Jag har hört att du är en bra cyklist - Men du ser då inte ut som en!

Häromdagen skulle vi ha ett möte på arbetet. En av deltagarna hade jag inte träffat tidigare.

När jag presenterade mig var detta det första han sa:

"Jag har hört att du är en bra cyklist, men du ser då inte ut som en."

Jag svarade: "Det kan nog stämma."

Han sa då: "Nä, de brukar ju vara tunna, och det är inte du".

Han hade börjat med ärligheten så jag fortsatte: "Nej, här är det alldeles för många kilon för cykling."

De runt omkring började nog tycka synd om mig så en sa riktad till den första personen:
"Men han är väl inte särskilt stor?"

Mannen svarade något i stil med:
"Jo för cykling".

Sedan avbröts samtalet av att dagens göromål skulle börja.

Jag vet att jag i vanliga fall är jag för tung för att det ska vara optimalt för cykling på en hyfsat hög nivå. Framför allt visar det sig i längre backar. Den senaste månaden har jag nu dessutom ätit extra dåligt och tränat lite - så inte har det blivit bättre, bara tyngre.

Min nya bekantskap hade därför helt klart en poäng, och det är bara för mig att inse att det inte bara är så att jag själv uppfattar att jag borde lägga större vikt vid vikten. Även andra gör det.

Som tröst för detta köpte jag lite godis innan jag idag åkte in till Tova på sjukhuset. Jag är inte säker på att det gör mig eller tillvaron lättare, men det var i alla fall gott.

Så nu funderar jag på att börja med sumobrottning. Det finns dock tre saker som talar emot. De flesta tävlingarna är i Japan och där vill jag inte bo. Man är tvungen att ha muskler, inte bara i benen - det har inte jag. Man måste bära jätteblöjor - det har jag ingen lust med.

Hur ska jag då göra. Kanske extraknäcka som michelingubbe på någon lastbil? Eller så kanske jag fortsätter att ge övriga cyklister lite vikthandikapp!? Det blir som i galoppen, högre och högre vikttillägg tills det börjar gå riktigt dåligt. Om jag inte skärper mig, är risken stor att det tillfället är riktigt, riktigt nära.