Nordiska mästerskapen i linje - Nära succé

ROADTRIP 2021 – DEL 3: Nordiska mästerskapen i linje

En serie i 8 delar där du hittar de två första på mina två tidigare inlägg i bloggen.

Redan dagen efter tempoloppet var det dags för linjelopp. Nu var oron ganska stor att kroppen inte skulle fungera. Det senaste året har jag nämligen inte vid något tillfälle fått kroppen att fungera två dagar i rad om det är hårdkörning som gäller. Dag två har ryggen alltid strejkat med låsningar och nervproblem. Dessa har bland annat inneburit att mitt högerben domnar bort och att jag inte "får kontakt" med benmusklerna. Då blir det av naturliga skäl svårt att prestera. Att cykla med ett ben är sällan framgångsrikt.

För att öka chansen att kroppen skulle fungera steg jag upp 5 timmar innan tävling för att kunna göra rehabövningar och återkommande uppvärmningar under lång tid. Det kändes hyfsat hoppfullt, men ändå lite osäkert när det snart var dags för tävling.

Ännu en utmanande bansträckning. Ca 130 km och 1600 hm. Om kroppen fungerade var min plan att hänga med de första tre varven för att försöka göra skillnad på det sista varvet. Bitvis var det tufft redan de första tre varven, särskilt i de brantaste partierna. Men jag höll min plan och rygg och ben ville vara med. 

Katten har sagt att jag ska vara först eller sist under loppen. Skötte mig snyggt i starten med att hålla mig sist. foto:sportochnaturfot

Verkligen varierat väder under loppet, sol, storm, spöregn, blåst, sol, spöregn....

På sista varvet fick jag till en utbrytning med Eric Egelstig från CK Hymer. Vi körde riktigt starkt och drygade ut avståndet till klungan. Med bara en riktigt tuff klättring kvar syntes inte klungan till. Kom vi bara över denna med minst 15 sekunders försprång bedömde jag att vi skulle kunna hålla undan sista biten. Jag började tro att detta skulle gå. Men några i klungan gick riktigt starkt i den sista klättringen och var nästan ikapp oss på toppen. I motvinden slog vi då alla av och så var det snart återsamlat. Jag gjorde ett försök till att smyga iväg, vilket misslyckades. Ja, då var förstås det mesta bränt och då det sedan blev spurt hade jag inte mycket kvar. Summerar en 12:e plats. Dock mycket nöjd med insats och taktik. Mycket nära att det blivit guld eller silver, men nu blev det alltså inget. Det är som det är i linjelopp.

Rejält sliten efter en lång utbrytning, ett försök till och sedan en spurt utan kraft.

Snack med Erik Egelstig efter loppet. Vi var båda nöjda med vårt samarbete och att det var riktigt nära att vår utbrytning hade hållit. Foto: sportochnaturfoto

Ett års förberedelser - och så var det dags för Nordiska mästerskapen i tempo

ROADTRIP 2021 – DEL 2: Nordiska mästerskapen i tempo

En roadtrip i 8 delar. Här hittar du första delen.

Efter att semestrat en vecka i Kil var det så dags för den första tävlingen 2021. NM i tempo. Stentuff bana med ca 300 höjdmeter på bara ca 24 km. Riktigt fina vägar och fin miljö. Dock kanske inte den bansträckning som gynnar mig. 

Visst var det spänt och osäkert. Hur var kroppen, hur skulle det påverka att jag inte tävlat, hur skulle det fungera med min nya cykel.

Så iväg. På vägen till vändningen kändes det riktigt bra trots att det mest gick uppför. Efter vändning var det dock en riktigt grym klättring där jag på något sätt sprängde mig. På toppen hade jag ett slag över vad jag trodde var min maxpuls. Blev en stor pina de sista 10 km. Men jag kämpade på och när jag kom i mål kunde jag inte gjort mer. Det visade sig att det räckte till brons vilket jag är nöjd med. Segrade gjorde Mats Snygg från CK Bure med Patrik Boström CK Fix på andra plats.

Foto från tävlingen av sport och naturfoto

Utan mål stannar jag - ett år kantat av utmaningar

 ROADTRIP 2021 – DEL 1

Som jag skrev i mitt förra inlägg har det nu gått ett år där jag varit nästan helt nedstängd från alla sociala medier. Det har varit en mängd olika orsaker till det. Men det har känts som den enda vägen för att hantera mina stora utmaningar med de bestående men jag har efter min jättekrasch 2019, en extremt hög arbetsbelastning på arbetet och en del annat som också tagit energi. Jag har då prioriterat familj, arbete, rehab för kroppen och träning.

Nu har det alltså gått ett år och jag har verkligen kämpat för att hantera smärtor, få kroppen att fungera så bra det är möjligt, och dessutom satsa på att kunna delta i årets SM och Nordiska Mästerskap i cykel.

Väl där dessutom med målet att prestera på hög nivå. Ingen ska väll säga att det rullat på under året och inte har kroppen och knoppen velat vara med som jag önskat. Men jag har inte gett upp utan kämpat på. Med en målsättning i fjärran och mycket träning mår ändå kroppen bättre än om jag vilar och rent allmänt har jag alltid varit en person som behöver mål i livet. 

Så för några veckor sedan infann sig veckorna när det var dags för årets mästerskapstävlingar.

Vi har under ca 3 veckor varit ute med vår husbil och haft en kombinerad semester- och tävlingsresa.

Inte en enda tävling före denna resa och sedan skarpt läge direkt.

Resan var toppenbra på många sätt och jag har verkligen trivts i husbilen med fru och son. Jag kommer dock inte här skriva om 3 dagar med dragracing, speedwaytävlingar, shoppingdagar, cykling med Katten och sonen, Diggiloo eller alla trevliga samtal med olika cyklister. Jag kommer inte heller skriva om hur fint det är att få rå om sonen under flera veckor (i vanliga fall ser man ofta inte röken av honom).

I stället ska jag skriva lite kort om vår roadtrip och de 6 tävlingar jag varit med i. Kan kanske vara av intresse då jag alltså förberett mig ett helt år och nött på trots stora skadebekymmer och uppbådande av energi. En tävling per inlägg så inom kort dyker det första upp.

Sociala medier nedstängda i ett år

 Ett år sedan mitt senaste inlägg. Men nu alltså ett livstecken.

Jag kommer inte att gå in i detalj på varför jag lämnat sociala medier nästan till 100% under ett helt år, men det handlar om att värna mitt eget mående och att jag vill kunna sprida ett positivt budskap. Då det är viktigt för mig att vara öppen och transparent går det endast om läget i stort är bra. Jag skulle aldrig lägga en fasad på nätet som inte stämmer med verkligheten.

Lite kort kan jag säga att min livssituation under det senaste året varit dränerande på energi och då har jag alltså aktivt valt var jag kan lägga energi för att orka med.

Året som gått har präglats av daglig smärta utifrån mina skador jag fick vid min krasch på Gran Canaria i januari 2019. En krasch som förstörde tre kotor i ryggen, krossade mitt skulderblad, bröt mitt nyckelben, bröt nästan alla revben och punkterade lungan. 

Jag har långsamt kommit tillbaka, men jag har med tiden insett att smärtorna i min kropp är livslånga och att de flesta aktiviteter jag kunde göra innan skadan är inte längre möjliga att klara. Jag har också fått min slutliga "dom" av läkarna att livslånga men är ett faktum. Det har förstås tärt en hel del att ställa om tanken vad jag kan göra i resten av mitt liv och med vilka förutsättningar jag ska leva.

Att sedan behöva köra rehab upp till en timme per dag för att läget i alla fall ska vara hyfsat tar också på.

Förutom det fysiska har det också påverkat att min arbetsbelastning som skolchef varit extremt hög, och sedan pandemin började har det varit få tillfällen jag helt kunnat släppa arbetet.

Vid sådana här situationer inser jag också att 13 år av kämpande för en dotter som sedan till slut dog gör sig påmind. Så försvaret för tuffa situationer är sämre än innan. Visst det har nu gått 7 år sedan Tova dog, men det är något som alltid kommer att finnas med mig.

Trots allt jag skrivit här är det ändå mycket som är bra. Jag har min familj, jag har ett stimulerande arbete, och jag kan cykla (enda fysiska aktivitet som fungerar).

Om jag är tillbaka på bloggen, instagram och facebook? Ja, vi får se.