Gran Canaria 2013 - Cykeltur 7: Mogan t.o.r

När jag vaknade i morse kändes det för första gången kallt. När jag lämnade hotellet vid 10 var dock ordningen återställd och det blev ytterligare en trevlig tur i bra väder. I dag hade jag bestämt mig för att köra västerut från Playa del Ingles till Mogan och sedan tillbaka. Totalt en tur på 82 km och 1035 höjdmeter.

Jag hade planerat att inte köra så hårt i dag, då vi eventuellt planerar en topptur i morgon tisdag. Men redan efter ca 10 km såg jag ett lag med 8 cyklister som jag verkade närma mig. Funtad som man är tänker man då - de kan jag gå ikapp. Jag klockade att jag var ca 1 minut efter. För att inte bränna ut mig helt la jag mig på tröskelpuls och provade om jag då tog in. Jag började snabbt ta in tid, så jag fortsatte. Ganska snart var det bara 30 sekunder. Problemet var att de genom sitt antal drog i från i utförslöpor. Det innebar att avståndet började pendla mellan 30 och 45 sekunder. Man skulle nästan kunna tro att laget fick order om att öka tempot av sin lagbuss som körde bredvid. Eller så var det helt enkelt så att de körde ett distanstempo i jämnt tempo - ja vad tror du? Jag insåg i alla fall att jag inte skulle gå i kapp om jag inte körde på max, och då hade nog någon fått bärga hem mig. Jag avslutade därmed jakten och la mig på Sweet spot istället. Resten av turen till Mogan avlöpte väl. På vägen tillbaka stannade jag på Supermarket i Puerto de Mogan. Här hittade jag nog öns billigaste Twix, ca 3 kronor styck. Jag köpte tre stycken och en del dryck.

Några kilometer efter Puerto de Mogan han jag ikapp två killar som åkte långsamt och pratade. Jag körde om och det verkade de inte gilla. Direkt slutade de prata och jagade ikapp mig. De lade sig senare på rulle under ca 10 km. I en väldigt brant utförslöpa ned mot Puerto Rico spurtade de helt plötsligt förbi mig. Då vi låg bakom ett antal bilar sicksackade de dessutom förbi några bilar. Jag var inte intresserad av någon tävling och låg kvar bakom bilarna. Nere vid rondellen visar det sig att de inte vet var de ska - trots att det bara finns en väg efter kusten. Det gör att jag snabbt är ikapp dem. Jag bestämmer mig för att ligga bakom en stund. Då tar den ena upp en telefon och ringer en vän. Det visar sig att de ska den enda väg som finns. Den ene cyklisten fortsätter prata och under tiden bevakar den andre mig så jag inte kan köra om. De kör inte fort. Till slut ledsnar jag och kör ändå förbi. De tar upp jakten, men hinner inte ikapp i första backen, då ger dom sig. Ja, folk är roliga.

Här kommer lite bilder från dagen, dock varken på laget jag ville gå i kapp eller de spanska individer som hade mycket svårt att smälta att jag körde om dem. Kanske berodde det på att jag kör med stödstrumpor på denna resa på grund av min demolerade vad. Ingen vill väll bli ifrånåkt av någon med stödstrumpor?!