Klättring uppför Pengsjölia ggr 6 var inget som värmde

En dag som denna kan jag inte säga att cykling värmer.

Tanken var att få till lite cykling i dag och komma ut så snabbt som möjligt efter middagen. Vädret var strålande. Varmt och soligt.

Min planering havererade dock. Först fastnade jag i Vueltans avslutning på etappen och sedan började Sverige-Finland och jag blev kvar i soffan lite väl länge. Ombytt hade jag varit sedan ett bra tag och klädseln var inriktad på att det skulle vara några grader kallare än de 19 det var när jag ursprungligen var på väg ut på cykeln.

När jag väl kom ut vid sju på kvällen var solen på väg ned och det kändes riktigt kallt. Cykeldatorn visade nio grader. Vad göra? Jag fryser ihjäl.

Då kom jag på att om det går långsammare borde det bli varmare. Alltså var klättring ett bra alternativ. Det jag inte tänkte på då är att du också ska ta dig utför och då går det ju riktigt snabbt. Men det blir åtminstone mer tid uppför än utför.

Sagt och gjort cyklade jag de 10 minuter det tar att komma fram till Pengsjölia en stigning på ca 2 km som vi använder som målgångsbacke i Vännästrampet. Sista 200 meterna planar det ut, så jag valde att "bara" klättra de första 1800 metrarna. Med en stigning på 85 höjdmeter blir det en snittlutning på 4,7%.

Jag bestämde mig för att trampa upp och ned 6 gånger. det skulle innebära nästan 11 km klättring och drygt 500 höjdmeter.

Det var inte så att jag på något sätt maxade uppför utan trampade kontrollerat och fint på ca 18 km/h och ca 300 watt. Detta upprepades som sagt sex gånger med undantag av sista gången då jag körde på lite mer, främst på grund av att jag då höll på att frysa ihjäl.

När uppdraget på sex klättringar var klar tog jag raka spåret hem, och jag var så genomfrusen att jag gissar det tar många timmar innan värmen ordentligt återkommit till kroppen.

Återkommer i morgon med förhoppningsvis mer värmande nyheter.