Gran Canaria 2013 - Cykeltur 9 - del 2: Pico de Las Nieves 1949 möh

Här kommer den rafflande fortsättningen på utflykten mot toppen.

Jag hade vid det här laget börjat känna av att jag cyklat 17 timmar de senaste 6 dagarna och ätit väldigt lite sedan jag bytt hotell. Att jag dessutom kört två pass i går gjorde nog sitt. Pulsen hade slutat gå upp vid anstränging och jag började känna mig mycket seg - kolhydrattorsk.

Jag hade köpt tre Twix när vi var i San Bartolomé, men det var nog försent. Jag hade redan passerat gränsen. Då vi nu hade ca 8 kilometer och drygt 500 höjdmeter kvar stanade vi vid avtagsvägen som också hade en bar. Här köpte vi en cola och en snickers. Kanske skulle det hjälpa - det gjorde det inte. De kommande 8 kilometrarna blev inte roliga. För det första var det mellan 15 och 22% lutning första kilometern och därefter fortsatte det branta på rejält. Ni som varit kolhydrattomma vet att det då kan vara jobbigt att göra typ ingenting, då är inte denna typ av backar särskilt roliga. Inte nog med detta nu började vädret göra sig allt mer påmint.

Under de första timmarna hade vädret pendlat rejält och armvärmare, vindväst och tunn vindjacka hade åkt av och på. Ett tag var det 28 grader, men vid Ayacata tyckte vi det var riktigt kallt. I efterhand visar det sig ha varit 10 grader. I jämförelse med vad som väntade var det varmt.

Dimman tilltog allt mer. När det var ca 200 höjdmeter kvar till toppen såg vi knappt varandra. Asfalten blev allt sämre för att till slut inte kunna kallas asfalt. Blåsten tilltog allt mer och kylan ökade. Just denna del kändes dock någorlunda hanterbar, fortfarande var mitt största problem en gigantisk backe och ingen energi.

Men då vi var nästan ända uppe på toppen Pico de llas Nieves slog vädret om på riktigt. Det skulle snart visa sig att kolhydratbrist är en bisak.

Så var vi framme efter ca 3 timmar och en kvart. Vi möttes av 3 graders värme, en vind på uppskattningsvis 30 sekundmeter och en sikt på någon meter. Några som satt instängda i en bil öppnade dörren och frågade om vi behövde hjälp. Vi tackade, men tackade nej. Fram med kameran för de obligatoriska korten. Det blev på oss själva och dimma.

Sedan snabbt utför igen. Eller snabbt? Inte snabbt. Ser man ingenting och vägen har gigantiska hål och det går kraftigt utför då kör man inte fort. Vi rullade utför i ca 15 km/h. Vi höll på att frysa sönder. Vi fick stanna flera gånger för att värma fingrarna. De var så kalla så det inte gick växla. I och med att det var utför måste man hela tiden hålla fingrarna på bromshandtagen som var iskalla. Inte nog med detta så fick bror problem med sina bromsar, så vi fick stanna och ta fram insexnycklar och börja meka. Detta var inte rätt tid och rätt plats för detta. Helt plötsligt känner jag att handsken på något sätt fastnar i bromsreglaget. Jag vet inte hur och såg ingenting, men senare insåg jag att min nya cykelhandske inte längre var en ny handske, utan en trasig handske. Efter ca 30 minuter var vi nere vid Ayacata igen. Vi hade varken frusit ihjäl eller kraschat i ett djupt hål. I detta läge var det en stor framgång.

Vi gick in på baren köpte en snickers och framför allt varmt kaffe. Kaffet fick värma två genomkalla gubbar som mest ville lägga sig ned och sparka med benen.....

Men så tittade vi ut och såg - kanske kommer det lite sol ändå. Efter att ha värmt oss en halvtimme var vi iväg igen. Vi svischade i utförsbackarna, i vilka vi en vanlig dag skulle betraktat som mycket obehagliga på grund av kylan, idag kändes det inte särskilt kallt. Vi hade ju nyss mött ismannen. Bror hade sagt - Jag har aldrig frusit så mycket i hela mitt liv.

Efter utförslöpan skulle vi klättra ca 200 höjdmeter och därefter var det åter utför tills vi var framme i Playa del Ingles igen. När vi nådde Playan hade morgonen blivit eftermiddag, vi hade bestigit öns högsta topp, vi hade totalt klättrat 2500 meter, vi hade cyklat 10 mil, mina handskar var trasiga och kanske ramen, vi hade i stort sett frusit ihjäl och jag hade cyklat flera timmar kolhydrattorsk.

Var det värt det? Ja det är klart, vi nådde ju toppen. Då är vi alltså riktiga cyklister och får fortsätta cykla. Det är ju toppen.