Vägen från den våldsamma kraschen till återkomsten med en träningsresa till Mallorca

Jag åker utomlands 3 gånger per försäsong för att få till bra träning som sedan förhoppningsvis ska bidra till goda resultat på säsongens tävlingar. De senaste åren har det gått bra och jag har stadigt blivit starkare.

Till säsongen 2019 hade jag riktigt höga mål och första delen av försäsongen såg mycket bra ut. Det blev ett bra träningsläger på Mallorca i november och vid årsskiftet tryckte jag högre effektsiffror än vad jag gjort något tidigare år. Men på 2019 års fjärde dag tog allt slut. Den allra första träningsdagen på Gran Canaria blev en katastrof och jag kraschade styggt.

Nu var det bara att stryka VM i Polen, Nordiska Mästerskapen, SM och Sverigecupen. Just då kändes det inte så tufft, i och med mina extremt allvarliga skador. Tankarna i detta skede handlade främst om hur det fortsatta livet skulle se ut och om jag någonsin blir återställd. Det tog faktiskt många veckor innan jag började fokusera på annat än att bara återkomma till livet. Fortfarande vet jag inte hur pass bra jag kommer att bli, men det går åt rätt håll.

En dryg månad efter olyckan fick jag lämna sjukhuset på Gran Canaria och tog då med mig en hel del titan och skruvar i kroppen och 19 oläkta frakturer.

Jag tog vägen via Umeå Universitetssjukhus där jag fick besked om att rehab för mina skador skulle ta minst 6 månader. Om allt gick optimalt och jag överträffade det lite skulle jag kunna träna efter 3 månader utan särskilda restriktioner. Dock skulle jag vara medveten om att jag skulle få börja på låg nivå och smärtorna fick sätta gränsen.

Tre månader efter olyckan hade vi bokat vår årliga resa till Mallorca med Vännäs CK. Det var orealistiskt att jag skulle kunna åka med både utifrån smärta och kapacitet.

Trots det fick mitt mål bli att det skulle gå och sedan satte jag planen för att lyckas. Jag siktade alltså på att vara tillräckligt fräsch för att kunna åka med på denna resa och i alla fall kunna cykla lite.

Jag hade redan på sjukhuset inlett en intensiv rehab som initialt inriktades på att återfå mina grundfunktioner. En rehab som fortsatte när jag kom hem. Så fort det gick började jag sitta på cykeln. Det var inte lätt, det smärtade och det var inget som kan liknas vid riktig tärning. På programmet låg också rörlighets- och andningsträning. Stort fokus varje dag och jag utmanade mig själv och min kropp så långt det var möjligt utan att jag skulle må sämre/ha mer ont dagen efter. Om det hände backade jag av lite innan jag gasade igen.

Ungefär 3 veckor innan datumet för den planerade resan till Mallorca gjorde jag mitt första riktiga träningspass. Jag fixade bara en timme och på låg effekt, men jag var på gång.

Det blev en kamp mot klockan och först fem dagar innan resan var jag säker på att åka. Fortfarande dock rejält nervös. Hur skulle det gå?

Att jag kunde åka och att det fungerade så bra beror förutom fokus, hög målsättning, struktur, ett bra läkkött, stor smärttålighet mm också på att just cykling är en av de saker som fungerar bäst. All annan typ av idrott hade varit omöjlig.

Vilken framgång att kunna åka på denna resa och ännu större glädje att det fungerade så bra. Visst stod jag över en träningsdag och kortade en annan. Men jag cyklade 6 av 8 dagar. Jag kunde hänga med mina cykelkompisar och totalt fick jag ihop 32 timmars träning och nästan 80 mil. Jag klättrade dessutom 10.700 hm. Visst är trycket i benen lägre, men ändå förvånande okej.

Sista dagens obligatoriska lagbild på vår 6:e gemensamma Mallorcaresa med Vännäs CK. Av olika skäl var vi väldigt få i år (vi brukar vara mellan 12 och 15 st), men jag är mycket nöjd med den vecka vi fick

Att fixa detta då jag bara någon vecka tidigare som mest kunde cykla en dryg timme inomhus på en trainer var verkligen bra för självkänslan. Att jag dessutom kunde cykla utan rädsla efter min krasch var också bra. Sedan var jag försiktigare än vanligt utför och jag har inte provat att cykla bland många cyklister.

Fortfarande har jag ont både här och där. Vissa frakturer är inte läkta. Högerarmen har dålig rörlighet, jag får inte lyfta mer än några kilo och jag får problem om jag går länge.

Otroligt då att cykling ändå fungerar och dessutom har det visat sig att min läkning går snabbare när jag tränar och en hård vecka utomlands har i slutändan gjort gott för mina skador.

Mitt nästa stora mål blir att kunna cykla på min tempohoj. Dit lär det dock vara ett bra tag då det blir stor belastning på axeln att ligga i tempoställning och dessutom behövs större rörlighet än vad jag har nu. Men jag jobbar i alla fall på det.

Långsiktigt hoppas jag kunna cykla fort igen, men då ser jag mycket långt fram i tiden. Viktigast är dock att jag blir så återställd som jag kan bli från mina skador. Snart åter dags för ett återbesök på sjukhuset med bland annat röntgen och bedömning av läget.