Framför allt en psykisk smäll...

 I går skrev jag om olyckan som var lika sannolik som att jag skulle vinna storvinsten på triss. 

Det har nu gått åtta veckor och jag har tagit många psykiska och fysiska smällar under denna period.

Det är ingen lek med så många och stora sår som jag fick. Underben, knä, höft, underarm, armbåge, axel och händer fick rejäla skador. Ja, sedan blev det skador på bäcken, höft och höftböj.

Den psykiska delen där jag ifrågasätter mig själv, mina val, min otur, att jag åter inte kunnat träna mm har kanske ändå varit det tuffaste.

Hur det gått med skadorna? Jag hade tur att klara mig från större infektioner i såren. Men såren har inte varit problemfria och fortfarande efter åtta veckor är det bara såret på höften och de flesta såren i händerna som läkt. Resten av såren ser bättre ut och är mindre, men ännu inte läkta. Svullnader och smärta har dock minskat kraftigt, vilket är bra.

Ringfingret spökar dock fortfarande. Inte riktigt lika illa som på bilden, men fortfarande problem. Måste nog kanske snart gå och kolla upp det. 

Om jag kunnat träna något sedan skadan? Återkommer i morgon kring detta.

Så hände det igen!! Går det att ha så här otur?

 Sist jag skrev på bloggen var för åtta veckor sedan när jag var på Gran Canaria. Ett riktigt positivt inlägg. Förutsättningarna där gjorde att kroppen mådde bättre än vanligt och smärtorna från mina skador var nästan som bortblåsta. Cykel var roligt och livet lekte.

Efter 6 fantastiska cykeldagar var jag på väg tillbaka till hotellet. På väg in i San Agustin rullade jag ned för backen in mot ”byn”.

Skulle jag cykla 10.000 gånger på detta sätt skulle jag aldrig åka i backen. Men nu var det visst den 10.001 gången. Olja på vägen och innan jag hade möjlighet att reagera försvann framhjulet under mig.

Jag landar hårt i backen med min högersida, och den fysiska och psykiska skadan var ett faktum.

Bara ca 200 meter till sjukhuset, vilket var det enda positiva.

Det blev akuten. Därefter har jag tagit mig hem till Sverige och många besök i sjukvården har följt under veckorna som gått. Nedan bilder på några av skadorna.

Stora fysiska problem efter detta, men det största problemet är psykiskt. Tankar som rullat mer än en gång: Hur kan man ha så här otur så många gånger? Hur ska jag kunna skydda mig då det inte räcker med att ta det lugnt och inte utmana ödet? Varför är det så orättvist? Ska det inte gå att fortsätta träna? 

Ska jag lägga ned tävlandet?

Jag har inte orkat skriva om detta förrän nu, då det varit så pass frustrerande på många sätt.

Nu är det tur att jag i grunden är positiv, konstruktiv och ser möjligheter. Annars vet jag inte vart jag skulle vara nu. Men trots min positiva grundinställningen har det rent allmänt varit bättre dagar.

Återkommer i nästa inlägg med hur det utvecklats de senaste 8 veckorna.