Från att förra helgen i Västerås mött en platt bana i värme, till helgens tävlingar med en rejält kuperad bana och kyla. Men vi slapp regnet som hotade i fjärran.
Idag hade jag planerat att cykla mer kontrollerat i jämförelse med förra helgen när jag typ var uppe i maxpuls nästan direkt.
Trots det blev det lite hög effekt första 3 km, men sedan hittade jag en mer kontrollerad cykling. Precis som förra helgen var jag i jämförelse med övriga startande och mig själv snabbast de första 3 och sista 3 km. Sedan lite mer upp och ner under övriga delar av sträckan.
Sammantaget kändes kroppen lite bättre denna vecka, men fortfarande fattas det en hel del effekt för att orka hålla det tryck som jag önskar. Jag blev helt klart lite defensiv på delar av banan. Men det är klart, sedan skadan har jag har inte cyklat i tempoställning och på max lika långt som dagens tävling. Då är det svårt att veta hur kroppen ska klara drygt 27 km med ca 230 höjdmeter. I vanliga fall har jag full koll på vad jag klarar, men i år är det mer osäkert både utifrån att min power är otydlig, att jag är tyngre än vanligt och dessutom är min kapacitet väldigt ojämn beroende på hur skadorna påverkar för dagen.
Jag tar med mig att känslan var bättre än förra helgen och det på en bansträckning som passar mig sämre.
Sedan har jag också visat för mig själv att ingenting är omöjligt. Att kunna tävla och det på denna nivå är egentligen orimligt så kort tid efter min extrema skada och när kroppen fortfarande är långt ifrån återhämtad.
Att det blev seger i dag var ett extra plus. Jag har nu 10 raka tempolopp på pallen. 4 segrar, 3 andraplatser och 3 tredjeplatser. Lite overkligt faktiskt att det gått att bygga på den raden även i år.
Grattis också till Martin Gunhaga från Gimonäs CK som tog en pallplats på linjeloppet i Västerås och följer nu upp med ytterligare en pallplats till idag. Roligt för oss från norr. I morgon har Martin också en bra chans på linjeloppets krävande bana.
Trots seger i dag tänker jag ändå att det viktigaste är att kunna visa mig själv och andra att vi kan klara mer än vi tror och förhoppningsvis bidrar jag med lite inspiration.
Jag har ännu inte bestämt om jag startar på linjeloppet i morgon. Det som talar för är att klungan är mindre än vanligt och banan är mer utmanande än vad den brukar så klungan borde spricka ganska fort. Det som talar emot är att det vore väldigt problematiskt att krascha nu mitt i min rehab, och risken finns alltid. Att banan är krävande passar också i vanliga fall bättre än en platt bana, men nu saknar jag ca 10% kapacitet, så det finns inte kraft att utmana om de fina placeringarna. Men eventuellt kör jag, försöker hålla mig undan från trånga situationer och accepterar att jag hamnar en bit ner i resultatlistan. Sedan behöver förstås smärtorna i ryggen som alltid uppkommer när jag kör tempo, försvinna om det ska bli start.
Börjar med att njuta av positiva tankar i kväll, så får vi se hur det blir i morgon.
Härligt att läsa!!! Grattis Tomas!!!
SvaraRaderaTack Mazze!!
Radera