Min fitness har havererat - men en kropp utan smärtor ger glädje

I helgen var det tävlingspremiär för min del. En premiär som jag så sent som några dagar före inte trodde skulle bli av med tanke på alla problem med skador och sjukdomar jag haft på slutet. Men på något sätt blev det ändå tävling, och det kändes otroligt bra att få stå på startlinjen. Även om det var med oro och funderingar kring hur det verkligen skulle gå. Men ändå med framtidshopp och en glädje att vara tillbaka.

Det var desto tråkigare helgen innan då jag till slut fick inse att kroppen var för dålig för att kunna tävla i säsongspremiären i Barsebäck. Ännu tråkigare och oroligare var jag för att skadan skulle bli långvarig och kanske var hela säsongen förstörd!?

Utifrån detta blev helgens tävlingar nere i Götene och Kinnekulle en bra boost. En tredje plats i tempo och en sjätte plats på linjen. Båda tävlingarna i hård konkurrens och särskilt linjebanan var verkligen en prövning. Kan jag uppnå detta utan toppform borde jag förhoppningsvis kunna höja mig ännu mer längre fram!? Det är förstås ingen självklarhet, men helt klart ett mål.

Mest positivt var dock att jag inte hade ont i kroppen. Om vi då betänker att jag knappt kunnat träna alls på fyra veckor och så får jag nu vara smärtfri, så är det fantastiskt. Det är bara att konstatera att den extrema smärta jag fick utstå häromveckan vid behandlingen som kan räknas vid misshandel har gett resultat. Lite av ett mirakel faktiskt. Ja, sedan hade jag förstås genomgått behandling innan och själv arbetat mycket aktivt med rehab under dessa veckor. Nej, det är inte helt bra och jag känner lite både här och där. Jag kommer också få fortsätta med att hålla problemen i schack, men det är ändå som natt och dag om jag jämför med bara en vecka tillbaka.

Nu är bara att hoppas att förbättringen är varaktig, för det skulle inte vara med lätta ben jag gick på återbesök till den starke mannen. Jag är helt klart lite rädd.

Nej, nu hoppas jag att det är slut på sjukdomar och skador för ett tag och att jag åter får träna på som jag vill. Men jag inser att det är ingen självklarhet.

Om allt går som det ska är det tänkt att få till rejält med träning under kommande två veckor, vilket passar bra då helgens cuptävlingar är inställda och nästa tävling är i Västerås om 19 dagar.

Tittar vi i trainingpeaks får vi svart på vitt att jag har lite träning att ta igen. Hela försäsongen har gått mycket bra och från december och fram till och med mars har jag pendlat mellan 100 och 112 i fitness. De fyra senaste veckorna har jag gått från 108 i fitness till 78. Minus 30 är en extremt stor försämring på så kort tid.

Att inte kunna träna på fyra veckor och att hela tiden ha molande smärtor ger verkligen perspektiv. Perspektiv på hur viktigt det är att få träna, hur glad jag ska vara när kroppen inte värker, hur roligt det är att träffa andra som cyklar och vilken upplevelse det är att få mäta sig mot andra. Finns det något bättre än en fräsch och frisk kropp där du får möjligheten att susa fram på cykeln? Tror inte det.