Surt när kroppen inte vill vara med, och vi saknar dig Tova

Idag var planen att få till riktigt bra tempocykling. För att öka chansen till bra kvalité förberedde jag mig lite extra.

Jag värmde upp ca 20 km och sedan var det så dags för en av tre intervaller.

22 km med vändning var det första som stod på programmet. Tanken var att jag skulle trycka bra, men ha lite sparat. Så då borde minst 340 watt fungera hela vägen.

Så gav jag mig iväg och jag inledde på ca 350 watt, men redan efter två minuter gav jag upp av irritation. Jag kände att benen inte alls var där de skulle. Jag hade hoppats på 22 km som var hårda, men att det ändå skulle det alltså kännas bra och att det skulle finnas lite kvar. Så kändes det inte alls. En fortsättning skulle innebära en absolut maxning.

Tillbaka till start. Vad göra? Jag bestämde mig för att starta om, men sänka ambitionen. Mitt nya mål fick bli 330 watt. Det rullade iväg och det fungerade att ligga ungefär på tänkt effekt, även om benen kändes sämre än de borde.

Min ryggskada har varit sämre på senare tid, men då jag cyklar känns den av som minst. Att cykla tempo fungerar också hyfsat bra. Då är det klurigare men min trasiga axel när jag ligger i tempoställning. Jag hade fram till idag aldrig (i år) varit i tempoposition längre än 11 km, så idag skulle jag dubbla det. Efter 16 km började det smärta i axeln, inte bra.

Men jag rullade ändå hela sträckan. Ingen bra känsla i benen, ont i axeln och lägre snittfart än vad jag hoppats på. Även om det inte var max, hade jag tänkt landa på över 45 km/h. Men jag fick nöja mig med 44,8 km/h. Alla dagar blir inte som man vill, helt enkelt.

Jag rullade lugnt i fem km och nu var tanken att intervall 2 skulle genomföras.

Maxmilen på samma effekt som förra intervallen var tanken. Iväg, men efter 1 km avbröt jag igen. Känslan i benen var verkligen inte bra. Pulsen inte så hög, men benen strejkade. Tillbaka till start och jag bestämde mig för att sänka effekten med 10 watt.

Ja, jag hanterade denna intervall, och pulsen låg inte så högt. Men benen var alltså inte med mig. Ja, sedan blev axeln ännu sämre.

Surt när det saknas ca 10% av den kapacitet jag hade trott att jag hade i dag. Att det dessutom blir problem med mina skador är ju inte något plus heller.

Den tredje intervallen som skulle vara på 5 km bestämde jag mig för att stryka. Känns det inte bättre får jag till slut acceptera att det blir till att ta nya tag en annan dag. Kanske kände kroppen att just den 2 juli inte är en bra dag!?

Totalt 68 km cykling (en timme och 45 minuter) på tempohojen varav ca 34 km i tempoställning.

I sammanhanget är förstås cykling världsliga ting.

Idag är dagen då Tova inte orkade längre efter att ha kämpat länge. Så länge sedan, men ändå så nyss. Idag har vi saknat Tova i 6 år.

På bilden ska Tova och Melvin till skolavslutningen 2014. Det blev den sista fina dagen som Tova hade. På natten åkte vi till sjukhuset och sedan kom inte Tova hem igen.

Melvin, Katten och jag besökte Tova ikväll.