Mallorca dag 3 - Långtur, rolig cykling, krasch, 3 kloster, smärta

Dag 3 på ön och på programmet stod veckans längsta runda. Jag hade kvällen innan varit osäker på om jag skulle fixa att följa med, men jag fick en bra natts sömn och mina skador kändes inte värre än dagen innan. Med andra ord följde jag med. Jag hittar ju bra på ön, så om det inte fungerar är det bara att åka hem själv.

I god tid innan våra gemensamma resor med Vännäs CK planerar jag alla våra turer och på programmet denna dag stod besök på tre olika kloster. Jag hade dessutom sökt upp lite nya mindre vägar för att ta oss till våra olika mål. En stor del av dagen var vi alltså på för de andra okända vägar.

Innan denna cykelresa hade jag tänkt att jag får vara nöjd om jag kan hänga med gruppen första dagen och ligga i svansen. Sedan skulle jag få cykla själv. Visst hoppades jag på mer, men det var inte rimligt utifrån mina många frakturer och att jag varit så utslagen.

Dag ett kändes dock bättre än väntat, så det blev en dag två och nu var vi inne på tredje dagen. Nu visste jag att denna dag skulle ta på och hoppades att det inte skulle bli allt för tufft.

Totalt stod det 190 km på programmet, vilket i slutändan skulle bli 170 km då det blev lite genvägar på hemvägen. 1800 höjdmeter fanns utsmetade under rundan varav 3 riktiga klättringar upp till de tre klostren.

Jag tog spets i början, men hade en plan om att söka mig bakåt i kön då vi hade längre vägavsnitt utan krav på att veta hur vi skulle köra utan bara följa vägen.

Nu kändes det fysiska så pass bra, vi kör ganska så lugnt på platten och det känns som det är minst risk att krascha i spets. Dessutom får jag inte mer ont av att ha lite högre tryck i benen. Därför blev jag kvar längst fram hela dagen förutom i klättringarna och sista timmen av cyklingen. Det visade sig också snart att det är lätt att krascha längre bak då en av cyklisterna gick på hjul i en rondell och åkte i backen. Inga större skador, men för mig och mina frakturer hade inte en sådan krasch varit bra.

Det blåste ganska rejält under dagen och det gjorde att det blev mycket trevlig fartkänsla de första timmarna då det rullade på stora delar över 40 km/h. Skoj. Jo, det gick förstås långsammare senare av samma orsak.

Efter ca 65 km var vi framme vid det första klostret - Castell de Santeuri. Ett kloster jag besökte i november, men som ingen av de andra klättrat upp till. 5 km med i snitt 5% upp till toppen. Vad jag hade glömt var att det bara var några procent lutning i början, medan de sista kilometerna är riktigt branta. Det var inte alls bra för mina skador, särskilt som jag bara har 25 kuggar som lägsta växel bak. Jag blev tvungen att stå hela vägen upp och det slet rejält i axeln. Men det är som det är.

Väl uppe var det en fantastisk utsikt. Vi njöt kort och rullade utför. Nu var det bara några kilometers cykling innan det var dags för nästa klättring då båda klostren ligger bredvid Felanitx. Nu skulle vi upp för den mer kända klättringen till San Salvador.

Återigen 5 km klättring och i snitt 7% lutning och här är det mer jämnbrant. Jag kunde därför sitta hela denna klättring och cyklade exakt så hårt att det gick att sitta, men inte hårdare.

Väl uppe fyllde vi på våra flaskor i den fräscha vattenkälla som klostret har.

Sedan tittade vi lite på världsmästartröjorna inne i klostret.

Tidigare år har jag också varit in i själva klostret, men så blev det inte denna gång.

Däremot blev det lunch här. Riktigt trevligt, men lite kallt.

Så rullade vi vidare med riktning mot Petra. Vid det här laget hade cyklingen börjat gå långsammare då vindarna inte var så gynnsamma. Men ganska så snabbt nådde vi så Petra och det tredje klostret, Eremita de Bonany. Även det ett kloster som bara jag men ingen av de andra tidigare cyklat upp till. 3,7 km klättring och ett snitt på 5%. Tyvärr var det också här så brant på slutet att jag tvingades stå.

Väl uppe blev det en kort paus och vi dividerade vilken väg vi skulle ta hemåt och om vi skulle ta ett fikastopp i Petra. Svaret blev att vi inte fikar och tar en kortare väg tillbaka till hotellet.

Trots det var det ca 70 km cykling kvar.

Framför allt axeln började kännas av, men det gick fortfarande helt okej. Den närmsta timmen skulle det dock bli sämre och när vi hade cyklat ca 140 km och hade 30 km kvar var det inte riktigt roligt längre.

Tur dock att vi nått Randa och därifrån väntade mest utförskörning hem och jag lade mig därför sist med ca 10 meter till närmsta cyklist före mig. Jag höll nämligen inte på bromsen utan ville sitta mer upprätt då det kändes bättre. Hade också ofta bara en hand på handtaget. Cyklar du så vill du ha utrymme till cyklisterna före.

Det blev alltså 5,5 timmar riktigt trevlig cykling och en timme som inte var rolig. Det var främst kramper i muskler kring skadan i ryggen/skuldran, axeln och något revben som spökade. Ryggfrakturerna kändes dock helt okej.

Sammantaget var det dock en riktigt bra dag och att jag har kunnat cykla tre dagar i rad är verkligen över all förväntan. Visst är formen låg, men jag har ändå kunnat cykla på och mina skador blir inte sämre av cykling i sig inte heller om jag tar i mer. Roligt har det också varit.

Men det är klart väldigt mycket rörelse påverkar. Sedan är stående cykling problematiskt, ojämna vägar där det studsar är ett aber och utförslöpor där du behöver hålla i emot med armarna och/eller bromsa är inte heller någon hit. Att bara cykla på är dock toppenbra.

Jag bestämde mig innan resan att det ska vara lika bra med mina skador dagen efteråt för att jag ska cykla samma dag. Är det bara lite sämre vilar jag. Idag var det klart bättre än i slutet av gårdagen, jag hade också fått sova hela natten, men det var inte lika bra som morgonen innan.

Ja, därför fick jag helt enkelt kasta in handduken i dag. Alla de andra utom Jonas som var förkyld åkte iväg medan vi blev kvar på hotellet. Jag tänker dock att om jag inte vilat i dag är jag säker på att det inte skulle bli någon cykling senare under resan, så det var rätt beslut.

Så idag har jag vilat och arbetat, inget annat. Ja, en frukost ensam och en middag med de övriga har jag hunnit med. Det blir nog något liknande i morgon då vi redan från början av resan planerat in en vilodag under lördagen.

Om det går som jag önskar ska jag efter två vilodagar sedan cykla tre dagar till innan vi åker hem. Vi får se hur det går med det och i vilken omfattning jag kan hänga med de övriga.

Mallorca dag 2 - Positivt överraskad i bergen

Rent generellt sover jag väldigt dåligt sedan jag fick alla mina skador. Men natten till idag var helt plötsligt riktigt bra. Jag vet inte riktigt vad som hände, men kanske var det bara att jag var sliten av lite sömn under lång tid och en tuff dag med lång resa och sedan träning? Ja, eller så börjar det nu fungera bättre och kanske sängen här på Mallorca bidrar? Ett första svar får jag i natt, för som ni vet - En gång är ingen gång, men två gånger är en vana.

För övrigt när jag vaknade i morse var smärtorna och känslan i alla mina skador likvärdig med dagen innan. Jag har ju alltid ont och jag går fortfarande på smärtstillande, men det var alltså inte mer ont än när jag är hemma.

Utifrån det bestämde jag mig för att cykla iväg med mina träningskompisar även idag. Om det inte fungerade var det ju bara att vända.

Jonas laddad inför dagens cykling i bergen

Planen för dagen var först transport från Playa de Palma där vi bor, in till Palma och sedan upp via Militärbacken till bergen. Det skulle bli den korta bergsrundan, så visst fanns ett hopp att jag skulle kunna hänga med hela dagen.

Paus efter en av kättringarna

När vi rullade i väg var känslan i kroppen helt okej och det fortsatte så även när vi kom in i bergen och började våra klättringar på ca 5 km åt gången. Dagens tur innehöll nog 8 sådana klättringar.

Ännu en klättring

Vi körde riktigt lugnt på platten och uppför var det fritt att köra sitt tempo. Jag höll inte allt för hög fart, men det var svårt att köra riktigt lugnt då utväxlingen på min cykel är gjord för att gasa på. Kadensen blev alldeles för låg om jag körde långsamt, vilket var jobbigare än att köra på lite. Men fortfarande gick det kontrollerat. Med den träningsbakgrund jag har gäller det att tänka till.

Vi tog oss via flertalet klättringar ut till den fina västkusten där vi efter ca 3 timmar stannade för lunch vid Es Grau, Restaurangen du från terrassen kan titta rakt ned till vattnet som ligger ca 300 meter nedanför. Här blev det pasta och cola för alla.

Dags för lunch

Utsikten från restaurangen

Efter lunch var det raka vägen hem. Dock via 4 fina klättringar och ett antal mil förstås.

Totalt blev det närmare 120 km cykling och 2200 höjdmeter.

Nöjd gubbe som fick cykla hela dagen och kroppen gick med på det

Jag kunde hänga med hela rundan och kroppen kändes förvånansvärt okej. Visst hade jag ont, men inte värre än vad det är mot slutet av en vanlig dag när jag arbetar. Det enda som blev ett orosmoln på slutet var min högra axel som tog en hel del stryk av all bromsning utför. Vi får se hur den och övriga kroppen känns i morgon.

Men att med min skade- och träningsstatus kunna cykla över 5 timmar och ha en normaliserad snitteffekt för hela rundan på 220 watt utan att vara helt färdig får jag säga var klart över förväntan.

I kväll har vi så kastat i oss så mycket mat vi orkade för att kompensera för de drygt 6000 kalorier som gått åt under dagen.

Nu väntar så en natt och sedan får morgonen avgöra om det blir cykling. Känns mina skador som i morse cyklar jag i morgon. Är de sämre blir det vilodag. Jag får helt enkelt se.

Första dagen på Mallorca med en skadad kropp

Igår började vår resa till Mallorca. Katten har satt en hel del förhållningsregler, som är fullt rimliga. Det handlar bland annat om att ta hjälp av mina cykelvänner så jag inte lyfter något vilket inte är bra för mina skador. Vidare ska jag vara försiktig, inte cykla mer eller hårdare än vad kroppen klarar och jag ska höra av mig minst tre gånger per dag.

Ja, sedan har hon också sagt att hon inte vill att jag fotar i farten som jag brukar. Det känns förstås rimligt utifrån de skador jag har och att den ena halvan av överkroppen är som den är. Det finns ingen risk att jag bryter mot detta, då jag i dag när vi cyklade iväg insåg att jag inte når något i mina cykelfickor. Jag behöver nämligen hålla i styret med min friska vänstra sida och den högra armen kan jag helt enkelt inte få bakom ryggen. Så det blir inte bara kameran jag inte kan använda i farten, utan inget av det jag har med mig kan nyttjas under rörelse.

Vi sov över i Stockholm natten som var, och det var första natten som jag inte hade det särskilt anpassat i sängen sedan jag skadade mig. Det ledde till att jag sov till och med sämre än vanligt. Dvs riktigt dåligt.

Idag har vi så tagit oss till Mallorca och mina cykelkamrater har verkligen varit förstående och hjälpsamma med all min packning mm. Jag har inte behövt göra någonting alls.

7 timmar efter uppstigning nådde vi vårt hotell. Uppackning av kläder mm och sedan montering av cykeln. 

Jag har varit rejält spänd inför resan då jag inte har en aning om hur min skadade kropp ska hantera detta. Ett första test i dag alltså. Efter en resa som inte var optimal för kroppen hade vi så planerat en lugn runda till Randa.

Det innebar ca 75 km cykling och där de första 37 km går mest uppför med totalt 700 meters stigning. 

Det mesta landar dock i den 4,2 km långa och 5% branta klättringen upp till Klostret ovanför Randa. Fri fart i klättringen och i övrigt ganska så lugn cykling hela rundan.

Cyklingen fram till klättringen gick helt okej. Visst hade jag lite ont här och där, men det gick att hantera.

Jag har lovat att ta det lugnt under denna rehabresa och det gjorde jag också hela passet. Visst höjde jag intensiteten lite under klättringen upp till klostret. Men det gick så lugnt att klättringen i dag tog ca 15 minuter och min snabbaste tid ligger kring 11 minuter.

På toppen stannade vi och snackade lite och tittade på utsikten innan vi begav oss tillbaka mot hotellet.

Vägen tillbaka gick också bra, även om det var en bilist som medvetet försökte preja mig och det var riktigt nära att det gått illa. Hur tänker folk! För övrigt var det första gången jag är med om något sådant utomlands. Rent generellt händer det nog också mer sällan i norr där jag bor än i södra Sverige. Men en gång är alltid en för mycket.

Sammantaget kan jag konstatera att min första dag här på ön innebar att det gick att cykla minst 2 timmar och 45 minuter och det kändes hyfsat okej i kroppen. Att cykla i sig var skoj!

Nu får vi se hur kroppen reagerar efter en natts vila och hur morgondagen ska läggas upp. Främst finns oron kring mina kotfrakturer och min opererade axel som hålls väldigt statiskt vid cykling och då blir extremt stel. Första steget att må bra i morgon är att få till lite sömn, vilket riskerar att bli lite klurigt.

Mitt mål innan resan var att i alla fall klara att hänga med hela första rundan och det har jag lyckats med. Nu får vi se hur mycket bonus jag kan få kommande dagar.

Till Mallorca trots alla skador!

Ja, så är det. Trots de närmare 20 frakturerna som jag fick den 4 januari på min första dag på Gran Canaria bär det nu av till Mallorca.

Hur jag tänker?

Ja, för det första har detta varit en viktig drivkraft i mina första tre månader av rehab. Tidigt fick jag höra av läkarna att om allt går optimalt kunde kanske denna resa vara möjlig. Sedan har jag kämpat på för att vara i så gott skick som det går och sista veckorna har hoppet ökat att jag kanske skulle kunna åka med. Min bedömning är att jag nu kommit så långt som det är möjligt på tre månader, även om mycket rehab kvarstår.

Enligt läkarna finns inga begränsningar för cykling, förutom smärtor. Det blir alltså inte i sig sämre av att träna. Sedan vore det förstås inte bra med en ny krasch, men det är det ju aldrig. De begränsningar som finns nu är att jag inte får bära något, men mina reskamrater har lovat bära min packning, så det ska nog gå bra.

Katten har sedan många veckor stöttat mig i att jag ska åka om jag bara kan. Hon tror liksom jag att det är bra för min fortsatta rehab både fysiskt och psykiskt.

Resan vi pratar om där planen är att cykla på Mallorca från tisdag är den årliga träningsresan som jag brukar ordna för Vännäs CK. 8 månader innan resan brukar jag börja arbetet med att boka resan. Sedan ansvarar jag även för turernas upplägg och allt annat praktiskt.

Nu ska jag alltså i väg och cykel och allt övrigt är packat.

Jo, jag är fullt medveten om att detta blir en annorlunda resa. Vanliga år brukar jag ligga längst fram i stort sett hela veckan när vi kör på platten och sedan hårdkörning och först upp i backarna. Nu får jag räkna med att ligga i svansen på platten och ta det lugnt uppför och de andra lär få vänta på mig både uppför och utför. Sedan får jag vara nöjd för varje timma jag kan cykla med gruppen, då det inte är rimligt att tro att det ska gå att cykla 40 timmar på 7 dagar då jag tränat mindre än det de senaste 3,5 månaderna och dessutom varit sängliggande en stor del av tiden. Jag får helt enkelt vara glad för varje timme det är möjligt att träna.

Det känns roligt att jag att nu troligen kan komma iväg, men också förstås nervöst. Jag vet ju inte alls hur kropp och knopp kommer att reagera. Går det ens att cykla ute med min axel och rygg (ex är jag tillräckligt rörlig för att svänga ordentligt)? Har min balans påverkats? Hur reagerar kroppen med längre tid på cykeln? Hur dålig är formen? Kommer jag vara rädd på cykeln utifrån att jag inte cyklat sedan min jättekrasch? Hur utvecklar sig smärtorna i rygg och axel/skuldra?

Ja, en hel mängd frågor alltså. Jag vet inte svaret. Men jag skulle inte åka om jag inte hade en tro och ett hopp om att det i alla fall ska fungera hjälpligt. Jag tror också att det är bra att komma upp på hojen så fort det bara går efter att ha varit ute för ett så stort trauma. Det ökar möjligheterna till att jag med tiden känner mig trygg igen.

När det gäller morfinet som jag behövt använda under tre månader har jag bestämt mig för att jag tog min sista dos i fredags. Nu är målet att inte behöva ta något mer av detta. Jag kommer att ta med mig de sista tabletterna jag har, men målet är att klara mig på alvedon och ipren. För det är ju förstås inte rimligt att vara helt utan värktabletter, då jag enligt läkarna ska ta dessa även om jag inte tränar. Även morfin skulle jag kunna ta under nästa vecka, men jag vill inte ha någon påverkan av morfin om jag ska cykla ute.

Rent allmänt har i alla fall den träning jag gjort nu på i snitt en dryg timme/dag snarare minskat smärtan än ökat den. Hur det går med lång tid på hojen, får vi se.

Jag förstår att det säkert finns de som tycker jag är korkad som åker iväg, och så kan det säkert vara beroende på vilket perspektiv vi tar. Men själv tänker jag att det kommer att gynna mig långsiktigt både i mitt fysiska och psykiska mående och då hjälpa mig för att arbete, träning och familjeaktiviteter ska gå bättre. Ja, detta förstås under förutsättning att det inte blir ytterligare en krasch, men den faktorn gäller alltid för oss som cyklar, och så illa får vi verkligen hoppas att det inte ska gå. Jag har trots allt bara kraschat 2 ggr sedan jag började cykla, så jag hoppas det är ett bra tag till nästa gång.

Kommer jag nu i väg, så får ni dagliga rapporter kring vad det innebär att åka på träningsresa till Mallorca bara tre månader efter ett jättetruama. Vad det kommer att stå är även jag nyfiken på. Hoppas att det mestadels blir bra saker.