Så var det då dags för årets Vätternrunda. En Vätternrunda med tre som ledord. Tredje året i rad, tredje gången med HappyMTB och tredje gången i en Sub 8 grupp.
2011 startade vi 04.32 och det visade sig snabbt att klungan vi skulle åka med fungerade sisådär. Det slutade med att vi blev endast ett fåtal personer som fick turas om att hålla fart. Efter 20 mil insåg vi att vi var för få och vi skulle missa vårt mål. Vi blev då omkörda av en annan snabbgrupp - High Chaparall. Vi bestämde oss för att hänga på där och både jag och bror slutade på tiden 8.02. Vi nådde inte vårt mål, men vi var ändå nöjda.
I fjol gavs vi möjlighet att vara med i en mer organiserad snabbgrupp via Happy som startade vid halv tio. Det var rejäl kantvind emot de första 10 milen och det kördes extremt hårt. Dessutom var det väldigt ryckigt och många blev trötta. Det blev till att täppa en massa luckor mm. Jag började till slut bli ganska tärd och när jag återigen insåg att de framför mig hade släppt lucka och jag då skulle behöva täppa en lucka själv på ca 100 meter, så gick det inte. Det blev till att ta det lugnt en bit och försöka hitta ett bättre sällskap. Det dröjde inte länge så hittade jag en annan Sub 8 grupp som jag följde med tills det var ca 2 mil kvar. Jag insåg då att det skulle kunna vara möjligt att klara 8 timmar om det gick väldigt fort sista biten. Det innebar att jag fick bryta mig loss ur klungan och hela tiden följa de som körde fortast och därefter spurta sista fem kilometrarna. I mål visade tiden 7.59 och målet var nått. Bror hade haft ett brokigt år med skador och sjukdomar och rullade därför i mål ca 20 minuter senare.
I år hade både jag och bror höjt våra målsättningar. Vi skulle båda två åka snabbare än åtta timmar, vi skulle gå i mål med HappyMTB och vi skulle bidra till farthållningen under hela rundan. Med tanke hur det gått tidigare år kändes detta som riktigt tuffa mål.
Vättern 2013
Fredagen började med en resa på 80 mil där både jag och bror gjorde vårt bästa för att proppa i oss mat och dryck för att vara väl förberedda inför lördagens utmaning. Vid 18.00 var vi framme vid den lägenhet vi skulle hyra, och som bara låg några hundra meter från start - perfekt.
Resten av kvällen ägnades åt förberedelser, middag och laddning. På lördagsmorgonen var det väckning vid 08.00. 09.45 rullade vi fram till gathörnet där vi för första gången skulle träffa våra kamrater. Vi var ca 45 fokuserade, spända, engagerade cyklister - alla klädda i vår gröna lagtröja.Precis som tidigare år hade inte vår grupp tränat tillsammans, utan det fick räcka med 10 minuters taktiksnack. Därefter var det dags för de sista förberedelserna innan starten som skulle äga rum 10.30.
Vi startade näst sista av alla. Det hade skapat en del oro de senaste dagarna. En punktering eller något annat problem i början av loppet innan vi hunnit köra om andra snabbklungor skulle innebära att jag skulle få åka loppet på egen hand. Självklart är det roligt att cykla mycket och länge, men ca 25 mil på egen hand skulle inte kännas så upplyftande.
Ett annat problem som oroade mig var mina knän som spökat sedan jag fick min nya cykel. Någon timme innan start bestämde jag mig för att höja sadeln en centimeter. Ja, jag vet att man inte ska göra förändringar just innan en längre cykeltur. Men, å andra sidan har jag i frustration ändrat inställningar på cykeln mest varje pass sedan den anlände, så varför inte fortsätta på denna misslyckade trend....
Ett tredje problem var vädret. Prognoserna visade att vi skulle få kantvind de första 10 milen. Kantvind är inte skoj och brukar leda till problem i klungorna och att risken att åka av ökar. Det visade sig också senare att väldigt många SUB-grupper missat sina målsättningar i år, då kantvinden spelat de allt för stort spratt.
Så var då loppet i gång och vi hade 30 mil och förhoppningsvis lite mindre än 8 timmar kvar innan målgång.
Inledningen i kantvinden gick sådär. Ena stunden gick det en bra bit över förtio för att nästa stund nästan bli tvärstopp. Så höll det på, och endast korta stunder blev det flyt i gruppen. Anledningarna till det inledande debaklet var nog många. Kantvinden spelade stor roll, att folk från andra klungor som blev upphunna tryckte sig in bidrog och att kapaciteten inom vår grupp skiftade var alla viktiga för att det inte gick riktigt bra till en början. Om vi då lägger till att vi haft 0 timmar träning tillsammans, så var det nog inte underligt att det var problem.
I backarna kring Ödeshög efter ca 42 km började vissa bli riktigt trötta i den tuffa vinden, vilket innebar att klungan sprack rejält. Själv låg jag i mitten och det sprack framför mig. Ingen ville ta luckan, så det fick bli jag. Det lyfte dock mitt självförtroende då jag utan några som helst problem täckte luckan på ett hundratal meter. Bakom oss hade det också spruckit och senare fick jag veta att bror täppte den luckan.
Efter Ödeshög var jag säker på att i dag åker jag inte av på grund av bristande kapacitet i cyklingen. Dock finns det en mängd andra sätt att misslyckas. Du kan krascha, du kan börja må dåligt, du kan bli skadad, cykeln kan få punktering eller så blir det någon annan typ av haveri. Inte förrän man skär mållinjen vet man att dagen varit lyckad.
Problemen började också några mil senare. Att jag höjt sadeln gjorde att knäna klarade sig bra, däremot började mina svaga ljumskar att göra sig allt mer påminda. Till slut skar det konstant, och jag var tvungen att stå upp så mycket som möjligt för att avlasta ljumskarna. Vid första pisspausen efter Gränna tog jag fram min nödmedicin med Voltaren och tog en bra dos. Jag tänkte också sänka sadeln, men insåg att jag inte skulle hinna på de två minuter vi stod stilla innan startskottet åter löd.
Jag hann dock stretcha lite innan vi åkte vidare, vilket jag också gjorde i de flesta utförsbackarna de 22 mil som återstod. Voltaren och stretching räddade dagen och ljumskarna höll sig i acceptabelt skick resten av rundan. Men visst ömmar de rejält i dag.
Det var nu drygt fem mil till vårt andra stopp där vi skulle fylla på Vätska. Körda tretton mil så hade vi fem minuter på oss för att fylla de flaskor vi hade, uträtta våra behov och fixa ev annat som behövde göras.
Bror sa - det här går aldrig. Jag trodde det var ryggen som spökade (han hade varit hos naprapat i veckan), men så var det inte. Det var istället så att han räknat ut att vi aldrig skulle klara 8 timmar. Jag insåg att vi endast kört ca 36 i snitt i motvinden och i den dåligt ordnade klungan. Han sa att kroppen och formen kändes bra. Jag sa att jag inte var ett dugg trött - vilket han tyckte var ett offensivt uttalande efter tretton mils cykling. Men det var faktiskt så det kändes.
Av sorlet hörde jag att fler insett problemen och att vi nu måste styra upp tillvaron bättre. Samtidigt hade vi nu vänt runt sjön och var på väg norrut. Vi hade sida med, vilket skulle underlätta en fartökning. Klungan ökade farten markant och vi såg också till att det var mest gröna från vårt lag som bidrog med farthållningen. Tempot blev allt tuffare och vi blev allt eftersom färre som höll farten. Självklart var det olyckligt för de som åkte av, men detta var en förutsättning för att klara dagens mål som alla var överens om. Vi blev efter ett tag ca 10-15 gröna som gick runt längst fram. Ett antal gröna fanns också med i svansen av klungan tillsammans med andra som vi hunnit upp på vägen. Under lång tid låg snittfarten på 43-45 km/h. Att ligga i det långsamma ledet på slättan och cykeldatorn visar 45 km/h, då vet man att det är flyt i gruppen. Att ligga i nästan 70 km/h i utförsbackarna med ca 30-50 cm mellan cyklisterna och kanske en halvmeter till ledet som ligger bredvid, då vet man att man lever. Åtminstone om man inte kraschar.
Med ca 8 mil kvar var det dags för dagens sista stopp på två minuter. Jag hade bara fått med mig 3 flaskor, så efter påfyllning blev det 6 flaskor som skulle räcka 30 mil. För min del är det egentligen allt för lite. Jag var lite orolig att jag skulle få vätskebrist, med kramp som följd innan jag nått målet. Det blev dock aldrig något problem trots att jag gått tom på vatten när det fortfarande var nästan 40 minuter tills vi nådde målet. En fördel med lite vatten var däremot att det räckte gott med tre korta stopp och jag slapp känna att behoven tog överhand. Samtidigt hade jag inte det problem som en av mina kamrater hade. Han stod vid sista stoppet och sa: "Men kissa då, kom igen nu - du måste kissa. Ja, du kan. Det funkar. Men kissa då." Efter ett tag blev han lugn, så jag tror det löste sig. Problemet är om behoven inte överensstämmer med stoppen riskerar det att bli problem just efter. Det vet alla och därför kan frustrationen sprida sig om det går fel. Du ska vara nödig exakt vid stoppen, varken före eller efter - vilket är en rikig utmaning.
Efter detta korta stopp var vi på det igen och flytet fortsatte.
Rent generellt kan sägas att från Fagerhult efter drygt 13 mil till Medevi då det är några mil kvar gick det riktigt bra och fort. Klungan flöt på och vi tryckte på rejält. Jag började inse att detta kommer gå bra. När det bara var några mil kvar och de flesta insett att detta fixar vi, sänktes farten sista milen för att så många som möjligt skulle hänga med hela vägen in till mål.
Vi rullade i mål i samlad grupp och i mål visade klockan 7 timmar och 44 minuter. En tid jag är riktigt nöjd med. Det innebär ett rullsnitt på nästan 39,5 km/h.
Jag är ännu mer nöjd med att jag var riktigt pigg hela dagen och gick runt i klungan i alla mil. Jag bidrog till farthållningen och kände mig aldrig sliten. Jag hade till och med kraft att titta mig omkring på omgivningarna och observera de andra cyklisterna mm. Lite småprat blev det också. Min snittpuls på 142 slag/minut var klart lägre än tidigare rundor, trots större bidrag till gruppen.
Jag tror att vi var 18 stycken gröna cyklister från HappyMTB som rullade i mål tillsammans. En stor del av gruppen hade alltså orkat följa hela vägen runt. Självklart var det tråkigt att inte ännu fler kunde gå med, men det är som det är.
Vi hade också sluppit krascher eller andra större intermezzon. Att bror också rullade in som en av de 18 och också känt sig riktigt pigg var extra skoj. Det blir så mycket roligare efter avslutat lopp när båda är riktigt nöjda.
2011 hade jag den 364 snabbaste tiden, 2012 den 345 tiden och 2013 den 202 snabbaste tiden och med mersmak i benen. Tillsammans med mina kamrater i gruppen såg vi till att vara snabbare än 99% av de som deltog, det är inte fy skam.
En intressant detalj. Snittiden för vår startgrupp i fjol var 8.09.21. Snitttiden i år var 8.09.38. Snittiden på de sextio som startade skillde alltså endast 17 sekunder mellan 2012 och 2013. Om HappyMTB inte är kända för att köra jämt under loppen så kördes det i alla fall jämt mellan åren.
Nu har jag nått mina mål för Vätternrundan för ett tag framöver, så vi får se om det blir någon runda nästa år. Kanske söker jag mig mot nya utmaningar.
Jag vill också tacka för alla fina bilder som tagits av vår tänkta kapten för dagen, men som tyvärr fick ställa in just före start på grund av sjukdom. Du hittar hans blogg och fler bilder på: www.eskillaago.wordpress.com. Målbilden är tagen av en av lagmedlemmarna i vår klubb Vännäs CK - Kjell Ekholm, som var och hejade på oss efter banan och vid målgång.
Tack Tomas för mysrundan i lördags. Jag känner lite som du vad gäller målen för Vätternrundan. Det ska till ett eller två mirakel för att jag ska kunna slå den tid vi hade i lördags.
SvaraRaderaSom jag skrev på din brorsas blogg så tog det dock ett tag för mig att mentalt hinna i kapp då jag blev lite trött av farten.
Tack också för peppningen via bloggen under våren.
Tack för det. Det var riktigt starkt av dig att fixa detta då du både anser att träningen inte riktigt blev vad du önskat och att du verkligen fick bita i. Helt klart kan man sitta och vara riktigt nöjd med denna tid. Bror hade kollat och insett att den som körde snabbast av alla 2007 hade 7.43. Med andra ord har vi kört riktigt snabbt och utvecklingen bland cyklisterna är stor.
Radera