Att trotsa regnet och att söka energi

I förrgår kom Tova äntligen hem från sjukhuset, och trots att hon fortfarande är tärd är det ändå fantastiskt att hon är hemma. Rent praktiskt innebär det att mycket börjar återgå till det vanliga. Då får man självklart bortse från den inneboende tröttheten som jag drabbats av efter den pärs som just varit.

Energin och initiativlusten att ta tag i saker lyser fortfarande med sin frånvaro. Jag ska ärligt säga att så är det med vissa saker även när jag är i toppform - men inte med allt.

Vi har väldigt många projekt som var planerade kring huset som skulle göras under sommaren. Hur mycket som är gjort av detta? - nästan noll. Vid det här laget borde målning av huset  och altan varit gjord och jag borde just nu fixa det nya altandäcket. Men vi är inte ens i startblocken. Tre veckor försvann av en rejäl förkylning och Tovas sjukdomsvistelse. Nu känns det dessutom som att det tar minst någon vecka till innan krafterna för att ta tag i detta återfunnit sig. Vi hade också pratat om att hinna ut med husvagnen några dagar. Då börjar redan tiden för detta projekt och detta år rinna ut...... Lite frustrerande. Men man råder inte över allt här i världen och nu är det som det är.

Vad gäller cyklingen har jag tappat en del form av att inte kunnat träna på det sätt och i den omfattning jag borde. Framför allt har kvalitetspass saknats. Det är också lite svårare att komma ut på en runda när kroppen känns allmänt trött.

I går kväll hade det nog inte blivit någon runda om det inte varit för att vi hade Vännäs CK träning och jag kände att jag borde vara där. Lagom till att jag skulle rulla ned till start hällde regnet ner och någon vidare värme var det inte heller. För att minska risken för kommande förkylningar drog jag på mig höststassen och tog mig till Shell där vi skulle samlas. Jag var inte särskilt positiv i sinnet och tänkte att jag blir nog ensam i dag.

Väl på plats blev det en mycket positiv överraskning då jag insåg att många fler än mig valt att utmana det bedrövliga vädret. Vi blev en riktigt bra grupp på 9 cyklister som tillsammans rullade i väg för en 90 minuters träning. Vi trampade på i maklig takt de första 16 km där jag passade på att prata med både den ene och den andre. Det blev det även möjligheter till senare under rundan då vi förutom ett antal tuffare partier körde i "prattempo".

Efter 16 km var vi framme vid Rödtjärnsberget som är en ganska så tuff backe om man trampar på. Backen är ca 1,5 kilometer med en snittlutning på ca 6 %. Det börjar inte så brant med endast drygt 4% för att den sista kilometern ligga på ca 8%. Vi gick inte på något sätt max uppför men vi trampade på i ett bra tempo som mot slutet ändå drog upp pulsen riktigt bra.

Efter Rödtjärnsberget rullade vi på i makligt tempo de ca 13 kilometrarna till nästa gedigna backe - Hössjöberget. Backen är ca 4 km lång med 3% snittlutning. Det låter inte så mycket, men den är brantare i mitten och dessutom kan ju alltid farten "döda".

Vi började första kilometerna ganska så kontrollerat. Därefter bestämde jag mig för att öka tempot. Det ledde till att vi allt eftersom bytte ledare och tempot trissades allt mer för att mot slutet vara högt med hög intensitet. Pulsen blev riktigt hög på slutet och snittfarten i backen hamnade på ca 27 kilometer, och då hade vi som sagt ändå inlett med en ganska så låg fart i den första delen av backen som är minst brant.

Efter Hössjöberget svängde vi höger mot Vännäs. Med 13 kilometer till mål finns en lite kortare backe på ca 1 km och 3% lutning vilken blev sista backen med fartökning. Vi trampade på med en bit över 30 km/h i den backen utan att förta oss. Sedan rullade vi på inför den sista branta nedförsbacken där vi trissade varandra för att få upp en riktigt hög fart med en avslutande liten spurt på knixen i slutet. Jag kom upp i ca 63 km/h, men sedan tog mina växlar slut då jag kör compakt. Vi avslutade med att rulla tillbaka dit vi startat och lagom till att vi tackade för dagen slutade det också att regna.

I vanliga fall hade kanske inte denna femmilarunda varit något särskilt, men just i dag var den väldigt upplyftande. Trots dåligt väder så var jag riktigt nöjd. Det var också roligt att så många duktiga cyklister deltagit. Att jag hade hyfsad kraft i backarna trots dålig träning på slutet var också upplyftande.

Väl hemma gjorde jag scones som jag och Katten åt upp medan vi tittade på Morden i Midsommer. Jag kände att jag var på riktigt bra humör.