Växeln hallå?!

Idag blev det verkligen en annorlunda tur. Då var det inblandat en del otur.

Jag, Lundin och Helmersson passade på att köra en tiomilarunda i det fina vädret. Det är ju helt otroligt att det är 22-23 grader i skuggan när almanackan visar mitten av september.

Vi tog vägen via Gräsmyr-Mullsjö och vidare till Hörnefors. I början av rundan var farten hyfsat hög, men med en kontrollerad intensitet. Det mesta flöt på och jag njöt av omgivningarna och det fina vädret.

Helt plötsligt hände det. Eller ska jag säga - hände det inte. Jag växlade, men inte växlade cykeln.

Jag har i år en ny cykel med elektroniska växlar. Jag är riktigt nöjd med detta och framför allt på tävling har det varit positivt att snabbare få in rätt växlar. Att växeln är självjusterande vilket gör att kedjan alltid ligger helt rätt är också väldigt positivt. Batteriet ska inte behöva laddas mer än några få gånger under en säsong, när allt fungerar.

Nu har jag haft problem med att batteriet laddar ur väldigt snabbt nästan sedan cykeln var helt ny. Om cykeln stått oanvänd några dagar har batteriet varit helt tomt. Växlarna har alltså fungerat perfekt vid cykling, men ändå har det varit någon typ av fel. Nu verkar problemen ha escalerat.

Jag har haft kontakt med Canyon som sålt cykeln och jag ska skicka in den på rep. Vi var dock överens om att jag först skulle cykla klart för säsongen. Det varkar vara nu!?

Efter drygt 30 km av dagens runda slutade alltså växeln att fungera. Jag la då kedjan på tredje tyngsta växeln, men ganska snart hoppade den till högsta växeln. Det var bara att inse att resten av rundan skulle avverkas med tyngsta växeln, oavsett terräng. Det blev en mycket intressant upplevelse och en annorlunda träning.

När jag låg på rulle var kadensen mycket låg, ca 60. När jag drog kunde jag trycka upp kadensen till ca 75, men då var jag samtidigt tvungen att dra i farter på en bit över 40 km/h - även på platten och uppför. Vid minsta lilla kniks fick jag ställa mig upp och trampa för att hålla bra fart. När jag sedan låg på rulle igen var kadensen åter så låg att det var svårt att transportera bort den mjölksyra som samlats av att ligga först.

Totalt blev det ca 60 km cykling med bara tillgång till en växel. I och med att vi körde på ganska så hög intensitet och fart, blev det tufft att köra hårt på låg kadens och samtidigt vara tvungen att stå en stor del av tiden.

Efter de första 15 km med min "Singlespeed" tog vi ett fika i Hörnefors. Som vanligt trevligt.

Därefter väntade hemresan på 45 km. När det var ca 22 km kvar kom vi fram till Hössjöbacken som är en backe på ca 4 km i kategorin halvbrant. Nu gick det inte att ha tyngsta växeln, så jag la framväxeln på lilla klingan och tyngsta bak. Att cykla upp för en backe med en växel jag inte skulle valt i ett annat läge blev ganska jobbigt. Det fungerade dock hyfsat och min oro att mina kamrater skulle få vänta på toppen besannades inte.

Efter denna backe valde jag att ligga kvar på denna låga växel hela vägen hem.

Sammantaget hade jag idag en snittkadens på ca 90 första 34 km, därefter 38 km på i snitt drygt 60 i kadens och slutligen ca 22 km med en snittkadens motsvarande ca 110. Att cykla på mycket hög kadens i nästan 40 minuter är jobbigt, att cykla på väldigt låg kadens är jobbigare. Framför allt är det låren som tar stryk.

Jag hanterade dock hela rundan helt ok trots debaklet. Vi trampade ca 550 höjdmeter och hade en snittfart på hela rundan på ca 36 km/h. Pulsen blev ganska hög på hemvägen då stående cykling får den effekten.

En givande och bra runda med trevligt sällskap. Däremot frustrerande att ytterligare en av mina cyklar nu verkar vara ur funktion. Jag ska nu prova att ladda batteriet för att se om det är helt kaput eller om det går att fixa en runda eller två innan cykeln lämnas in. Går inte det att lösa har jag 4 cyklar och 4 cyklar som är ur fas....

 

Nya bekantskaper för gammal gubbe

Ikväll vid middagsbordet berättade sambon som är lärare att hon i dag fått ett antal frågor av en klass i årskurs 6. Det handlade bland annat om hennes ålder och hennes sambos ålder - dvs min. Sexornas svar när de fick höra min ålder - oj, är han sååååå gammal. Sambon var visst också ganska gammal men såg inte gammal ut.

Jag brukar leva på ett test jag gjorde i Expressen för tre år sedan där man fick svara på olika frågor och slutligen fick man veta sin "verkliga" ålder. Min verkliga ålder för tre år sedan var 23, så nu är jag alltså 26 år. Det är något jag brukar intala mig och så mycket äldre än 26 bör man nog inte vara för att hänga med på tävling. Men så idag togs min ungdom i från mig. Sambon och hennes elever lyckades i ett nafs göra mig 15 år äldre. Enligt ungdomarna man då väääääldigt gammal. Tur att det bara är en skoldag kvar denna vecka, annars skulle jag nog vara väldigt gammal innan helgen.

Så var det dags för kvällens cykling, och kanske låg detta med min ökade ålder och gnagde i bakhuvudet? Jag hade i och för sig inte tänkt köra särskilt hårt eller länge, men i dag hade åldern tagit ut sin rätt. Krispet i benen jag kände i tisdags var som bortblåst. I dag var det sega spagettiben som kände mjölksyra trots makligt tempo.

Vädret var desto trevligare. Det var en otroligt vacker kväll där solen var på väg ned. Alltid något att glädjas sig åt.

Jag trampade på som den gamla gubben jag är och bestämde mig för att ta rundan för vad den var. En avslappnande runda i fint väder.

 

Jag hade planerat att vända vid Hjoggsjöbadet, trampa tillbaka mot centrum och därefter mot Överboda. Så en bit före platsen där jag skulle vända möter jag tre cyklister. Helt plötsligt tittar den pigge 26-åringen fram, han som efter kvällens middag hade åkt på retreat.

 

Jag tänkte: Om jag skulle ta och vända nu och jaga ikapp cyklisterna blir det bra träning. Det vore lite skoj. För att det skulle bli en utmaning gav jag dem 30 sekunder innan jag började jakten.

Jag tog kontinuerligt in på de framförvarande, men det var inte det lättaste att komma ikapp. De var tre och de höll ett bra tempo. Först när vi kom in i Vännäs centrum och de släppte på farten var jag i kapp. Det visade sig att det var Gimonäs CK som var ute på sin torsdagsrunda.

Även Gimonäs verkar ha få deltagare på sina träningar nu så här i slutet av säsongen.

 

Jag snackade lite med de tre cyklisterna som visade sig vara både trevliga och snabba. De tyckte jag skulle hänga på en bit mot Umeå, och det gjorde jag. Vi trampade på i hyfsad takt och pratade om både det ena och det andra innan det började tryckas på i ganska så bra fart. Efter en halvtimme med Gimonäsarna så började det bli mörkt och jag var tvungen att vända tillbaka hemåt.

Nu hade jag kommit i gång och den gamle gubben hade avlägsnat sig för att inte komma tillbaka något mer idag. Jag tryckte på i sweetspot på vägen tillbaka hem. Väl hemma hade klockan slagit åtta och det var redan ganska så mörkt.

Jag hade då fått ca 50 km i benen och en runda som började riktigt dåligt blev både trevlig och givande. Jag tackar er som jag cyklade med idag som jag tyvärr inte fick namnen på.

 

Mörkt och ensamt

Det är nog bara att inse att säsongen snart är slut. Ett tydligt tecken var dagens träning med Vännäs CK.

För det första var vädret i sig fint, men nu är det inte längre varmt på kvällarna. Nu krävs armvärmare, benvärmare och vindväst.

För det andra blir det mörkt allt snabbare på kvällarna. I dagsläget går det att cykla ungefär till 20.00. Mot slutet av rundan började det bli mörkt. Inom några veckor är det mörkt redan vid 19 vilket innebär att det inte längre går att cykla efter jobbet. 





För det tredje verkar de flesta cyklister nu gått i ide. Det fick jag känna på ikväll. Hur jag än sökte hittade jag ingen annan cyklist. Det är första gången det händer i år. Kanske är det snart dags för att avsluta tisdagsträningarna för säsongen. Vi provar köra en vecka till, så får vi se sedan.

Här var jag alltså i ensamheten. Vad gör man då? Åker hem och lägger sig i soffan, kör ett kortare pass eller kör samma runda som det var tänkt vi skulle avverka i kväll? Efter ett kort övervägande valde jag alternativ tre som innebar att det var Brännlandsrundan som gällde.

Initialt tänkte jag bara rulla runt i makligt tempo. Men det gick bara någon kilometer så kände jag något det var länge sedan jag känt på ett träningspass där jag kört själv - snabba och starka ben. Det gjorde att jag ställde om och bestämde mig för att lägga mig på Sweet-spot hela rundan runt. Jag körde alltså på i ett bra tempo, men med en insats som ligger just under tröskel och där inte mycket mjölksyra skapas. Jag låg inte heller nere i bocken för att få upp farten.

Det är roligt när det känns så här. Stark och snabb både i backar och i slätdraget. Att kunna ha hög fart med kontrollerad intensitet där det finns mycket sparat. Jag ställde mig upp i några kortare backar och tryckte på och benen svarade direkt. Tyvärr är det inte ofta det känns så här pass bra, men det gäller att ta vara på de få tillfällen det händer.

Totalt blev det ca 45 km med en snittfart på ca 34 km/h vilket är högt för att vara denna runda och när inte intensiteten är högre än drygt 80% av maxpuls. Ja, jag vet att det bara är ca 250 höjdmeter och därmed en riktigt flack runda, men känslan är det viktiga och det kändes bra.

Det var riktigt ensamt i dag och självklart hade det varit roligt med några kamrater, men det uppvägdes av kvalitén på träningen.

Vi fick fingret!

I helgen var det dags för ett av säsongens sista långpass. Vi var tre cyklister från Vännäs CK som körde en tiomilarunda. Vi trampade till Vindeln via Tvärålund. Anledningen till att det blev just Vindeln var att Lundin vill prova på "vårt" café på Vindelns camping, vilket han ännu inte fått chansen.

Vi började väldigt lugnt och det blev en del "snack" innan vi på given signal ökade tempot. Därefter gick det med bra fart de 4 mil som var kvar. Vid varje förning försökte jag trycka på och pulsen steg bra. Även övriga höll upp farten.

Vi hade i början av rundan cyklat två i bredd och en bilist blev upprörd och tutade. Jag förstår honom, han hade bara ca 3-4 bilbredder för sig själv. Då är det lätt att sikta fel och hamna i diket.

När vi ökade tempot åkte vi på rad, dvs ett led. Då kör en bilist förbi oss, tutar och visar fingret. Jag förstår honom, och att han blir upprörd. En så instabil person har nog svårt att se cyklister utan att trigga sig själv så mycket att han riskerar att råka ut för en olycka. Ett tips bara. Du som blir så frustrerad av cyklister som cyklar ordentligt och håller ut. Visa inte fingret. Klarar du inte att köra förbi oss utan ilska och rädsla för olycka ska du nog hålla båda händerna på ratten - hela tiden! Kanske också dags att du får en uppfräschning på någon bilskola och att du går och pratar med någon som kan hjälpa dig att tygla humöret. Ett sätt att få ett jämnare humär är träning - kanske landsvägscykling vore något!? Någon annan som känner igen sig. Jag har samma tips till er. 

Nog snackat om detta.

Väl framme i Vindeln visade det sig att cafét på campingen var stängd. Det kändes mycket förvånande då det var helg och väldigt många husvagnar på campingen. Nu är nästa chans nästa säsong, och då vet vi att Lundin åtminstone en gång till vill cykla till Vindeln.

Som tur är finns även ett café i Vindelns tätort. Där hade ingen av oss tre varit tidigare, men stället var bra och fikat gott. Vi hade det mycket trevligt, och innan vi visste ordet av hade vi suttit en hel timme. Det hade då blivit en princessbakelse och ganska gedigna mängder kaffe.

På vägen hem via Selet gick det ännu hårdare och dessutom var vinden inte så gynnsam. Vi tryckte på bra ända fram till Vännäsby där vi avslutade dagens runda då Helmersson bor där. Jag och Lundin rullade i maklig takt de återstående 6 kilometrarna.

Detta blev ett gediget träningspass med mycket tid i pulszon fem och en bra snittpuls. Snittfarten på de 90 km vi körde på hamnade på drygt 37 km/h. Ett av de bättre passen i år.

Jag provade även mina nya ben- och armvärmare och de kändes bra. Jag tycker också att de såg bra ut i svart och vitt. Ja, jag vet att det finns de som säger att det inte är ok med vita benvärmare.

I detta läge väljer jag att bortse från detta. För att öka på den färgklick jag ville vara så hade jag även på mig mina nya knallröda skoöverdrag. Utmärker man sig inte i cyklingen får man chansa på att göra det med kläderna.

Jag var hur som helst nöjd och glad efter en kvalitativ träningsrunda i okej väder. Jag hoppas bilisten några timmar senare mådde bättre och lugnat ned sig från chocken att se cyklister på vägen, så att även han fick en bra helgkväll......