Hofvettempot - 1 sekund för långsam - Blandade känslor

Efter gårdagens urladdning på Smack-tempot var det i dag dags för deltävling 3 i tempocupen och det fjärde totalt i Sverigecupen.

Klockan ringde 4 timmar innan start. Frukost, packa ur rummet och in med allt i bilen. Sedan avfärd till Wira bruk där starten för Hofvettempot skulle äga rum.

Kroppen kändes inte på topp precis. Det var lite tungt med andningen och jag hade känningar i halsen. Precis som jag haft många gånger under våren, vilket jag nu tolkar som något med Astma/Allergi. Sedan kändes det att benen inte var superkrispiga efter gårdagens urladdning. Jag hade kvällen innan och på morgonen gjort det jag kunnat för att vara förberedd, men fullt ut märkte jag att jag inte lyckats.

Väl på plats var det ca 90 minuter till start och det blev en del snack med olika cyklister, nummerlappshämtning, ombyte mm. Sedan 10 km lugn uppvärmning. Lite slappande och sedan en kortare hårdare uppvärmning innan jag rullade fram till start.

Det var med stor osäkerhet jag startade i dag. Hur skulle kroppen reagera och hur skulle andningsproblemen te sig?

Första fem km fungerade över förväntan och farten och intensiteten var bra. Jag började känna mig positiv. Den rejäla stigningen efter ca 7 km där det är en klättring på ca 5% i närmare en kilometer gick också bra, och någon kilometer till. Men sedan började jag känna att benen inte riktigt ville vara med. Intensiteten sjönk och pulsen var ovanligt låg.

Jag gjorde försök att höja intensiteten, men benen strejkade en hel del. Efter vändningen fick jag tillbaka lite energi och gjorde några bra kilometrar innan det kändes som att tanken var slut för dagen.

Wattalen gick ned och jag började tänka att en plats bland de 10 är ändå ok. Det borde jag klara även om jag "vilar" en stund. Jag gick ur tävlingsmode en bra stund och intensiteten under 3-4 km var verkligen inte bra.

Så bestämde jag mig för att ta nya tag och trots sega ben fick jag upp farten lite bättre. Men inte var känslan som i går eller förra helgen.

Det var riktigt slitit hela tiden och pulsen gick inte att få upp, innan benen helt stumnade. Med tre kilometer kvar tänkte jag att nu var det bara att gå all-in och slutet på loppet blev faktiskt riktigt bra.

Trots vad jag skrivit passade mig banan bra. Det är klart att det var lite väl mycket klättring för en tung cyklist som jag och lite för många branta uförslöpor där jag har för låg utväxling och fick rulla. Men samtidigt går det mest rakt fram och det är mest att mata på.

Trots att banan passade mig bättre visade cykeldatorn att gårdagens insats var bättre. Precis som jag också själv kände. Snittpulsen var markant lägre än vad den brukade vara. Snittfarten på 30 km hamnade på en bit över 43 km/h. Tur att banan i alla fall hjälpte mig lite. Jag gissade på en placering mellan 6 och 8.

När resultatet kom visade det sig att det var bättre än så. Jag blev 4;a. En sekund från tredje plats!

Vad ska man säga kring detta?! Det är verkligen både och.

Jag vet att jag inte hade samma kämpaglöd som vanligt då jag kände mig uppgiven i mitten. Jag vet också att benen var segare än i går. Hade jag vetat att jag var så nära pallen hade jag helt klart kunnat bättra mig i alla fall  10 sekunder och med så pigga ben som igår kanske jag rent av kunnat utmana om andra plats. Nu var ju benen trötta, så en andra plats var aldrig aktuell. Men en tredje hade det kunnat bli. Lite sur blir jag på mig själv när jag vet att jag förlorade placeringen på att jag var lat under en del av loppet.

Å andra sidan tänker jag att blir jag 4:a i Sverigecupen med känning på tredjeplatsen, och nästan alla Sveriges bästa cyklister på plats är det alla gånger i veckan bra. Jag hade faktiskt fjärde tid även om jag räknar in alla klasser för dagen, även Elit. När  jag dessutom vet att jag inte presterade samma tryck i pedalerna som när det går riktigt bra och att känslan var dålig större delen av loppet, ja då ska jag inte vara annat än nöjd.

Jag kan konstatera att jag kraftigt gått framåt i jämförelse med fjolåret. Hur mycket är svårt att säga då vi fortfarande är i ett tidigt skede av säsongen, och många säkert har mycket utveckling i kroppen. Men att det är bättre - det är jag säker på.

Detta ger verkligen självförtroende och motivation för fortsättningen. Men nog är det lite surt att det saknades 1 sekund för att för andra gången på två veckor få stiga upp på pallen.

Jag han fundera en del på min långa hemresa som väntade. Jag har bestämt mig för att det positiva överväger. Nu handlar det om att lägga upp träningen smart framöver så jag behåller den form jag har och förhoppningsvis även kan boosta den lite.

Lyckas jag med det kan det bli en rolig säsong det här. Den har i alla fall börjat med två roliga helger.