Till Mallorca trots alla skador!

Ja, så är det. Trots de närmare 20 frakturerna som jag fick den 4 januari på min första dag på Gran Canaria bär det nu av till Mallorca.

Hur jag tänker?

Ja, för det första har detta varit en viktig drivkraft i mina första tre månader av rehab. Tidigt fick jag höra av läkarna att om allt går optimalt kunde kanske denna resa vara möjlig. Sedan har jag kämpat på för att vara i så gott skick som det går och sista veckorna har hoppet ökat att jag kanske skulle kunna åka med. Min bedömning är att jag nu kommit så långt som det är möjligt på tre månader, även om mycket rehab kvarstår.

Enligt läkarna finns inga begränsningar för cykling, förutom smärtor. Det blir alltså inte i sig sämre av att träna. Sedan vore det förstås inte bra med en ny krasch, men det är det ju aldrig. De begränsningar som finns nu är att jag inte får bära något, men mina reskamrater har lovat bära min packning, så det ska nog gå bra.

Katten har sedan många veckor stöttat mig i att jag ska åka om jag bara kan. Hon tror liksom jag att det är bra för min fortsatta rehab både fysiskt och psykiskt.

Resan vi pratar om där planen är att cykla på Mallorca från tisdag är den årliga träningsresan som jag brukar ordna för Vännäs CK. 8 månader innan resan brukar jag börja arbetet med att boka resan. Sedan ansvarar jag även för turernas upplägg och allt annat praktiskt.

Nu ska jag alltså i väg och cykel och allt övrigt är packat.

Jo, jag är fullt medveten om att detta blir en annorlunda resa. Vanliga år brukar jag ligga längst fram i stort sett hela veckan när vi kör på platten och sedan hårdkörning och först upp i backarna. Nu får jag räkna med att ligga i svansen på platten och ta det lugnt uppför och de andra lär få vänta på mig både uppför och utför. Sedan får jag vara nöjd för varje timma jag kan cykla med gruppen, då det inte är rimligt att tro att det ska gå att cykla 40 timmar på 7 dagar då jag tränat mindre än det de senaste 3,5 månaderna och dessutom varit sängliggande en stor del av tiden. Jag får helt enkelt vara glad för varje timme det är möjligt att träna.

Det känns roligt att jag att nu troligen kan komma iväg, men också förstås nervöst. Jag vet ju inte alls hur kropp och knopp kommer att reagera. Går det ens att cykla ute med min axel och rygg (ex är jag tillräckligt rörlig för att svänga ordentligt)? Har min balans påverkats? Hur reagerar kroppen med längre tid på cykeln? Hur dålig är formen? Kommer jag vara rädd på cykeln utifrån att jag inte cyklat sedan min jättekrasch? Hur utvecklar sig smärtorna i rygg och axel/skuldra?

Ja, en hel mängd frågor alltså. Jag vet inte svaret. Men jag skulle inte åka om jag inte hade en tro och ett hopp om att det i alla fall ska fungera hjälpligt. Jag tror också att det är bra att komma upp på hojen så fort det bara går efter att ha varit ute för ett så stort trauma. Det ökar möjligheterna till att jag med tiden känner mig trygg igen.

När det gäller morfinet som jag behövt använda under tre månader har jag bestämt mig för att jag tog min sista dos i fredags. Nu är målet att inte behöva ta något mer av detta. Jag kommer att ta med mig de sista tabletterna jag har, men målet är att klara mig på alvedon och ipren. För det är ju förstås inte rimligt att vara helt utan värktabletter, då jag enligt läkarna ska ta dessa även om jag inte tränar. Även morfin skulle jag kunna ta under nästa vecka, men jag vill inte ha någon påverkan av morfin om jag ska cykla ute.

Rent allmänt har i alla fall den träning jag gjort nu på i snitt en dryg timme/dag snarare minskat smärtan än ökat den. Hur det går med lång tid på hojen, får vi se.

Jag förstår att det säkert finns de som tycker jag är korkad som åker iväg, och så kan det säkert vara beroende på vilket perspektiv vi tar. Men själv tänker jag att det kommer att gynna mig långsiktigt både i mitt fysiska och psykiska mående och då hjälpa mig för att arbete, träning och familjeaktiviteter ska gå bättre. Ja, detta förstås under förutsättning att det inte blir ytterligare en krasch, men den faktorn gäller alltid för oss som cyklar, och så illa får vi verkligen hoppas att det inte ska gå. Jag har trots allt bara kraschat 2 ggr sedan jag började cykla, så jag hoppas det är ett bra tag till nästa gång.

Kommer jag nu i väg, så får ni dagliga rapporter kring vad det innebär att åka på träningsresa till Mallorca bara tre månader efter ett jättetruama. Vad det kommer att stå är även jag nyfiken på. Hoppas att det mestadels blir bra saker.