Framgång kommer inte gratis

För ett tag sedan dök det upp lite priser på posten. I en tid av skador och där jag inte kan träna blir sådant viktigare. Varje liten medalj har haft och har en lång resa och stora insatser bakom sig. Tid med glädje, försakande, envishet och kämpaglöd. 

Sommaren 2021 var väldigt lyckad cykelmässigt och mitt första år sedan skadan 2019 jag nästan var tillbaka vid min maximala potential. 

Jag får nu glädja mig extra mycket åt detta och minnena av kämpatag, inspiration, motivation, lycka och framgång. Särskilt då jag just nu inte vet om det blir några tävlingar, i alla fall 2022.

De allra flesta loppen 2021 lyckades jag vinna eller i alla fall nå pallen.

Det blev tre mästerskapsmedaljer i Nordiska Mästerskapen och SM. Ett guld, ett silver och ett brons. 

Dessutom blev det totalseger i Sverigecupen/Masterscupen.

Så i en frustrerande tid med skadefrånvaro på 100 dagar skickar jag ändå med lite trevliga bilder av mästartröjan för totalcupen och lite mästerskapsmedaljer från 2021. Jag lovar att de inte kom gratis, utan med mycket blod svett och tårar. Något man blir så mycket mer medveten om när motgångarna grinar en i ansiktet. Så lite stolt trots allt. 

På torsdag åker jag med sonen och Katten till Mallorca. Hoppas på okej väder och att i alla fall lugn cykling med familjen ska fungera hyfsat.

100 dagar utan förbättring!

Ytterligare en månad sedan jag sedan senast uppdaterade bloggen. Det beror helt enkelt på att det inte finns något nytt att berätta, och att "klaga" i inlägg efter inlägg känns bara surt.

Men surt är det ändå. Jag är fortfarande skadad efter min krasch på Gran Canaria i november. Det handlar inte om alla stora sår där de flesta fortfarande syns och påminner mig. Det handlar istället om att jag fått två mer långsiktiga problem. Det har konstaterats att höftkulan trycktes in i kroppen vid kraschen och det gör att höger ben fortfarande inte fungerar. Sedan har jag också problem med 3 kotor längst ned i ländryggen som låser rörelsemönster och kompletterar smärtan från höften.

Sedan tidigare vet många av er att jag har stora men efter min stora krasch 2019 vilken innebär att höger axel och ett flertal kotor långt upp i ryggen är ur fas. Med tiden har jag dock kunnat börja träna med dessa skador. De nya skadorna gör däremot att träning inte är möjligt.

Det känns rejält orättvist att jag på de 13 senaste cykelåren bara kraschat 3 gånger, men att hela 2 av dessa 3 gett så stora konsekvenser. I ett större sammanhang med krig och och osäkerhet i världen är det förstås världsliga ting. Alla problem är relativa. Men i mitt lilla sammanhang är konstant smärta, att inte kunna göra det jag älskar och att jag är så begränsad i vad jag kan göra, trots allt något som gör mig nedstämd. 

Denna gång har jag nu nästan 100 dagar utan träning, och inte med någon riktig lösning i sikte. Jo, jag har suttit på cykeln under denna period och jag försöker göra det så ofta som möjligt då hälsan rent allmänt blir bättre. Men det handlar inte om träning för prestation utan om att ersätta typ en snabbpromenad. 

Jo, jag har varit på en mängd behandlingar och visst minskar smärtan lite efter dessa tillfällen, men återställd är jag inte.

Vissa dagar känns det lite bättre, med lite mindre smärta. Så kommer hoppet, men snabbt slås det ned med en slägga och smärta, minskad rörlighet, och kraftlöshet gör sig påmind. 

Jag är bra på att vara konstruktiv, se möjligheter och kämpa på. Men vissa dagar är det svårt och visst finns en mängd frustration i kroppen. Att ha ont och inte kunna röra på sig som man vill är helt enkelt inte skoj.

Jag ser verkligen fram emot och hoppas att jag framöver kan träna igen. Att kunna ta i utan att skadorna sätter stopp. Att känna att jag får bli trött, men på ett bra sätt.

Just nu ser det dock inte lovande ut. Snart behöver jag inse att det inte blir någon prestations- och tävlingssäsong 2022. Men vi människor lever ju på hoppet. Så på något mirakulöst sätt hoppas jag att kroppen helt plötsligt ska läkas och att det går att börja träna igen. Men chansen börjar rinna mig ur händerna. I alla fall för 2022.

Nu ska jag i alla fall åka till Mallorca med familjen och det känns kul. Det blir en familjesemester där det står socialcykling på programmet. Vi åker i slutet av nästa vecka och får en dryg vecka i det som jag hoppas blir fint väder och toppdagar. 

Inte bara kroppen som tog stryk

 Jag förstår att ni undrar nu då jag i flera inlägg skrivit kring min krasch på Gran Canaria. Hur gick det med cykeln?

Jo, cykeln som helhet klarade sig. Trasig bakväxel, sadel och växelreglaget var egentligen de enda skadorna. Sedan var det större skador på material och kläder. Skor, cykelbyxa, cykeltröja, hjälm, glasögon, cykeldator, undertröja mm förstörda. 

Kostar att ligga på topp. Såväl fysiskt, psykiskt som ekonomiskt.

Men det förstås. Nu får jag köpa lite nytt, vilket alltid är skoj.

Nu hoppas jag nästa inlägg handlar om att jag inte bara rullar på med tid på trainern utan att jag kan rapportera om att kroppen fungerar lite bättre och att jag får till ett kvalitetspass eller två.

Inte lätt att vara sitt bästa jag

Det borde räcka med att jag snart fyller 50 år när det handlar om utmaningar att utvecklas och prestera på cykeln. Att vara sitt bästa jag vid så hög ålder och utmana ungdomarna är en utmaning i sig.

Nu är det tyvärr inte bara den enda begränsningen. Stor sorg efter vår dotter påverkar fortfarande på många sätt, mina stora men efter kraschen 2019 har tillkommit och nu ytterligare en skada har verkligen inte hjälpt till varken i måendet eller i prestationen.

Nu älskar jag ju att cykla, att träna och att utmana mig själv. Så helt har jag inte gett upp detta även om jag nu återigen fått ha smärta under snart 9 veckor (förutom den smärta som alltid finns sedan 2019).

I somras var jag nästan i kapp, prestationsmässigt efter kraschen 2019 som höll mig borta från riktig träning i ca 12 veckor och sedan ytterligare många veckor med låg nivå i träningen. Detta trots alla men jag har kvar med smärtor och begränsad rörlighet i rygg, axel, arm, skulderblad mm.

Att då åka i backen igen och redan nu tappat ytterligare 9 veckor med tillkommande smärtor som jag inte vet om de försvinner var inte bra för självförtroendet och självkänslan. När/om jag kan träna som vanligt igen? Ingen aning.

Om jag snart kan börja träna på riktigt igen så kanske jag gör ett försök att tävla i sommar, annars får vi sätta det på paus. Men oavsett så kommer jag träna och hålla igång då kroppen mår bättre av att röra sig och smärtorna minskar. Jag fortsätter rulla på och hoppas att det snart går att tråna på ett bättre sätt.

Helt har jag inte gett upp tanken på att jag ännu inte sett mitt bästa jag, trots att jag är till åren. Men då behövs det lite medgång och en paus med skador och sjukdomar.

Rehab har blivit det nya normala

För snart 9 veckor sedan åkte jag i backen på Gran Canaria. En olycka lika sannolik som att Sveriges herrar vinner EM i fotboll. Men den hände ändå.

Jag slickar fortfarande både psykiska och fysiska sår.

Redan två veckor efter skadan satte jag mig på cykeln i garaget. Men bara för att komma igång lite då jag fram till dess endast legat eller suttit.

Jag började inte på lika låg nivå som när jag 2019 legat 2 månader, varav det mesta på sjukhus. Men inte jättelångt ifrån. Kroppens kraft gick åt till alla sår och dessutom gjorde höftböj och höft att jag inte kunde ha motstånd i pedalerna.

Ingen träning vecka 2-6, utan snarare lätt rörelse på cykel.

Sista två veckorna har jag börjat träna lite, men fortfarande kan jag inte köra några kvalitetspass. Nu hindras det inte främst av såren (även om de flesta fortfarande inte är läkta) jag har utan att jag inte fått till ländryggen mm. Det gör att jag har låsningar i högerbenet och saknar kraft. Sedan är kroppen som helhet fortfarande kraftlös. Det blir ju gärna så när kroppen är i en läkprocess.  

Så några intervaller är det inte tal om. 

Jo, jag har varit på många behandlingar både för sår och för skadorna i rygg och höft, men det har bara delvis hjälpt.

Men jag kämpar på och har inte gett upp.

Framför allt en psykisk smäll...

 I går skrev jag om olyckan som var lika sannolik som att jag skulle vinna storvinsten på triss. 

Det har nu gått åtta veckor och jag har tagit många psykiska och fysiska smällar under denna period.

Det är ingen lek med så många och stora sår som jag fick. Underben, knä, höft, underarm, armbåge, axel och händer fick rejäla skador. Ja, sedan blev det skador på bäcken, höft och höftböj.

Den psykiska delen där jag ifrågasätter mig själv, mina val, min otur, att jag åter inte kunnat träna mm har kanske ändå varit det tuffaste.

Hur det gått med skadorna? Jag hade tur att klara mig från större infektioner i såren. Men såren har inte varit problemfria och fortfarande efter åtta veckor är det bara såret på höften och de flesta såren i händerna som läkt. Resten av såren ser bättre ut och är mindre, men ännu inte läkta. Svullnader och smärta har dock minskat kraftigt, vilket är bra.

Ringfingret spökar dock fortfarande. Inte riktigt lika illa som på bilden, men fortfarande problem. Måste nog kanske snart gå och kolla upp det. 

Om jag kunnat träna något sedan skadan? Återkommer i morgon kring detta.

Så hände det igen!! Går det att ha så här otur?

 Sist jag skrev på bloggen var för åtta veckor sedan när jag var på Gran Canaria. Ett riktigt positivt inlägg. Förutsättningarna där gjorde att kroppen mådde bättre än vanligt och smärtorna från mina skador var nästan som bortblåsta. Cykel var roligt och livet lekte.

Efter 6 fantastiska cykeldagar var jag på väg tillbaka till hotellet. På väg in i San Agustin rullade jag ned för backen in mot ”byn”.

Skulle jag cykla 10.000 gånger på detta sätt skulle jag aldrig åka i backen. Men nu var det visst den 10.001 gången. Olja på vägen och innan jag hade möjlighet att reagera försvann framhjulet under mig.

Jag landar hårt i backen med min högersida, och den fysiska och psykiska skadan var ett faktum.

Bara ca 200 meter till sjukhuset, vilket var det enda positiva.

Det blev akuten. Därefter har jag tagit mig hem till Sverige och många besök i sjukvården har följt under veckorna som gått. Nedan bilder på några av skadorna.

Stora fysiska problem efter detta, men det största problemet är psykiskt. Tankar som rullat mer än en gång: Hur kan man ha så här otur så många gånger? Hur ska jag kunna skydda mig då det inte räcker med att ta det lugnt och inte utmana ödet? Varför är det så orättvist? Ska det inte gå att fortsätta träna? 

Ska jag lägga ned tävlandet?

Jag har inte orkat skriva om detta förrän nu, då det varit så pass frustrerande på många sätt.

Nu är det tur att jag i grunden är positiv, konstruktiv och ser möjligheter. Annars vet jag inte vart jag skulle vara nu. Men trots min positiva grundinställningen har det rent allmänt varit bättre dagar.

Återkommer i nästa inlägg med hur det utvecklats de senaste 8 veckorna.