Små barn är livsfarliga

Formen har verkligen gått åt rätt håll på slutet och jag har kunnat köra på precis som jag önskat. Jag har också verkligen kunnat trycka på och köra högintensivt.

Idag var tanken att det skulle bli ytterligare en träningsdag med riktigt hög intensitet och en rejäl bang bom i högsta pulszonen.

Av detta blev det intet....

Efter en dag på arbetet som i morse började extra tidigt med en arbetsfrukost var det vid 17.00 dags för sonens innebandyträning. Då det är sportlov denna vecka blev vi väldigt få på träningen. Det innebar att vi körde smålagsspel en stor del av träningen och för att få det att fungera var jag med.

Jag vet sedan tidigare att min vad som kraschade hösten 2012 och aldrig helt återhämtat sig, inte pallar för så mycket löpning. Därför tog jag det lugnt, och inte behöver man köra allt för hårt när man tränar pojkar på 8-9 år.

Det tog inte många minuter innan jag fick ett slag på mitt vänstra knä. Ett knä jag haft problem med sedan jag var 15 år. Det gjorde rejält ont och är uppsvullet, men detta är inget som kommer att vara något problem om några dagar.

Jag kände också av vaden en del, men inte så att  det var några större problem. När jag tog en liten löpning fick jag dock helt plötsligt en av killarnas innebandyklubba instucken mellan benen. Det tog tvärstopp och klubban flög iväg flera meter. Det brände till i vaden och även min andra vad fick sig en rejäl törn. Efter detta var det inte aktuellt med mer löpning och dessutom har jag nu en rejäl svullnad i ena underbenet.

Ja, här har jag klarat mig från skador väldigt länge, och så händer detta. Jag, hoppas dock att det inte är någon fara.

Väl hemma blev det riktigt ordentlig stretching och massage av båda vaderna. Därefter bestämde jag mig för att ändå prova på ett cykelpass vilket det också blev. Däremot vågade jag inte köra några intervaller och sätta något särskilt tryck på vaderna.

Det blev istället femton minuters lugn uppvärmning. Därefter körde jag 25 minuter tröskel och direkt därefter 20 minuter sweetspot. Sedan blev det 10 minuter lugnt på slutet. I stället för riktigt tuffa intervaller blev det alltså jämn fart och inte allt för hårt.

Jag hade planerat att köra närmare två timmars cykling, men bröt alltså då jag hade 50 minuter kvar. Det är ingen katastrof, men då det började krampa i vaderna och kännas obekvämt/underligt ville jag inte utmana ödet. Jag brukar aldrig korta mina planerade träningar eller ge upp, men man får inte köra det upplägget in absurdum.

Jag tror och hoppas att jag inom några dagar åter är banan.

Sammanfattningsvis: Det är roligt och charmigt med barn.... I alla fall nästan jämt.