En sorglig tid och intervalltestet fortsätter

Det är helt klart svårt att få kontinuitet här på bloggen just nu. Det är helt enkelt så att livet i bland hinner ikapp en och för att orka med behövs en hård prioritering. I det läget har jag inte haft kraft att frigöra tiden för att skriva på bloggen.

Jo, jag vet att ni väntar på mitt test kring intervaller och den slutliga sanningen kring hur bra 4-minutersintervaller är. Jag har börjat skriva, men det tog lite mer tid än beräknat. Träningen har jag hållit i på slutet så det finns bra testunderlag för en slutsats kring - de effektivaste intervallerna.

Förutom att det är fullt upp i det dagliga livet så har en av våra bästa vänner nu dött. Ida kämpade i många år mot den onda cancern och hon var fantastisk på att hålla uppe modet, sköta om sig och sin familj, sin kropp och att sprida glädje. Ida var verkligen otrolig på att se möjligheter.

Ida var allra mest med Katten och de älskade att röra sig tillsammans. Främst löpning och cykling stod på programmet.

Tomas, Idas man är en otroligt fin människa han också. Vi cyklade tillsammans väldigt mycket när han och Ida nyss flyttat till Vännäs. Efter ett Ironman blev han skadad och sedan har hans tid och kraft inte på samma sätt räckt till. Bilderna är från en av våra gemensamma långrundor.

Tomas och Tjäder

Jag hoppas att vi nu är många som stöttar Tomas och hans två barn. Av egen erfarenhet vet jag att det inte är någon självklarhet. Jag upplevde att många ville finnas där just när vår dotter Tova dött, men ganska snart därefter blev det tyst och väldigt få fanns där för oss. Visst fanns några kvar, men vi kände oss ganska ensamma och kraftlösa. Jag, Katten och Melvin fick till stora delar hantera sorgen och saknaden på egen hand och försöka skapa mening och ordning i livet. Något vi fortfarande arbetar på över 4 år senare. Vi närmar oss nu julen. En fantastisk tid, men också en tid då vi påminns om de vi saknar.

Pappa och Tova i soffan

Sorgen och saknaden tar aldrig slut, men det är förstås allra viktigast att känna att omgivningen bryr sig den första tiden och de första åren. Det är helt klart väldigt lätt att "glömma" de som blir kvar.

Bilden nedan är från en löpartävling i spöregn där Ida ville springa trots att hon var rejält påverkad av sin sjukdom. Katten ville förstås vara med och de sprang tillsammans hela vägen. Själv åkte jag tillsammans med Melvin runt och fotade de glada kompisarna. Vi tar med oss Idas syn på livet. Tänk positivt, se möjligheterna och älska livet. Jag är säker på att denna inställning bidrog till att Ida fick 2 år mer än vad läkarna trodde och dessutom ett rikare liv.

Katten och Ida