Surt när kroppen inte vill vara med, och vi saknar dig Tova

Idag var planen att få till riktigt bra tempocykling. För att öka chansen till bra kvalité förberedde jag mig lite extra.

Jag värmde upp ca 20 km och sedan var det så dags för en av tre intervaller.

22 km med vändning var det första som stod på programmet. Tanken var att jag skulle trycka bra, men ha lite sparat. Så då borde minst 340 watt fungera hela vägen.

Så gav jag mig iväg och jag inledde på ca 350 watt, men redan efter två minuter gav jag upp av irritation. Jag kände att benen inte alls var där de skulle. Jag hade hoppats på 22 km som var hårda, men att det ändå skulle det alltså kännas bra och att det skulle finnas lite kvar. Så kändes det inte alls. En fortsättning skulle innebära en absolut maxning.

Tillbaka till start. Vad göra? Jag bestämde mig för att starta om, men sänka ambitionen. Mitt nya mål fick bli 330 watt. Det rullade iväg och det fungerade att ligga ungefär på tänkt effekt, även om benen kändes sämre än de borde.

Min ryggskada har varit sämre på senare tid, men då jag cyklar känns den av som minst. Att cykla tempo fungerar också hyfsat bra. Då är det klurigare men min trasiga axel när jag ligger i tempoställning. Jag hade fram till idag aldrig (i år) varit i tempoposition längre än 11 km, så idag skulle jag dubbla det. Efter 16 km började det smärta i axeln, inte bra.

Men jag rullade ändå hela sträckan. Ingen bra känsla i benen, ont i axeln och lägre snittfart än vad jag hoppats på. Även om det inte var max, hade jag tänkt landa på över 45 km/h. Men jag fick nöja mig med 44,8 km/h. Alla dagar blir inte som man vill, helt enkelt.

Jag rullade lugnt i fem km och nu var tanken att intervall 2 skulle genomföras.

Maxmilen på samma effekt som förra intervallen var tanken. Iväg, men efter 1 km avbröt jag igen. Känslan i benen var verkligen inte bra. Pulsen inte så hög, men benen strejkade. Tillbaka till start och jag bestämde mig för att sänka effekten med 10 watt.

Ja, jag hanterade denna intervall, och pulsen låg inte så högt. Men benen var alltså inte med mig. Ja, sedan blev axeln ännu sämre.

Surt när det saknas ca 10% av den kapacitet jag hade trott att jag hade i dag. Att det dessutom blir problem med mina skador är ju inte något plus heller.

Den tredje intervallen som skulle vara på 5 km bestämde jag mig för att stryka. Känns det inte bättre får jag till slut acceptera att det blir till att ta nya tag en annan dag. Kanske kände kroppen att just den 2 juli inte är en bra dag!?

Totalt 68 km cykling (en timme och 45 minuter) på tempohojen varav ca 34 km i tempoställning.

I sammanhanget är förstås cykling världsliga ting.

Idag är dagen då Tova inte orkade längre efter att ha kämpat länge. Så länge sedan, men ändå så nyss. Idag har vi saknat Tova i 6 år.

På bilden ska Tova och Melvin till skolavslutningen 2014. Det blev den sista fina dagen som Tova hade. På natten åkte vi till sjukhuset och sedan kom inte Tova hem igen.

Melvin, Katten och jag besökte Tova ikväll.

Hårda intervaller ute och inne, och ny bansträckning på Vännästrampet

I går stod det intervaller på programmet. Men det stod också spön i backen hela dagen.

Vad göra? Ja, bara att rulla igång trainern. Jag öppnade fönster och dörrar in till vårt cykelgarage, men inte blev det särskilt kallt ändå.

Jag rullade igång och som vanligt känns det extra jobbigt på trainern när du inte använt den på ett tag. 5 ggr 40-20 skulle upprepas 4 gånger. Så totalt alltså 20 hårda 40-sekundare och sedan ungefär halva intensiteten på de 20 vilosekunderna. Jag satsade på att hålla de hårda delarna på samma intensitet som jag maxar en femma. Jag fixade alla 20 intervallerna, men det blev jobbigare än vad det "borde". Ingen riktigt bra känsla alltså.

Idag har jag arbetat, men bara halvdag. Sedan har jag varit ute och rekat bansträckningen för Vännästrampet som äger rum på söndag. Vi brukar alltid använda samma vägar, men i år fick vi veta att Trafikverket rivit upp ca 14 km av vägen, trots att de inte haft några invändningar när vi sökte tillstånd för Vännästrampet. Jag tror dock att jag hittat en alternativ väg som är okej, som går runt "katastrofvägen". Kanske inte exakt lika bra, men bästa möjliga. Sista 90 km blir dock samma bansträckning som alltid.

Nu på kvällen har vi haft intervalltisdag med klubben. Bra uppslutning och fin cykling.

Först 40-20 uppför Pengsjölia. Benen kändes initialt bättre än igår och det blev en högre effekt än i går de första 6 minuterna innan vi vände utför. Ett snitt på 400 watt var bra och då var förstås den hårda delen klart hårdare.

Sedan blev det en längre intervall runt Västeråsrundan. Nästan 5 km på 6.43 minuter gav en snittfart på 43,4 km/h. En av mina snabbare rundor med racern.

Sedan tillbaka till Pengsjölia för att köra två vändor till med 40-20. Nu började dock benen bli trötta så jag nöjde mig med ca 10 watt lägre snitteffekt båda gångerna.

Nu började både jag och de flesta bli hyfsat nöjda och benen trötta. Då hade vi bara en bonus kvar. Ett varv till runt Västerås. Även nu ca 10 watt lägre än första varvet så nu fick jag nöja mig med en snitthastighet på 42,3 km/h.

Ändå bra att totalt få till ca 32 hårda minuter ikväll. Med lugna bonusminuter och trevliga snack landade kvällen på ca 90 minuters cykling.

Tack alla för en riktigt fin kväll.

TT-test inte som tänkt och en krasch med skador

Igår var tanken att jag skulle köra ett lite längre (inte långt, men längre än vad jag brukar) test på tempohojen. Kroppen kändes inte toppen och det humöret sådär när jag åkte i väg för att trycka i stort sett max.

Sträckan inleds med 7,5 km med svagt motlut innan jag kommer in på maxmilen där det är mer kuperat. Vändning efter totalt 12,5 km och tillbaka till start.

Det blev dock inget av dessa 25 km. Jag gav W.O redan vid uppvärmningen.

Det har varit varmt väldigt länge och den relativt nylagda asfalten på de första 7 km är inte lyckad. Igår var den smält och man sjönk ned och fastnade i oljan/asfalten. Inte läge för ett test. Inte för att cykla där alls faktiskt.

Bara att vända om och åka till min andra teststräcka 15 km bort i Strand/Brån. Där finns 16 fina kilometer (vändning efter 8 km) cykling. Problemet är dock att det är många hus där med bilar som kör ut och in från avtagsvägar. Dessutom är vägen ganska smal och det är inte så att alla bilister tar det lugnt.

För att det ska vara så säkert som möjligt behöver du hålla extra koll, och då är det svårt att köra riktigt hårt.

Hur som helst rullade jag iväg mot start. Motgångarna fortsatte med att det nu blåste upp rejält. Det visade sig att det skulle bli kraftig kantvind från båda håll på testbanan.

Hur sträckan ser ut. En klättring på ca 1,3 km ut och och 2 km hem. Mer av åkbackar med totalt 65 hm. I övrigt flackt, men igår rejäl kantvind alltså.

Det var inte absolut max, men hårt. Jag önskade att det skulle kännas bättre, men du får inte allt.

Så helt plötsligt fick jag släppa av i en av utförslöporna då en bil körde om och 50 meter längre fram bromsar in för att svänga av vägen! Tur jag var uppmärksam, annars kunde jag kört in i den. Nu blev det bara ett farttapp. Därefter svänger en bil ut från en gård bara en bit framför mig. Jag blir lite orolig och släpper av en del, men kan snart trycka på då bilen får upp farten snabbt.

Rent allmänt hade jag hoppats på att benen skulle kännas lite bättre och att snitthastigheten skulle bli högre. Men för dagen får det vara okej med 45,3 km/h på de 16 km som avverkades.

Idag var det så dags för ett distanspass med Vännäs CK. Vi har haft mycket hög träningsnärvaro denna säsong, men i torsdags var vi bara 4 stycken och idag endast 3 (som också var med i torsdags). Det blev jag, Tjäder och Katten som gav oss i väg via Umeå till Hörnefors.

I Hörnefors blev det fika innan vi rullade hem. Rejält blåsigt i dag också, men det blev ändå en fin tur på ca 3 timmar och 20 minuter på de 110 km som vi cyklade.

Efter att vi varit hemma ett tag blev det lite tråkigare. Då kom sonen hem och han hade kraschat på sin cykel. Då var det alltså inte racern utan vardagscykeln. Han och en kompis hade varit i ett hopp och något hade gått fel. Stora sår på axeln armen och magen. Men som tur var verkar senor, muskler och skelett klarat sig. Ja, det blev några timmar med rengöring och fixande, men sonen är vid gott mod. Föräldrarna lite mer påverkade. Men det verkar ha varit tur i oturen, även om det kommer att svida ett bra tag framöver.