function). Hur fort skulle jag kunna cykla dessa 31 km och hålla mig under den aeroba tröskeln (innan det blir rejält jobbigt och där du fortfarande skulle kunna föra ett samtal med någon som du cyklade bredvid)? För mig då 141 i puls (ca 77% av maxpuls).
Känslan var god och det flöt på bra. Jag visste dock inte hur hårt det gick då effektmätaren skulle behövt kalibreras. Den visade alldeles för högt.
Det fortsatte att rulla på bra. Jag höll mig till planen på att inte gå för högt i puls och lyssnade samtidigt på en podd.
Efter 31 km tryckte jag av klockan och det visade sig då att snitthastigheten landade på 37,3 km för ett varv på Brännlandsrundan. Det klart snabbaste jag kört med den pulsen. Så jag gissar att snitteffekten låg kring 310 watt.
Sedan blev det ett avslut på ca 15 lugna kilometer.
Det var helt klart en trevlig runda. Riktigt skoj att cykla snabbt, känna att du inte blir trött och det finns en hel del kvar.
Efter avslutad runda fick jag kalibrera effektmätaren, så får vi se om den visar mer rimliga siffror nästa träning.
Brann upp och gillar inte när de sticker
Det innebar också att det bara blev en vilodag, då både jag och Katten hann träna på tisdag kväll. Det blev en mycket trevlig runda med några andra cyklister från Vännäs CK.
Vi rullade Hössjörundan på 50 km med överlag bra fart och medelhård intensitet, och en snitthastighet på ca 35 km/h på 330 höjdmeter.
Medelhårda rundor är ofta de trevligaste. Man känner sig snabb och blir samtidigt inte så trött. Även om det kanske inte är den mest högkvalitativa cyklingen är det helt okej att ibland köra denna typ av cykling.
Ja, vädret var för första gången på ett bra tag också riktigt bra.
Igår var så ordningen återställd. Regn!
Det innebar att jag fick ställa in mig på att äntra trainern.
Förutom att cykling inomhus i sig kanske inte är det roligaste mitt i sommaren innebär det även andra utmaningar. En är värmen. Du brinner helt enkelt upp!
Vad göra åt detta? Ja, köra fläkten på max. Men det räcker inte.
Då öppnar jag fönster och dörrar till garaget där jag har min trainer. Det blir då kallare, men fortfarande är det egentligen för varmt.
Den stora utmaningen nu blir alla mygg. Du får helt enkelt ta paus lite då och då och slå alla mygg som finns i rummet. Sedan är det extra tufft om du kör intervaller och samtidigt ska döda mygg.
Nu är jag extra känslig för mygg och får rejäla utslag av varje bett, så jag vill verkligen undvika att bli stucken för mycket.
Igår rullade jag mycket lugnt i 30 minuter med stängd dörr. Trots det, nästan värmeslag. Så jag öppnade dörren och cyklade lugnt ytterligare 30 minuter. Sedan ett kort stopp där jag slog en mängd mygg som fanns i rummet.
Nu var det dags för intervaller och jag stängde dörren då det ändå blivit ganska kallt i rummet och jag inte ville fokusera på myggen.
Planen var 10 minuter med 40-20, 4 minuter lugnare och sedan 6 minuter med 40-20. Därefter ca 10 minuter lugnare och slutligen ytterligare 5 minuter med 40-20.
40 sekunder på det jag maxar i en enda femminutersintervall. Sedan 20 sekunder på ungefär 60% av detta.
Det kändes bra första 10 minuterna och det landade på en snitteffekt på 385 watt (ca 445 respektive ca 250-260 watt). Återhämtning i fyra minuter på 200 watt och sedan samma sak igen under fem minuter. Nu höll jag dock på brinna upp av värmen och snitteffekten sjönk lite till 380 watt samtidigt som pulsen steg snabbt.
Efter avslutade intervaller cyklade jag lugnt några minuter och insåg sedan att jag behövde ta en kort paus. Jag öppnade garagedörren och ställde mig utanför huset 2-3 minuter för att kyla ned mig.
Sedan på hojen igen för 10 minuter lugnt och slutligen 5 minuter 40-20 på samma intensitet som tidigare.
Det gick nu lite bättre men jag brann av värmeslag. Men jag fick ändå till en bra träning med 130 minuter lugn och fin cykling och 20 minuter högkvalitativ hård träning.
Frågan är nu om jag har blodbrist efter alla bett.... och vätskebrist efter all värme.....
Ikväll torsdag ska jag träna igen. Fortsatt bedrövligt väder. Så det står värmeslag och mygg på programmet även idag.
onsdag 29 juli 2020
En SM-medalj kan aldrig vara en självklarhet!!
Jag har försökt titta på olika delar av den för mig tuffa rundbanan som inte gynnar mig i jämförelse med många av de andra starka tempocyklisterna. Att det dessutom bara var ett varv var ytterligare en klurig faktor.
Loppet började med att vi cyklade rakt in i en rejäl klättring. Jag som har hög FTP, men relativt dåliga peakwatt är känslig för att under längre tid gå över min FTP. Nu då det börjar så hårt blir det för mig väldigt höga effekttal. Första 30 sekunderna var jag uppe i samma effekter jag klarar om jag maxar i en minut. Det är ju som alla förstår inte hållbart i längden.
Jag var en av de allra snabbaste på första delen (ca 3,5 km) av loppet och framför allt klättringen (första 1,5 km) gick fort. Men jag behövde helt klart bränna för mycket i jämförelse med många andra jag tävlar mot.
På den smala vägen där det går upp och ned, en kortare brant klättring och ett tekniskt parti mellan km 3,5 och km 9 är jag bland de långsammare av de som placerar sig bra. Jag är för trött, för försiktig och det passar inte helt min prestationsprofil.
Från kilometer 9-14 där det är platt/böljande är jag åter bland de snabbaste och slutligen utför sista två kilometerna placerar jag mig i mitten.
Jämför jag mig med Patrik Boström som alltså vann vår klass och var snabbast av alla cyklister som startade (oavsett klass) blir det väldigt tydligt det jag pratar om. Jag ligger 7 sekunder före efter första tuffa klättringen. Sedan får jag hålla igen lite och när vi kommer in på den smala vägen ligger vi lika. Från km 3-9 tappar jag 27 sekunder. Vi kör sedan helt jämnt på den platta/böljande delen från km 9-14 och sedan tappar jag ytterligare 3 sekunder utför. Patrik är alltså 30 sekunder snabbare och jag tappar i stort sett allt från kilometer 3-9.
Jag skulle helt klart behöva bli lättare för att kunna cykla första delen lika snabbt (eller rent av våga ta det lite lugnare i klättringen), utan att bränna för mycket. På den andra dåliga delen behöver jag alltså ha mer kraft kvar att trycka med och jag behöver våga mer i den tekniska delen (tappar ex 5 sekunder på 800 meter i den tekniska S-svängen). Tittar vi på den lättåkta delen kan jag konstatera att det finns lite att göra rent aerodynamiskt om vi ser till min hastighet och effekt i relation till andra. Slutligen behöver jag bättre utväxling om jag ska hänga med utför.
Tittar vi på snitteffekten är jag riktigt nöjd. På en tjuga brukar jag ligga ca 40 watt lägre på min tempohoj och mitt effektrekord på racern är 397 watt och på tempohojen 360 watt (både för tjugan och för lite längre tid). Detta lopp krämade jag ur ett snitt på 365 watt, vilket då är nytt pers på temphojen. Hade det varit ett lopp där man kunnat hålla jämn effekt hade det blivit ännu högre. Ett snitt på 44,5 km/h med så pass många höjdmeter och med ca 100 meter stigning första 8 km är också bra. Jag hade innan loppet siktat på minst 350 watt och ett snitt på 44 km/h. Tur det gick bättre, för annars hade jag blivit utan medalj.
Så med nuvarande vikt (som är högre än i fjol), min aerodynamik och en bana som inte gynnar mig krävdes alltså effektrekord för att knipa en medalj.
Patrik Boström från CK Fix vann klart, men sedan var det desto tuffare. Jag tog silver, men hade bara 7 sekunder tillgodo på Eric Egelstig från CK Hymer och hade jag varit 15 sekunder långsammare hade jag blivit femma.
För varje år blir konkurrensen allt hårdare. Det beror på att allt fler tränar smartare och mer, optimerar sin utrustning och position på hojen, äter och sover bättre mm.
För att ta medalj på ett mästerskap krävs verkligen att du dedikerar dig själv för detta. Det handlar lite om att gå all in samtidigt som vi behöver göra samma sak med familjen och arbetet. En inte alltid lätt ekvation.
Så många månader innan mästerskapen börjar förberedelserna för den korta tiden då SM pågår. Just då ska allting vara optimerat och gå rätt. Det är som alltid en skör tråd mellan succé och det som jag skulle känna vara ett fiasko.
Att då utifrån förutsättningarna få ut det jag hade i kroppen vid rätt tillfälle är jag riktigt nöjd med. Jag hade hoppats på att bli tvåa (förstod att det skulle bli svårt att nå guldet) och jag visste att om jag hade en dålig dag kunde jag också bli typ 7:a. De enda placeringar jag hade varit riktigt nöjd med var 1:a eller 2:a, och en tredje plats hade också känts bra.
Nu är då detta SM genomfört och jag tar med mig mitt fjärde SM-silver på de sista fem åren. I fjol blev det brons, så det har alltså blivit medalj fem år i rad. Om vi då tar i beaktande att jag började tävla i cykel först 2015 då jag placerade mig 11:a på SM så är det riktigt fina siffror.
Så här nöjd var jag när speakern berättat att jag tagit SM-silver |
Ja, jag saknar fortfarande ett SM-guld. Jag har egentligen aldrig varit nära. Varje år har någon varit bättre. Men det är aldrig försent.....
På de fyra senaste Nordiska Mästerskapen har jag två silver och ett brons. Det fjärde året låg jag i guldläge med 3 km kvar, men fick då punktering och fick bryta. Så på NM var jag en punktering från guld. Men inte heller här har det alltså blivit något guld.
Att vara i toppen bland alla duktiga och ambitiösa cyklister är svårt, att ta medalj kräver något extra och ett guld är det få förunnat att ta.
Jag och Jonas Bohr är två av de få som väljer att dela med oss av våra strävanden och våra tankar. Vi försöker att motivera, informera och dela med oss av reflektioner och annat till andra. Att dela tankar och kunskap känns stimulerande och jag gläds när jag får veta att andra cyklister gillar det jag skriver.
Att de flesta av tävlingscyklisterna inte skriver om sin träning och sina tankar, innebär inte att de sitter hemma och käkar glass och chips, för att sedan dyka upp på tävling och cykla snabbt. Alla som vill cykla riktigt snabbt tränar också strukturerat, hårt och bra.
Det finns så många snabba, trevliga, ambitiösa och kunniga cyklister som jag träffar på tävling. De stimulerar och "tvingar" mig att hela tiden jobba för att utveckla mig om jag ska kunna ligga i toppen av tempotävlingarna.
Att ta ett SM-silver är för mig en stor prestation och jag är riktigt nöjd.
Jag hade fokus även på linje-SM. Men i dag fick vi veta att SM:et som skulle gå i Uppsala och som kunde passa mig var inställt. SM blir nu istället på Arlanda Test-track. Som många vet är olika cyklister bra på olika typer av cykling. Det gäller även proffsen. Jag tycker att GP är kul, men jag är inte alls bra på det. Så nu känns det tveksamt att åka den långa resan till SM för att kanske placera mig topp 20. Möjligen åker jag om det blir tävlingar i Sverigecupen samma helg. Där har vi dock ännu inte fått några svar om tävlingarna blir av och om det överhuvudtaget blir någon Sverigecup i år.
söndag 26 juli 2020
SM-tempot: Maxutdelning!!
Jag har varit spänd till och från sista veckan då den form jag haft smugit sig bort, och kroppen inte alls känts som den velat vara med. Jag har utifrån det gjort lite justeringar här på slutet och hoppats att det ska hjälpa.
Men utifrån hur det känts på slutet, att jag inte tävlat i år och att jag känner att jag "ska" prestera på SM har det varit lite spänt. Mer än vanligt faktiskt. På uppvärmningen fick jag dock upp hoppet då kroppen svarade bra.
I denna bild radar vi upp oss inför start. Många har redan startat. 6 stycken och sex minuter till innan det är min tur. Bakom startar 1:an och 2:an från förra SM (Patrik Boström och Mats Snygg). Just före de som varit närmast medalj eller tagit medalj i annan klass.
Själv blev jag 3:a i fjol, vilket kändes som en missräkning efter tre raka silver.
Så var jag iväg.
Sedan in på en smal vindlande väg som flöt på bra till en brant klättring där jag förlorade tid mot väldigt många.
Så framme vid mellantiden efter 8 km. Andra plats, 2 sekunder före 3:an och väldigt tight bakom. Patrik Boström sin vana trogen hade öppnat supersnabbt och var 22 sekunder före.
Så in i en kort teknisk del med bland annat en S-sväng. Det visar sig senare att detta är en mycket dålig del för mig. Jag tappar mot nästan alla från mellantiden ner till stora vägen.
Så var vi då nere på sträckan med ca 6 km platt eller nästan platt väg (totalt lite uppför, men marginellt). Här är jag rejält sliten efter att försökt hålla farten på de partier som inte passar mig. Men i efterhand kan jag se att jag klarar att hålla samma snitteffekt på slutet av loppet som i inledningen och snittfarten detta avsnitt ligger på ca 50 km/h.
På den platta delen är jag snabbast av alla som laddat in sina tider i strava, vilket var positivt då det är min starka del. Så utför sista 2 km. Här förlorar jag tid mot många då jag har för vek utväxling. Jag behöver helt klart fler taggar på framklingan.
Så skär jag mållinjen med ett för mig väl genomfört lopp. Jag hade inte mer i dag och snitteffekten var 366 watt vilket är mycket högt för att vara på tempohojen (brukar ligga 30-40 watt högre på racern med samma ansträngning. Att jag dessutom klarade att avsluta med samma tryck andra delen var positivt.
Sammantaget kan jag se att jag tappar uppför, i de tekniska partierna och när det är väldigt brant utför på slutet.
I mål hör jag att jag är i ledningen och inser att det blir medalj!! Mycket positivt. Mats Snygg från CK Bure som tog silver i fjol kommer för sent och landar på en 6:e plats. Jag inser att det blir silver. Att göra något åt Patrik går inte. Men det var positivt att jag körde ungefär jämnt med honom på min starka del. Trea blir Eric Egelstig från CK Hymer som gått från klarhet till klarhet i tempo. Han har verkligen utvecklats sista året och var nu bara drygt 7 sekunder efter mig i mål.
Fyra precis som i fjol blir Marcus Larsson från CK Sundet. Tidigare har han dock flera SM-guld i bagaget. Femma blir Peter Stened från CK Bure som låg bara 2 sekunder efter mig efter halva sträckan, men tappar lite på slutet.
Så silver på SM igen. Medalj på fem SM i rad (4 silver och ett brons). Mitt första SM 2015 blev jag 10:a. Ännu inget guld, så det är bara att fortsätta nöta på. Men jag är riktigt, riktigt nöjd med dagens silver. Blir det inga fler tävlingar i år, blev det i alla fall en tävling som inspirerar för fortsättningen.
Det krävs att jag blir lite starkare, ca 5 kg lättare, byter cykel och fixar till aerodynamiken ännu bättre. Ja, det är inte säkert att det räcker ändå. Men minst detta krävs. Om kroppen känns okej och motivationen finns så gör jag nog ett försök till nästa säsong.
Alltså ingen prisutdelning i dag, men jag är lika nöjd ändå, även om medaljen kommer på posten.
Riktigt kul också att Ebba Grankvist som jag skrev om i mitt förra inlägg blev fyra i senior elit. Hon var mycket nära bronset och slog många väldigt starka cyklister. Detta utan tidigare rutin på tempo och med en lånad cykel som inte var anpassad för henne. Riktigt starkt!
Förutom själva tävlingarna var det skoj att träffa många av mina cykelvänner, även om det blev färre och kortare än i vanliga fall när vi inte har haft Covid-19 på besök.
Efter att ha snackat, fixat och njutit ett tag så tog vi husbilen och rullade vidare. Vi landade så på campingen i Kumla. Riktigt fint här.
fredag 24 juli 2020
Gav lite tips och tricks inför SM-tempot
torsdag 23 juli 2020
SM-banan i regn efter en helig Birgitta
Slutet av första klättringen |
Ruiner från klostrot |
Slottet, Melvin och Katten |
tisdag 21 juli 2020
Trainerintervaller och nu bär det av
söndag 19 juli 2020
Krafttrampen - Matade på, men sonen imponerade mest
Jag vet inte om det är rätt, men min teori var att köra mig rejält trött idag för att öka förutsättningen för god känsla på nästa helgs SM-tempo. Så jag körde hårt och offensivt hela loppet. Om vartannat gjorde jag utbrytningsförsök, hämtade in utbrytningar och låg i spets och bombade på.
Efter ca 20 km släpptes Jonas Örjestad från Team Elgiganten iväg. Han är en duktig tempocyklist och gjorde en riktig stark insats under resten av loppet.
Efter att Jonas gått iväg stod det ofta stilla i klungan. Det visade sig ganska snabbt att det mest var jag och Samuel Brännlund med några inhopp från andra cyklister som höll tempo och försökte på olika sätt. Inte mig emot, då jag inte fokuserade på något annat än att få en genomkörare.
Ju längre det gick ju färre ville köra, och då kroppen svarade bra blev det väldigt mycket tid i spets. Inför den tuffaste klättringen blev den en förning på 12 km, och trots det hängde jag på bra uppför. Bra besked.
Ja, till slut var Jonas inhämtad, men det tog tid. Han var verkligen stark.
Jag gjorde några fler försök på slutet och det var rolig cykling. Men många var med till spurten. Jag tänkte inte spurta, vilket jag nästan aldrig gör. Jag tycker helt enkelt det känns för osäkert.
Men med ca 1 km kvar såg jag en lucka till vänster och tänkte mig en långspurt. Det är typ enda sorts spurt jag kör ibland.
Så jag drog iväg bra och fick lucka med någon/några. Christofer från klubben på hjul. Jag tänkte ge honom ett riktigt fint uppdrag och efter att ha varit i spets ca 500 meter fanns fortfarande kraft kvar och farten var kring 60 km/h. Jag skulle nog hålla till 100 meter kvar. Men så körde jag ikapp en traktor och då ville jag inte riskera något utan slutade trampa. Det förstörde uppdraget för Christofer och det kändes farligt när alla som ville spurta trampade förbi traktorn på fel sida av vägen.
Jag rullade lugnt i mål, med bättre formbesked än i går. Vi rullade ca 2,5 timmar och min normaliserade effekt låg på 294 watt för hela loppet och totalt fick jag ihop 50 minuter över tröskel. Samtidigt låg pulsen bra och känslan var att det fanns kraft kvar. Nu hoppas jag detta ger ett skutt i formen.
Igår imponerade Katten på tempot och idag var det sonen som visade framfötterna mest av oss tre då han tillsammans med Katten körde halva sträckan (50 km). Han körde snabbare än aldrig förr och tog verkligen ut det han hade. Trots en inte allt för lättåkt bana med en hel del höjdmeter blev snittfarten 32,6 km/h och hans snittpuls 179, vilket är nästan 90% av max. Han var rejält sliten i mål, men höll alltså hela vägen.
Efter en fin helg i Skellefteå är vi nu åter hemma. Planen är att vi åker mot Jönköping på tisdag och om allt går som det ska väntar SM nästa söndag.
lördag 18 juli 2020
Genrep inför SM - Skelleftetempot gav inte riktigt alla besked jag ville ha
Fjolårets Skelleftetempo bjöd på en pannkaksplatt vändbana. I år var det en total motsats. Rejält med höjdmeter och rundbana.
Två varv a 13 km och egentligen inte platt någonstans. Två rejäla utförslöpor, slakmota och dessutom två tuffa klättringar där det krävdes stående cykling. Ja, sedan en hel del hål i vägbanan där mina skador i axel och rygg inte mådde helt perfekt.
Roligt med hejarop från Mats, Lotta och Christofer Svanefjord utefter banan, och vi tackar även för bilder och video. Några bilder har Gunder Boström tagit och skickat till mig. Tack även för dessa.
Jag hade satt upp några egna mål för dagen vad gällde känsla, effekt, hastighet mm.
Sedan var det också Kattens första tempolopp, ever. Hon var väldigt nervös innan, men det gick väldigt bra och hon var nöjd efter loppet.
För egen del var det inte något toppbesked inför nästa veckas SM. Känslan var hyfsad, men det saknades 15 watt och killerinstinkten fanns inte heller där. Det krävs en klar förbättring nästa söndag, annars kommer det bli så att jag för första gången på fem år åker hem utan någon medalj.
Ja, vi får hoppas att morgondagens linjelopp och nästa veckas preparering gör underverk.
Att jag blev tvåa idag efter Victor Andersson från Team Elgiganten säger jag inget om. Han har fin form och är klart starkare än ifjol då jag brukade vara snabbare. Nu hade jag ju hoppats på att vara starkare i år än i fjol, så ca 20 sekunder efter Victor var lite för mycket.
Både Victor och Jonas Örjestad som var tre ska liksom jag på SM, så genrep för alla tre. De andra två körde dock tävling även i torsdags (Mockträsktempot).
Efter cyklingen i dag har vi haft en mysig eftermiddag i vår husbil uppställd på en ställplats alldeles bredvid havet. Övernattning här och sedan alltså linjelopp imorgon. Jag kör långa sträckan på 100 km på en för året ny bansträckning. Katten kör den kortare sträckan på 50 km med sonen.
Efter morgondagens lopp åker vi hem och packar om inför resan till Jönköping (Lekeryd) där SM äger rum.