Maxmilen med snön i hasorna

Det är otroligt vilka väderskiftningar vi får se. Förra veckan otroligt bra väder och denna vecka tillbaka till regn, snö och ungefär nollgradigt. Jag föredrar förra veckan med råge.

I kväll stod maxmilen på programmet för Vännäs CK. Jag var ytterst tveksam till att det skulle bli någon träning då det under förmiddagen var snö och 0-1 grad. Men när det på eftermiddagen steg till plus 2-3 och lite sol visade sig blev jag klar på att det ändå skulle dyka upp några cyklister. Vi är helt klart ett hårt släkte.

Maxmilen går till så att vi värmer upp i ca 15 km och passar samtidigt på att ta oss till start. Sedan kör vi det vi har under hela maxmilen vilken alltså är 10 km med vändpunkt. Vi startar med jämna mellanrum för att vi ska någon att jaga. När alla kört klart rullar vi till vändpunkten och maxar sedan andra halvan av maxmilen innan vi åter cyklar hem. Totalt får vi då till 15 km riktigt hård cykling och ytterligare ca 35 km lugnare cykling.

I kväll var det helt klart utmanande med bara några plusgrader och starka kalla vindar. Trots det fick jag och Katten sällskap av Helmersson, Erik N och Christofer som också trotsade vädrets makter.

För egen del är jag ju inte tillbaka till min forna kapacitet efter skada och dessutom är jag för stunden ganska så sliten av alla hårda pass på slutet som förhoppningsvis med tiden ska göra mig starkare. Med rejäl kyla och blåst som bonus var det svårt att veta hur hårt kroppen ville köra.

När vi så rullade iväg var känslan hyfsat okej och jag som startade sist tappade i alla fall inte på Erik som startade näst sist. Effekten var utifrån formen helt okej och jag kunde hantera tröttheten. Rejäl motvind till vändet och nu var Erik förbi de andra och jag hade tagit in lite på Erik.

Så vände det och nu förbyttes rejäl motvind mot medvind och jag kunde hålla effekten hela vägen hem och rullade förbi Erik precis mot slutet.

Sammantaget var detta klart bättre än vad jag trott, och en snittfart på 40 km/h är bra på denna relativt sett tuffa bana med närmare 100 höjdmeter. Men samtidigt saknas det ca 40 sekunder till min rekordtid på racer. Att jämföra med tiderna på tempo är förstås inte relevant då dessa alltid går rejält mycket fortare.

Vi rullade tillbaka och nu alltså 5 km stenhård cykling. Nu slog det igenom ännu mer att jag haft en lång skadeperiod då jag cyklade klart sämre dessa 5 km än andra halvan av maxmilen. Erik som jag åter skulle försöka cykla ikapp var dock snabbare nu än första varvet och jag tog inte nämnvärt på honom. Jag hann faktiskt inte ikapp någon denna gång.

Sammanfattningsvis blev jag trött och fick ihop 17,5 minuter i pulszon 5. Det gick snabbare än vad jag trodde det skulle göra, men till toppformen saknas det då ca 40 sekunder. En hel del alltså.

Alla hade som det verkade en bra kväll och körde hårt och bra.

När vi alla cyklade tillbaka stannade vi hemma hos mig och de andra hämtade cykelkläderna som de beställt.

Det hade inte blivit någon bild under kvällen så vi avslutade med en sådan, om än mycket oskarp.

Ett första försök med tempohojen - Skräp blandat med lite hopp

Som många av er vet identifierar jag mig främst som tempocyklist även om jag också tävlar i linjelopp och även haft en del framgångar.

I tempo är jag dock mer trygg och allt hänger just på mig. Här har jag också haft störst framgångar på tävling och jag gillar att tävla mot mig själv och verkligen pressa mig till max.

Nu när jag varit så allvarligt skadad och fortfarande inte är återställd, är hela situationen förändrad. Fram till nu har jag inte tagit mig ned i den aggressiva tempoställningen som min tempohoj kräver.

När jag så tar mig ned i tempoställning gäller det att klara att hålla positionen i minst 45 minuter och samtidigt klara av trycka hög effekt om det ska köras tempolopp.

Att cykla tempo visar också direkt svart på vitt om det inte finns tryck i benen. I linjelopp är det många andra aspekter som också spelar in för resultaten, så där avgörs inte rakt av resultaten av cykelkapaciteten.

Nu när jag ligger klart efter min kapacitet från tidigare år är det alltså svårare att komma i kapp när det gäller tempocykling, och samtidigt dröjer det nog innan jag "vågar/väljer" att köra linjelopp i stora klungor. Fortfarande skulle det bli stora konsekvenser för mina skador om jag kraschar och så sent som i går blev det en stor krasch på första linjeloppet för säsongen som jag ett annat år skulle ha deltagit i.

I kväll var det nu ändå premiär för att prova om jag skulle komma ned i tempoställning på tempohojen. Jag hade först tänkt vänta till senare i veckan, men då det väntar snö bestämde jag mig för att styra om.

Efter att ha värmt upp 30 minuter gjorde jag ett försök och det gick hyfsat okej. Visst kändes det i rygg, arm och axel. Men jag kom ned i position. Däremot var det extra svårt att se vägen då mina skador gör att jag har svårt att få en position så jag får upp huvudet så jag kan blicka framåt.

När jag provat tempoställningen några minuter och det inte kändes katastrof bestämde jag mig för att se om det gick att köra hela vår testrunda (maxmilen) vilken är 10 km. För att få ett utgångsläge för fortsatt träning så bestämde jag mig för att maxa hela vägen och se hur mycket långsammare jag är i dag mot när jag är tävlingsförberedd.

Så första frågan handlade det om jag skulle klara att hålla tempoställning i 10 km och den andra frågan var hur fort/långsamt skulle det gå om jag körde det snabbaste jag kunde?

Resultatet? Ja, det gick helt okej att hålla tempoställning i 10 km. Dock skulle det inte gå ett helt tempolopp på 30 km. Så jag behöver ge kroppen lite mer tid.

Hur fort det gick? Ja, under cyklingen kändes det hyfsat okej även om det förstås var ruskigt jobbigt. Visst såg jag att effekten inte var på topp, men det borde ändå bli en acceptabel tid. Jag närmade mig målet och gissade på en tid. När jag så tryckte av klockan blev jag ganska så besviken. Rejält mycket sämre tid än vad jag trodde. När jag dessutom hade gissat på en tid som är klart mycket sämre än mitt rekord kändes det skräp. Så tempohojen hade rätt sällskap på bilden....

Men nu vet jag i alla fall hur nuläget är, och jag har en referens för fortsättningen. Idag blev det ca 40 watt lägre effekt än vad jag just nu fixar på racern. Visst brukar det alltid skilja 10-15 watt men att det nu skiljer mer beror nog på att de muskler som krävs för tempo inte är tillräckligt tränade och sedan tror jag att kroppen påverkas mer negativt i den position jag har på tempo än på racern.

Ja, ja. Det positiva var att jag kunde köra i tempoställning i 10 km. Får jag inget bakslag nu så för jag fortsätta nöta på så kanske jag också med tiden kan klara 30-40 km. Att jag fick svart på vitt att jag är långt ifrån en kapacitet som gör det lönt att köra ett tempolopp är egentligen inte mycket att säga om. Men man vill ju alltid snabbt få tillbaka sin tidigare kapacitet. Dit är det dock helt klart många månader.

Bara att kämpa vidare alltså.

Klädleverans, katastrofväder och ryggläkaren ringde

Veckan avslutades med träningsvila. Istället har vi alla varit hemma hela dagen. Ja, förutom då att jag hämtade ut ett paket.

I paketet jag hämtade fanns alla cykelkläder som cyklisterna i Vännäs CK beställt. Alltid roligt med nya cykelkläder och i år har vi valt en annan kollektion än tidigare, men fortfarande med samma layout. Så det blir spännande att känna hur de nya byxorna och tröjorna känns.

Katten hade så mycket cykelkläder så hon fick nöja sig med en tröja, Melvin fick både tröja och byxa medan jag som nöter mest på kläderna fick flera tröjor och byxor och dessutom en höst- och vårtröja. Men i år hoppade jag såväl benvärmare, armvärmare, väst och jacka då jag har "överflöd" av dessa.

Cykelkläderna innebär också lite arbete med att sortera till alla och säkerställa att allt är levererat. Därefter matcha var och ens kostnad mot det de beställt. Inom några dagar har Vännäs CK:s cyklister nya och fräscha kläder.

Förutom cykelkläder blev det också annat cykelrelaterat då vi ägnade eftermiddagen åt cykling på Eurosport. Kan bli mycket cykel utan cykling alltså.

I morgon är planen att åter rulla igång med cykling och vädret ser okej ut. Senare under veckan verkar dock vädret haverera fullständigt. Inte helt muntert.

Idag fick jag också ett samtal från ryggläkaren som nu analyserat den senaste röntgen på mina ryggfrakturer. Han meddelade att frakturerna är stabila och inte har flyttat på sig. Det är trots detta naturligt att jag fortsatt har smärtor och andra utmaningar. Full rehab tar tid.

Dock är prognosen god när frakturerna är stabila. Det går inte att garantera smärtfrihet framöver men chansen finns. De enda restriktioner jag fick var att inte göra häftiga rörelser eller lyfta tungt. Sedan skulle jag försöka att undvika att krascha med cykeln.

Nästa uppföljning av alla mina skador blir i september om inget särskilt inträffar. Då bör bilden hur det ser långsiktigt ha klarnat, även om jag redan nu vet att det är uppföljning även i januari.