Krossat rekord - Klättrade Mount Everest!

Ungefär vid midnatt mellan onsdag och torsdag började jag klättra uppför Pengsjölia. En klättring i utkanten av Vännäs där vi har målgång för Vännästrampet. Klättringen är 1,7 km lång med ca 4,8% snittlutning. 

Mitt huvudmål var att dubblera mitt tidigare rekord i backen vilket skulle innebära att jag skulle klättra uppför 90 ggr innan solen skulle gå ned på torsdag kväll.

Katten o Melvin besökte mig i slutet av sista pausen. Bilden efter 15 cyklade timmar

Min plan var att cykla tre timmar och sedan ta en kort paus i husbilen (10-15 minuter) som jag parkerat i klättringen. Att "bara" behöva se tre timmar framåt underlättar. För övrigt intressant att se hur hjärnan ställer om. När du satsar på att cykla så länge känns de första tre timmarna väldigt korta. En vanlig dag är en cykelrunda på 3 timmar ganska lång.

Vid varje paus bytte jag flaskor,  åt lite mackor, drack chokladdryck, fyllde ryggfickorna med ny energi, gjorde en uppdatering på sociala medier som jag lovat, och tog ett toalettbesök. Sedan iväg igen. 

När du ska cykla så länge gäller det att inte köra för hårt. Jag hade innan jag började satt upp en plan om att cykla 18 ggr per tre timmar. Det innebar ca 3 watt/kg uppför och 1,5 watt/kg utför. Totalt ca 2,5 watt/kg i och med att 70% av tiden är klättring. 

Snitthastigheten blir inte så hög, då intensiteten hålls ned och så stor tillbringas i klättring. Varje varv låg kring 22 km/h  (mellan 21,5 och 23,5 km/h). 

De första timmarna på natten var fysiskt lätta, men att cykla i mörker och dimma är i sig en utmaning. Särskilt dimman var klurig då det var svårt att se vägen trots att jag har en bra lampa.

Ja, det blev många timmar av ensamhet och efter ett tag rullar det bara på. För att hålla koll på hur många varv jag cyklat tryckte jag på paus varje gång jag skulle börja klättra de 82 höjdmeter uppför.

Rent kapacitetsmässigt kändes det bra större delen av tiden i backen. Utmaningen var mer förslitning av olika delar i kroppen. 

Min rygg och axel smärtade förstås en del och jag var tvungen att ta smärtstillande. Dock brukar inte träning göra att det blir sämre över tid i mina skador, och det blev det inte heller nu.

Min högra stortå mådde sämre mot slutet och tånageln kommer att lossna inom några dagar.

Ja, sedan är kanske den största utmaningen att mentalt orka med att cykla så många timmar inom så kort tid på exakt samma ställe. Dessutom själv allra största delen av tiden. 

Lite sällskap fick jag dock när olika vänner hejade på genom att köra sina bilar bredvid mig. Sedan bjöd bror på kaffe i en paus. Smakade godare än någonsin.... Tjäder kom dessutom med cykeln och cyklade bredvid mig några varv. I slutet av dagen kom Katten med bilen och Melvin med cykeln och kollade läget. Trevligt med alla besök. Roligt också med alla som följt mig på nätet.

En annan del jag fick jobba med var värmen. Det var en riktigt varm dag, men det var mitt eget val. Det innebar också att natten inte var kall, vilket kändes viktigast. När du är varmt och du tränar så länge är det dock inte alltid så lätt att äta, och det var lite av utmaningen. Jag hade helt enkelt svårigheter att få i mig tillräckligt med energi.

Totalt sett gick det åt ca 15000 kalorier under min utmaning. Efter ca 12 timmars cykling började jag inse att jag började ligga för lågt vad gäller kolhydraterna (fett i kroppen finns det ju alltid gott om). Så kom jag på att jag köpt marsipan. Jag tryckte 100 gram i ett svep i pausen. Det gav 74 gram kolhydrater och blev som ett livselexir. Nästa 3 timmar blev mina snabbaste. Så inför sista 3 timmarna blev det favorit i repris med marsipan. Totalt sett fick jag nog i mig ca 7500-8000 kalorier under min cykling, men i och med att jag till stor del körde på fettförbränning (inte så hög intensitet) fungerade det.

Vid det som skulle bli min sista planerade paus efter 15 timmars cykling (+ ca 1 timmes paus) hade jag tagit backen 90 gånger vilket var mitt huvudmål för dagen. 7380 höjdmeter och 308 km avklarade.

Då det fanns kraft kvar och det var en bra stund till solnedgång bestämde jag mig för att satsa mot 100 gånger i backen. 

Nu blev det dock lite antiklimax efter 98 rundor, då jag fick ta en ofrivillig paus. Slut batteri i cykelklockan (som inte går att ladda under aktivitet). Så det fick bli drygt 20 minuters paus i husbilen innan klockan var tillräckligt laddad.

Nu hade jag vilat så pass länge och att då bara köra två varv till kändes lite lamt. Jag räknade lite på det och insåg att om jag körde 10 varv till skulle jag klättrat lika högt som Mount Everest. Lite coolt trots allt. Så var jag åter iväg. Jag hade sett att en av mina cykelvänner, Roger Claesson gjort något liknande tidigare i somras. Jag tittade lite på det medan jag cyklade och såg då att det kallas att göra en Everesting. Du cyklar i samma klättring upp och ned tills du nått 8848 hm. Det behöver alltså ske på exakt samma klättring och under samma träning. 

Det mentala är viktigt och nu när jag började närma mig målet för dagen blev det segare. Men ganska snart började jag kunna lägga fokus på annat så det åter flöt på hyfsat bra och klättringen togs ungefär i samma hastighet under alla mina 18 timmar. 

Pang - 100 gånger avklarade. Fyrverkeri - Everesting uppnådd. 

Nu började det bli mörkare, så det började vara läge att tänka på refrängen. Hade ingen lust att åter cykla i mörker. Men jag bestämde mig i alla fall för att köra fem varv till. Då skulle jag nå över 9000 höjdmeter med lite marginal (Ibland visar det sig i efterhand att du klättrat något färre meter än vad klockan under passet visar).

Så i mål efter 113 gånger upp och ned i Pengsjölia. En snitthastighet på 22,5 km/h. Nästan 18 timmar effektiv cykling. 13 timmar uppför med ca 3 watt/kg och 5 timmar utför med ca 1 watt/kg. Totalt 195 km uppför med en snittlutning på 4,8% och förstås lika långt utför. Det blev då 390 km och 9227 hm. I efterhand kanske jag skulle kört tre gånger till så det blivit över 40 mil. Men då hade jag varit så pass nära 10.000 hm att jag nog satsat på det och då hade det hunnit bli mörkt. 

Nej jag är nöjd med det jag gjort och det är fascinerande hur exakt det gick enligt min planering. 

Så nu har jag alltså slagit många av mina rekord. Jag har aldrig cyklat så långt som jag gjorde denna runda (motsvarar mellan 600-700 km på en vanlig runda vilket då hade varit ett krossat rekord), och aldrig heller så länge. Jag har mer än dubblerat mitt tidigare rekord i höjdmeter på en dag. Jag mer än dubblerade mitt rekord i Pengsjölia och jag fixade en Everesting. Bra dag helt enkelt.

Efter avklarad runda blev slappa i min fåtölj. Gröt med blåbär, kvarg med blåbär och mussli, och lite mackor. I går blev det också lite matfirande med hemlagad rullkebab och sedan en hel chipspåse. I dag blir det hemlagad pizza. Väldigt speciellt för mig som sällan äter så onyttigt. Från måndag börjar det nyttiga livet igen.

Återigen fick jag bevis för att vi klarar bra mycket mer än vad vi tror och att det mentala är lika viktigt som det fysiska. Många gånger ännu viktigare.

Hur kroppen känns i dag lördag? Mindre sliten än vad man kan tro, men det berodde nog på att jag körde så balanserat med rimlig belastning och relativt sett låg puls under hela utmaningen. 

Jag har dock lite ont i stortån och en del träningsvärk i benen. Mer träningsvärk i armarna än i benen, vilket kan låta underligt. Men jag är inte världens starkaste i armarna och då räcker det med ett stort tryck på triceps när man ska hålla emot vid inbromsningen i slutet av backen. Det gick kring 55 km/h och då inom ca 50 meter gå ned till noll för att vända på vägen ger en del påfrestning på pygmémuskler.... Särskilt då det ska göras 113 gånger.

Nu hade jag vilodag i går och har inte cyklat i dag heller. Så kanske är kroppen rejält matt om jag skulle cykla, men det vet jag ännu inte.

Nu när tävlingssäsongen är över och det nog inte väntar fler utmaningar i höst blir mitt fokus nu nästa säsong. Där väntar en tredelad utmaning under försäsongen som jag återkommer till. 

Sanslöst rekordförsök i natt - utan förberedelser: galet eller ej?

Så var denna tävlingssäsong över. Det blev endast 4 nationella tävlingar. Tempo-SM i Jönköping för några veckor sedan där jag lyckades knipa ett silver. I fredags SM på GP-bana där jag landade på 18:e plats, i lördags Hofvettempot med en andraplats och i söndags åter GP på Arlanda och då 8:a.

Jag kommer att återkomma med tankar, analyser och planering inför kommande år.

Finns det då några utmaningar kvar? Nej, inga planerade. Men så kom jag i går kväll på en jätteutmaning som jag skulle kunna göra innan cykelsäsongen är över. En utmaning man inte gärna göra mitt i säsongen, då man aldrig vet hur lång återhämtning/rehab det kommer kräva.

Idag har jag insett att vädret behöver vara bra om det inte ska bli en fullständig pina. Efter att ha tittat på väderleksrapporten och de dagar som skulle kunna fungerar rent praktiskt fanns inte många alternativ. Eller egentligen bara ett. Jag bestämde mig i kväll att rekordförsöket behövde starta inom några timmar!

En så stor utmaning utan förberedelse låter inte sunt, och det är det nog inte.

Efter arbetet packade jag och handlade proviant. Sedan tog jag fram de cykelkläder jag skulle ha och som skulle finnas som ombyte, och slutligen de reservdelar jag kan behöva. Jag har kört husbilen (Katten behöver bilen i morgon) till "tävlingsområdet" för att där ha det jag behöver.

Vad jag ska göra? Jag tänkte försöka slå lite rekord i en backe. Logistiskt sett satsar jag på Pengsjölia som bara är 4 km hemifrån. För att få ihop många höjdmeter på kort tid är den inte optimal, då den inte är så brant. Men man tar vad man har. Så det kommer att bli många timmar, förutsatt att det går som tänkt.

Så frågan är hur många rekord jag kan slå innan något säger ifrån? Då tänker jag främst mina skador i axel och rygg. Ja, sedan har jag min tidigare knäskada, att kroppen rent fysiskt kan haverera, att det mentala ger upp, att cykeln går sönder, eller att jag råkar ut för något missöde. Att inte sova något är ju också en utmaning. I den bästa av världar når jag mina mål innan detta händer. Vi får se.

Upplägg:

Från nu trampar jag alltså upp och ned för Pengsjölia. Ca 83 hm och 1,7 km upp. Sedan utför igen. Klockan rullar hela tiden. Så det blir en totaltid med rulltid + stopp. Målet är inte att det ska gå fort, utan att jag ska klara av att hålla på länge. Jag räknar därför bara med 6 varv per timme. Sedan tillkommer tid för korta stopp. Målet är att i snitt bara ha 5 minuters stopp per timme vilket då ska inkludera ombyten, påfyllning av energi, toalettbesök, punkteringar mm . Det kan bli tight, men klarar jag det blir det 6 varv på 60 minuter rulltid och 5 minuters stopp.

Rekordförsök

Delmål

1. Slå mitt tidigare rekord uppför Pengsjölia: 45 ggr - 153 km och drygt 8 timmar inklusive stopp.

2. Högsta antal höjdmeter jag klättrat - 4300 hm: 52 klättringar, 178 km och ca 9,5 timmar inklusive stopp.

3. Ett halvt Mount Everest - 4424 hm: 54 klättringar, 184 km och närmare 10 timmar inklusive stopp.

4. Min tidsmässigt längsta cykling i sträck - 12 timmar effektiv tid: 72 klättringar , 245 km och 13 timmar inklusive stopp.

Huvudmålet

5. Klara 90 klättringar uppför Pengsjölia inom ett dygn, vilket är en dubblering av mitt tidigare rekord (tidigare i år). 

Mitt mål är att klara det på 15 timmar (plus stopp på ca 75 min). Totalt blir sträckan som en Vätternrunda men med 7400 höjdmeter, vilket är ca 6.100 höjdmeter fler än på Vättern. 

Bonusmål/Vision

6. Min längsta distans jag cyklat inom ett dygn - 330 km: 97 klättringar, 8050 höjdmeter och drygt 17,5 timmar inklusive stopp.

7. 100 gånger uppför Pengsjölia: 342 km, 8300 höjdmeter och 18 timmar inklusive stopp.

6. Ett helt Mount Everest - 8848 hm: 107 varv, 366 km och ca 19,5 timmar inklusive stopp.

7. 400 km cykling i backe: 117 varv, 9711 höjdmeter och 21 timmar inklusive stopp.

8. 10.000 höjdmeter: 121 varv, 411 km och ca 22 timmar inklusive stopp.

Flyter det på nöjer jag mig nog ändå med mitt huvudmål. Risken är dock att det tar stopp klart tidigare. Om jag är förvånansvärt pigg kanske jag prickar av några av mina bonusmål, men inte alla. 

Hänger ni med hoppas jag på lite kontinuerliga uppdateringar under tiden jag cyklar. Det sker då via min facebooksida: https://www.facebook.com/tomasastrom.cykelochlivet/ och via instagram: tomast01.

Ja, då rullar jag alldeles strax igång. Den som vill komma förbi och heja på i backen eller cykla med en stund är målet alltså att befinna mig i Pengsjölia hela natten, och hela dagen och kvällen i morgon.

Hofvettempot RR - Mental kollaps: Att fejka en punktering

 I helgen var jag i Stockholmstrakten för tre tävlingar. GP på Arlanda både fredag och söndag. På lördag var det mer mitt gebit med tempolopp. 

Hofvettempot stod på programmet. 28 km med en hel del höjdmeter (just under 200), men en stor del av dessa var böljande eller inte så brant klättring. Så med andra ord passade bansträckningen mig bra. 

Den extrema värmen som startat under fredagen tog ännu mer fart under lördagen. En bra bit över 30 grader i skuggan, men någon sådan såg vi inte till. Typ 50 grader i husbilen eller i solen.

Kroppen kändes inte bra under fredagens tävling och jag kände under lördagsmorgonen att den inte riktigt var där den skulle då heller. Jag hade också väldigt svårt att ladda som jag brukar göra innan tempoloppen. 

Konkurrensen för dagen var hög då en stor del av de bättre från SM-tempot var med. Bland annat hela pallen.

Jag hade innan loppet bedömt hur hårt jag skulle kunna inleda loppet för att ha kraft hela vägen. Jag började också så, och de 9 första kilometerna var bra. 

Men benen kändes inte bra och pulsen var alldeles för hög för insatsen. Jag kämpade på ett tag till, men insåg att detta var ingen lek. Jag hade nu varken kraft eller den motivation som krävs för att ta ut det sista.

Det började kännas allt mer uppgivet i samma takt som hastigheten gick ned, pulsen gick upp och mjölksyran sprutade. 

Jag började få helt fel mentala tankar. Tankar jag hade mycket svårare än vanligt att trycka bort. "Hoppas jag får punktering", "Jag borde bryta, vad gör det?", "Varför ska jag kämpa?", "Jag är verkligen dålig", "Ska jag fejka en punktering eller något annat fel på cykeln?" "Går det tillräckligt fort så jag kan rulla ett tag?"

Det gick så långt att jag helt plötsligt insåg att jag gått ur tempoställningen och satt upp - fast det var platt. Jag lyckades dock övertyga mig själv om att gå ned i ställningen igen. "Jag cyklar lugnt tillbaka - det blir ju ändå träning".

Så var jag framme vid vändningen och jag hade tappat 20 sekunder mot vad jag borde kunna - på bara 3 km. Det hade gått lika långsamt som när jag brukar värma upp!

När jag vänder ser jag att jag ändå tagit in på cyklisten som startat före mig och de snabbaste cyklisterna som startat efter hade tagit in mindre än vad jag trodde utifrån hur dåligt det kändes.

Det gjorde att jag efter efter en stund kunde uppbåda lite mer motivation och klarade då att öka hastigheten till en ok nivå, men fortfarande klart långsammare än vad jag brukar klara. Det är inte lätt när du typ väggar både fysiskt och mentalt.

Med 5 km kvar fick jag lite mer kraft, jag var ju snart i mål. Men egentligen hade jag inte kraften då jag sista kilometern var riktigt långsam. På upploppet höll jag dessutom på att vingla av vägen - på vänstersida....

I efterhand kan jag konstatera att jag är bland de allra långsammaste under de 4 km mitt i loppet det var som sämst, men också sista kilometern. Första 9 km var riktigt bra och den del jag skärpte till mig men egentligen var slut - den sista milen inte var så snabb.

Känslan på detta lopp var alltså en av de sämsta jag någonsin haft på tempo och mentalt har jag nog aldrig varit så svag. Min kraft var också den lägsta på mycket länge. Det som jag tar med mig som var positivt var att trots allt detta gick det ändå hyfsat fort. Det blev drygt 45 km/h i snitt och det var inte vad jag tänkt mig innan tävlingen, men är ändå snabbare än vad jag trodde då jag bitvis var riktigt långsam. Att jag på något sätt lyckades avbryta mina sämsta tankar och i alla fall hyfsat tog tag i det på slutet var också ett plus jag tar med mig.

Jämför jag mig med andra i min klass och med alla som startade under dagen kan jag konstatera att ca 20-25 sekunder rann iväg bara under de sämsta 5 kilometerna i jämförelse med den hastighet jag lyckades hålla i slutet av loppet, och de berodde alltså på mental svaghet. I jämförelse med en fysisk toppform saknades ytterligare ca 20-25 sekunder. 

Trots allt detta rullar jag in som tvåa. Då ska vi ha med oss att trean Erik Egelstig, CK Hymer också typ väggade i andra delen av loppet. Vann gjorde som vanligt Patrik Boström från CK Fix. Det hade han gjort även om jag haft fysiken och inte fått en mental kollaps, så han har helt klart varit bäst de senaste två åren. Nya tag till nästa år.....

Jag lyckades alltså bli tvåa för dagen, även om det aldrig kändes så. Pallen på bilden är densamma som på SM i tempo och fjolårets NM. Skillnaden är då att vid SM blev det inte någon pall i och med att Covid -19 ställde in alla prisutdelningar.

Sista tempoloppet för året genomfört. Tre områden ska jag arbeta med för att förhoppningsvis närma mig Patrik Boström till nästa år, och samtidigt hålla undan för alla jagande vargar. Jag återkommer till min plan när den är spikad.

SM på Arlanda Testtrack - RR

 I torsdags åkte jag ned till Stockholm/Arlanda för att under fredagen delta i linje-SM. Eller egentligen var det ett substitut för detta. I dessa Covid-19 tider är det mycket svårt att få till linjelopp, men GP-lopp med varvlopp på bana kan fungera. Så det var alltså SM i GP på Arlanda Testtrack som gällde. Jag hade varit rejält laddad för linjeloppet som fick ställas in, men jag bestämde mig trots att alla förväntningar på topplacering försvunnit för att delta. 

Flygfoto på större delen av banan

I norr har vi dåliga förutsättningar att träna GP, medan de är väldigt goda när du bor mer söderut. Senast jag körde på Arlanda var 2017.

GP är roligt trots att jag inte har tillräckligt bra teknik. Att i mycket höga farter ta skarpa svängar och känna sig trygg med cyklister runt omkring sig är en bit ifrån där jag ligger. Men man kanske kan lära sig!?

30 varv på den 2,4 km långa banan. Jag ägnade de 20 första varven åt att "träna svänga", och låg i stort sett längst bak. Med tio varv kvar sökte jag mig uppåt, men trycktes bakåt i de mer tekniska svängarna då jag inte "har tillräckligt vassa armbågar". Sist igen.

Mot slutet sökte jag mig åter upp och nu allra först. Jag hoppades det skulle spricka av. Jag körde där i ca 1,5 varv, därefter typ topp 5 för att sedan tryckas bakåt igen.

Klicka här så hittar du en kort video från Swecycling där vi närmar oss slutet och jag ligger bra till på fjärde plats.

Med 1 varv kvar insåg jag det skulle bli spurt. Inte heller det är ju något för mig. Jag tycker helt enkelt inte det är värt att riskera något. 

In på spurtrakan som är lång kom jag näst sist av alla som inte släppt huvudklungan. Jag tog ett eget spår utan cyklister i närheten, för att inte riskera något. För skojs skull tryckte jag in i mål. Men att ligga längst bak när spurten börjar och ta vind hela vägen är inget vinnande koncept om du satsar på en bra placering. Nu var inte placeringen viktig så jag kände mig ändå nöjd med att cykla förbi ca 20 cyklister och landade på plats 18.

Kroppen hade inte känts särskilt bra, och det blir också tydligt att jag har för dålig teknik. Men det blev rolig cykling och jag träffade många cykelkompisar. Fint väder och sista tävlingshelgen för året bidrog till gott humör. 

Två dagar senare var det åter tävling på Arlanda. Inte mycket att skriva hem om. I stort sett identiskt med fredagens SM. Det blev lite bättre placering i spurten, men det berodde på färre deltagare. Så en dryg sekund från vinnaren är väldigt långt från segern.