Ett år sedan livet aldrig blev sig likt igen

Idag är det exakt ett år sedan jag kraschade på Gran Canaria och hela mitt liv skakades i fogarna. I går för ett år sedan var sista dagen i mitt liv som min kropp fungerade så bra att jag inte behövde "fundera" kring den utan kunde ta den för givet. Nu är min kropp konstant närvarande, inte alltid på ett bra sätt.

Jo, jag har varit med  om ännu värre, då min dotter Tova dog. Men helt klart förändrades mitt liv av denna extrema olycka, där det gick illa och det kunde gått ännu värre. 

Här kan du läsa lite mer.

Kraschen innebar tre förstörda kotor (som nu innebär att jag är 3,5 cm kortare), punkterad lunga, krossat skulderblad, trasigt nyckelben och nästan alla revben på höger sida brutna.

Skadorna innebär också en hel del metall i kroppen, kraftigt försämrade förmågor och bestående men med smärta varje dag. Det har också förstås påverkat mig mentalt.

Samtidigt hade jag tur i oturen då det förstås kunde gått så mycket värre. Jag är trots allt på benen, jag kan cykla och jag arbetar. Att det mesta annat är svårt för jag försöka bortse ifrån och lära mig leva med. I livet har vi bara valet att kämpa på och förhålla oss – att göra det bästa av situationen. Alla andra val gör enligt mig bara läget värre.

Att jag mår fysiskt dåligt av att se bilder från dagen innan kraschen, tiden därefter och tankarna kring vad som varit får jag helt enkelt fortsätta att arbeta med.

En av delarna för att kunna hantera det som hänt och för att komma vidare tror jag det är viktigt att våga ta sig tillbaka till ”brottsplatsen”. Jag kommer därför inom kort åka till Gran Canaria och möta min osäkerhet. Jag planerar också att besöka olycksplatsen för att försöka skapa mig en bättre bild av vad som verkligen hände.

Min plan är att ”ta tillbaka” Gran Canaria och skapa nya positiva minnen av ön. En ö jag alltid älskat. Just nu är dock känslorna mixade.

Den 8 januari bär det av och jag hoppas verkligen att det ska bli fina dagar och att ni får följa med på resan via bloggen. Förhoppningsvis blir det en lika bra resa som i januari 2018 som var den senaste lyckade resan till ön (bilderna är från detta tillfälle).

Anpassningar hemma och 10 skäl till att jag cyklar

Under tiden det varit tyst från min sida har mitt fokus legat på att få ihop min vardag som innebär att försöka orka med ett krävande arbete, att vara en bra man och pappa och arbeta aktivt med min rehab för att jag på sikt ska få må bättre.

Ja, sedan har vi också anpassat hemma. Vi har köpt en riktigt fin tempursäng som förbättrar sömnen och vi har också beställt en avancerad fåtölj som ska hjälpa kroppen.

Nu har jag även beställt en massagepistol, men den har inte dykt upp än.

Träning? Jo, det har blivit en hel del cykling faktiskt. Varför? Jo, cykling ger mig så mycket.

För det första är det så att det endast är när jag cyklar eller ligger ned som jag inte har ont i rygg, axel och arm. Det är en stor frihetskänsla att få några timmar där jag gör något roligt och dessutom slipper smärta.

För det andra är cykling i sig fantastiskt roligt och jag mår bra av träning. Tur i oturen är att cykling är den enda träning som jag kan göra efter min skada. När jag cyklar är jag glad.

För det tredje rehabiliterar sig kroppen bättre av träning och förhoppningsvis kan det också innebära bättre hälsa över tid. 

För det fjärde bygger cyklingen min mentala hälsa.

För det femte gillar även Katten att cykla och det är fantastiskt skoj att ha ett gemensamt intresse.

För det sjätte ger cyklingen mig många vänner och otroligt trevliga samspel med andra.

För det sjunde gillar jag att pressa mig, utmana mina gränser, sträva framåt och försöka nå mål. Allt detta ger mig cyklingen.

För det åttonde får jag njuta av fantastisk natur, fina omgivningar och jag får upptäcka nya ställen jag annars aldrig sett.

För det nionde är det en otroligt bra känsla att få känna sig stark och vältränad.

För det tionde vill jag fortfarande fortsätta tävla om det är så att kroppen tillåter det. Då krävs förstås att jag håller mig fit. De närmaste månadernas träning kommer avgöra hur det blir med tävlandet och målsättningar. Allt beror på hur kroppen och knoppen svarar när jag riktar in mig på mer fokuserad kvalitativ träning.

Hur min träning sett ut under mitten av september fram till nu? Återkommer i kommande inlägg.

Nedan några bilder som ger känsla för cykling, i alla fall för mig.

Tog hårdare än jag trodde

Att tänka på glada dagar som denna hjälper

Mitt andra inlägg sedan mitten av september. Som jag skrev igår har jag varit tvungen att ta ett steg tillbaka för att orka satsa allt på att återhämta mig så gott det går både fysiskt och mentalt och samtidigt orka med mig själv, jobbet och familjen.

Jag får acceptera att närmare 40 dagar på sjukhus varav de flesta i Spanien och nu snart ett år med smärta och mentala tvivel tagit hårdare än vad jag trott. Kanske framför allt att det stått allt mer klart för mig att jag aldrig kommer att bli helt återställd. Att ha ont varje dag och att det finns så mycket jag inte kan göra som jag tidigare tagit för givet, tar tid att acceptera.

Men det är klart att jag hoppas att smärtorna ska minska framöver och att kroppen ska fungera bättre. Jag brukar oftast kunna vända på saker till att se det positiva och det är min plan även denna gång. Det finns trots allt mycket jag kan göra och jag kunde mått sämre. Med sikte mot ett bättre 2020, alltså.

Vad jag gjort under mina nästan 4 månader i radioskugga? Återkommer i morgon kring det.

Inte uträknad än

Det har gått nästan fyra månader sedan mitt senaste inlägg här på bloggen då jag skrev om ett mycket turbulent år och min kamp för att komma tillbaka både mentalt och fysiskt, efter min krasch som kunde kostat mig livet. Klicka här om du vill läsa: Från extrem skada, via konstant smärta, blod svett och tårar, till framgång, och en insikt om att det är mycket kvar.

Efter en hård kamp de första 8 månaderna av 2019 kom jag till ett vägskäl där jag kände att jag bara hade ett val om jag långsiktigt skulle bli hållbar.

Jag tog alltså ett steg tillbaka i livet för att prioritera mig själv och för att hitta ett sätt att få krafterna att räcka.

En del i detta blev att jag tog ett beslut att privat, under en tid helt stänga ned sociala media. Så blev det också. Så under närmare 4 månader har jag nu inte använt vare sig instagram, facebook eller min blogg.

Tanken har inte varit att satsa på en total nedstängning som skulle gälla för alltid, utan bara så länge jag kände att det var nödvändigt.

Ni är många som undrat ”vart jag tagit vägen” och det värmer förstås att ni bryr er. Jag ber samtidigt om ursäkt för att jag inte svarat på era meddelanden som jag sett först nu då jag alltså inte varit aktiv på nätet under många månader. All kraft och ork har i stället gått åt till rehab och att klara av det "vanliga" livet.

Nu när det är nytt år är min plan att så sakteliga komma tillbaka och bland annat väcka bloggen. Sedan får vi se om alla läsare nu valt andra vägar och inte hittar tillbaka. Är det så får jag förstås fundera kring hur det påverkar.

Sammantaget hoppas jag på ett 2020 som på många sätt blir ett bättre år än vad 2019 kunde erbjuda.

Juli 2019. Inte lika stark som tidigare men på väg framåt.