Ny tempohoj och världspremiär som tempocyklist

Kroppen är ännu inte helt återhämtad efter sjukdom, men tillräckligt okej för att jag direkt efter jobbet skulle hasta hem för att ta mig ut med cykeln.

I vanliga fall när jag säger åka ut med cykeln innebär det min favorit, Canyon Aearoad. Men så var det inte i dag. För första gången någonsin fick min nya Canyon Speedmax se ljuset från solen som lyste.

Det borde ha skett tidigare, men av olika skäl har det inte blivit av och jag ligger helt klart efter min ursprungliga träningsplan.

Men i dag var det alltså dags för världspremiär gånger två. Den första cykelturen på min nya cykel och den första cykelturen ever på en tempohoj.

Det var inte för inte jag kände mig lite spänd innan det var dags. Hur skulle det kännas? Hur skulle det gå? Hur illa inställd är cykeln? Hur ont kommer jag få i kroppen? Hur kommer det att kännas att ligga i tempoställning med sämre grepp om styret och ingen närhet till bromsarna. Ja, det var många frågor. Cykelturen gav några svar. Många frågor kvarstår till nästa gång.

För att minska risken för missöde redan på min första runda tog jag min Canyon Speedmax i bilen och åkte ut till Östra Spöland. Där är vägen i stort sett rak, platt, inga hål i vägen och väldigt lite trafik. Värre vägar får vi prova senare.

Jag parkerade cykeln vid vägen och gjorde mig klar för att i sakta mak rulla i väg.

Till en början kändes det väldigt gungigt i den mycket starka kantvinden. Inte kändes det helt säkert. Själva sittställningen var inte heller särskilt skön. Inte kändes det som att sitta i soffan och se på tv. Jag rullade 5 km och vände tillbaka till bilen.

Väl tillbaka vid bilen gjorde jag några smärre justeringar på bland annat armpadsen. Det blev också lite vätska innan jag åter trampade iväg.

Mil nummer två kändes bättre och nu lade jag på lite insats också. Jag började känna mig lite tryggare och vågade trycka på lite mer. Vägen bort var lite jobbig med kantvind emot, och inte blev snittfarten särskilt hög trots större insats. Efter vändet i medvinden gick det desto fortare och helt plötsligt kändes det som att jag kanske skulle kunna fixa det här med tempo, i alla fall hyfsat.

Efter ytterligare en paus, lite fler justeringar och en banan bestämde jag mig för en mil med hyfsat bra tryck. Det blev ett snitt på just över 40 km/h på de 10 km vilket jag tycker var helt okej. Framför allt då det är min allra första träning någonsin. Men jag hade också fladdriga kläder, racerhjälm, ogynnsam vind och dessutom gick jag bara riktigt hårt de sista fem kilometrarna. Sedan är nog inte sittställningen ännu helt optimerad.

Å andra sidan var det i stort sett platt och en snittfart på 40 km när man kör tempo är ju inget att skriva hem om.

Jag är fullt medveten om att tempocykling är en konstart i sig och jag räknar inte med några underverk, i alla fall inte i år.

Efter mil tre med hög intensitet avslutade jag med en mil i medelhög intensitet.

Sittställningen kändes faktiskt allt bättre. Även om jag är säker på att jag kommer att få känningar i armar, axlar och nacke; var det faktiskt helt okej. För det kan inte kännas optimalt redan cykeltur?!

Hur det såg ut, ja ingen aning. Troligen inget vidare. Behöver hur som helst få någon som filmar lite, så jag ser behovet av förändringar i sittställning.

I dag insåg jag också att det i alla fall inte fungerar med vanliga cykelglasögon. Jag såg inte mycket då kanten på glasögonen hamnade exakt där jag behövde titta om jag skulle se vägen. Jag behöver alltså köpa nya glasögon. Frågan är bara vad jag ska köpa?

Rent allmänt gissar jag att hela första säsongen behöver jag lära mig typ 1000 saker kring tempocykling som jag idag inte har en aning om vad det handlar om, och där det mesta nog inte är direkt förknippat med själva trampandet.

Efter 40 km tempocykling är jag hur som helst ganska så nöjd. Jag fixade själv cyklingen helt acceptabelt. Inställningen på cykeln är i alla fall inte helt fel. Allt eftersom fick jag också hyfsad fart på cykeln, så med lite träning kanske det kan bli okej!?