Vännästrampet - Jag var helt enkelt för dålig

 Idag var det då åter dags får vårt eget arrangemang - Vännästrampet. Ett arrangemang som vi i år genomförde för femte året i rad.

Sammanbiten före start

Vem hade trott det när vi för bara fem år sedan i bilen  hem från Vätternrundan bestämde oss för att bilda en cykelförening - Vännäs CK? Till en början var vi bara jag, bror, Klas Hjelm och Johan Johansson som cyklade landsväg. Allt eftersom har vi blivit fler och fler, och nu är vi relativt många som tränar på ordentligt. Det känns skoj.

Koncentration

 Redan år ett genomförde vi Vännästrampet för första gången och i dag var det alltså åter dax.

För egen del har denna cykelsäsong varit min bästa hittills om vi ser till grundkapacitet. Sedan har inte alltid resultaten  avspeglat formen. Förra helgen var jag dock först i mål på Sundsvall Classics, vilket var trevligt. Några andra resultat har också varit lyckade.

Raceinfo innan start

Redan innan förra veckans lopp hade jag förkylningskänningar, men vid själva loppet kändes det ändå tillräckligt bra. Tyvärr slog förkylningen till under denna vecka som varit och därför har jag inte tränat utan vilat mig i form. Dock har formen uteblivit. 

Lägg till bildtext

I stället var jag dagen innan Vännästrampet helt utslagen. Jag låg hela dagen och provade på en del häxbrygder för att ändå kunna starta i dag. I morse bestämde jag mig för att cykla, även om känslan inte var bra och jag förstod att chansen till att det skulle bli en bra cykeldag var minimal.

Dock kändes det som själva arrangemanget skulle kunna bli bra. Igår var jag och bror ute och satte banan och gjorde de sista förberedelserna. Sedan var jag och bror på plats några timmar innan start för de sista förberedelserna som krävs inför ett lopp. Vädret var toppen och cyklisterna som dök upp allt eftersom var på toppenhumör. Det var också trevligt att snicksnacka med alla. Cyklister är verkligen trevliga!

Katten och Ida

Jag vill också passa på att tacka alla funktionärer som hjälpte till under själva loppet, då jag och bror cyklade. Tack till alla er!

I dag fick vi också deltagarrekord med ett femtiotal cyklister till start. Det tycker jag är ett bra antal då sträckan är relativt lång, 125 km och säsongen börjar gå mot sitt slut. Det var också roligt att det var stor bredd på ambitionsnivån när det gällde fart mm.

Bland de som tänkte hålla till längst fram var det ett starkt startfält med väldigt många starka cyklister. Kul.

Vi rullade igång efter masterbilen ganska exakt klockan 12. När bilen väl släppte fältet efter 3 km började det med en rejäl stigning och här gick det riktigt hårt och ett antal cyklister fick släppa.

 Med så många starka cyklister finns ofta två alternativ. Antingen går det stenhårt hela loppet eller så vaktar alla på varandra. Det blev alternativ två. Det innebar att efter första backen gick det extremt lugnt hela vägen till Nordmaling och även de första två milen mot Bjurholm gick i fikatempo.

Martin Gunhaga anför

Några cyklister var lös några gånger utan att göra några ryck för att komma loss, de gled bara ifrån. Nästan ingen ville göra något under de första  60-70 km. I efterhand när jag tittat på min träningsfil ser jag att snitteffekten var markant lägre än vad jag någonsin har när jag cyklar själv. Snittpulsen var dock relativt hög vilket visar att kroppen inte riktigt ville vara med.

Niklas Nyman i Vännäs CK var ute på en egen tur en stund

Sedan blev det ca 20 km med ett antal rejäla utbrytningsförsök. De flesta initierade av Erik Frohm. Vi blev vid varje tillfälle 4-6 cyklister som var på väg att komma loss, men tyvärr blev luckorna för små för att vi skulle fullfölja. Det innebar i slutändan att jag ödslade en hel del kraft i onödan som jag behövt till senare. Det var inga bra val en dag som denna då kroppen var svag. Men det är ju svårt att köra allt för passivt. Man vill ju vara med om några starka cyklister går loss.

Så gick det hårt en stund

.... och en gång till

När ingen av försöken lyckades blev det åter krypkasino och inte mycket hände fram till Bjurholm. Jag trodde det skulle smälla i den första backen efter Bjurholm, men inget hände. Det gick inte alls hårt, däremot så gled en och en av Gimonäscyklister loss. De tryckte på lite mer och fick lucka.

Gimonäs CK hade väldigt många starka cyklister med, men de valde att låta sina cyklister gå. Det var alltså så att GCK körde med lagkörning, medan vi andra inte gjorde så. Det bidrog nog under dagen till att det blev lugnt, då vi andra inte var många som kunde sätta fart.

Det ledde hur som helst till att främst Andreas Forssell från Skellefteå och jag fick ta de flesta utbrytningarna på vägen mot Vännäs. För bästa möjliga placering hade det självklart varit bättre att låta de ensamma cyklisterna glida ifrån istället för att ödsla kraft medan de flesta andra surfade med.

Med så många väldigt starka cyklister i fältet, en kropp som inte ville vara med och samtidigt en av de som ödslade mest energi var det dömt att misslyckas.

Gimonäsare går loss. Jag och Forsell från Skellefteå får ta detta.

Som lök på laxen hamnade jag dessutom först i början av målbacken. Efter mig fanns 22 cyklister, då väldigt många var med inför den 2 km långa stigningen. Nästan direkt i klättringen insåg jag att min känsla som funnits under dagen var på riktigt. Jag hade inte mirakulöst blivit pigg, utan jag kände mig riktigt gammal och svag som en räka.

 Cyklister svischade förbi mig och effektmätaren visade så låga siffror att man kunde tro att den havererat. Ganska snabbt blev det uppgivet och jag tog mitt tempo som för dagen inte var högt. Jag orkade inte ens motivera mig för en spurt och rullade i mål en bra bit (ca 15 sekunder) efter vinnaren på en 10:e plats. Som bäst hade jag kanske kunnat några placeringar om jag spurtat, men motivationen saknades, då jag hade hoppats på en bättre dag.

Jag var först en hel del, men inte vid rätt tillfälle.

Först i mål var Erik Frohm som verkligen var en värdig vinnare. Han var en av få som höll uppe tempot och gjorde mest för att komma loss. Tobias Rosenkrantz som var först i fjol var tvåa och Peder Larsson var trea i mål.

Erik Frohm tar en säker seger.

En dag när kroppen hade fungerat som den skulle hade jag hoppats att slåss om åtminstone fjärde plats. Troligen hade jag haft svårt att komma topp tre även om allt känts bra, då de första tre var riktigt starka. Eller kanske är jag inte tillräckligt stark även när jag är tipptopp!? 

Jag har varit med i Vännästrampet i alla år och detta blev hur som helst mitt sämsta resultat om vi bortser från att jag inte kom i mål 2012 då cykeln havererade. Tidigare resultat 5, 4 och 3 borde blivit 2:a i år. Till en sådan placeringar var det i dag oceaner.

Det var första loppet denna säsong som både känslan, styrkan i kroppen och resultatet var dålig. Det är alltid surt, men jag är medveten om att det inte alltid kan gå bra.

Några av många från Vännäs CK tar ett snack

Christer Tjäder Vännäs CK är den enda cyklisten som startat alla fem år och dessutom kommit i mål varje gång. Ett stort plus till dig.

Vill också gratulera Christer Helmersson som gjorde sitt bästa landsvägslopp sedan han började med denna disciplin och spurtade om en fjärde plats. Han blev tyvärr slagen av två cyklister med bara några decimeter och blev då sexa. Men det var hur som helst en fin placering.

Nöjd cyklist

Snabbast av damerna var Maud Steneberg. Som enda dam rullade hon med tätklungan ända fram till målbacken. Hon har mycket krut i benen.

Katten cyklade också i dag. Hon hade redan innan loppet bestämt att hon och Ida Boström skulle cykla tillsammans. Ida imponerade åter på mig. För en månad sedan genomförde hon ett Ironman i Spanien och i dag cyklade hon alltså 125 km. Framför allt Ironman är alltid något som imponerar oavsett förutsättningar. Om vi lägger till att Ironman fortfarande sitter i kroppen och att hon slåss mot en allvarlig cancer blir det något helt annat, och utifrån förutsättningarna var hon enligt mig starkast i dag.

I sammanhanget inser man också då att ett dåligt lopp inte är mycket att hänga upp sig på. Det är bara att ta nya tag och se framåt.

Mindre nöjd cyklist

 Efter målgång samlades alla cyklister för fika som vi bjöd på, och senare blev det prisutdelning. Vi lottade ut tårta, bakelser och några presentkort som innebar rabatt på nästa års start i Vännästrampet. Dessutom fick snabbaste herr- och dam var sin fin tårta att smaska på under kvällen.

Väl hemma efter lite tacos med familjen har jag en underlig känsla i kroppen och fortfarande hög puls. Jag hoppas att det inte ska leda till att det skit jag har i kroppen ska eskalera. 

Under loppet pratade jag en del med Erik Frohm och han sa att inga bortförklaringar är ok om man ska bli en vinnare. Han var ju först i mål, så då borde han veta!? Idag var jag alltså ingen vinnare, varken på själva cyklingen och inte heller utifrån att jag skyller ifrån mig.

Jag satsar ju på att bli en vinnare, så nu är det slut på bortförklaringar. Jag kan istället konstatera att jag helt enkelt var för svag. att jag inte räckte till och att många cyklister var mycket starkare och bättre än mig. Jag behöver bli starkare och det blir helt enkelt till att ta nya tag och framöver satsa på att bli bättre.

Jag ska som vanligt analysera min cykling och utifrån det dra slutsatser inför de lopp som är kvar av säsongen. Sedan ska jag självklart efter avslutad säsong analysera helheten och utifrån det lägga upp en plan för att förhoppningsvis vara starkare och bättre nästa år. .

Avslutningsvis - tack till alla cyklister som kom i dag och gjorde Vännästrampets femte upplaga till en positiv dag.

Alla fina bilder i detta inlägg är tagna av Jonas Björkholm. Tack till dig!