Idag var det uppstigning kring 06.30 för att göra mig klar för avresa till helgens cykellopp - Själevadsfjärden runt (just söder om Örnsköldsvik). Det är ett 165 km långt lopp som jag deltagit i både 2011 och 2012.
Tyvärr fick jag ett tråkigt SMS just innan avresan som innebar att jag fick åka själv då bror blivit sjuk. Roligare var dock att det väntade vackert väder och att jag gillar det här loppet.
Väl på plats såg jag att de flesta som placerat sig långt fram på Vännästrampet var med, kryddat med några starka nytillskott. Däremot visade det sig senare att det totala antalet startade på den långa distansen var färre än i vårt lopp - Vännästrampet. Jag förstod dock att det trots detta skulle bli en hård dag med tanke på vilka som var med.
Jag har många gånger sagt att jag har svårt i början av loppen och att det då sällan känns bra. I dag var en sådan dag. Det var faktiskt värre än vanligt. Det var inte så att jag höll på tappa klungan, men det kändes segt, pulsen var för hög för ansträngningen och benen kändes inte som de skulle. Det gjorde att det mentalt kändes jobbigt på det första varvet av tre. Framför allt de första 26 km då det mest går uppför kändes det riktigt dåligt.
Jag åkte ett tag och funderade på hur det skulle kännas att stiga av, om jag kanske skulle få en läglig punktering eller hur det skulle kännas att bli avhängd. Något jag klarat mig från i år. Det är inte tankar man ska ha mitt i ett lopp. Inte något som höjer moralen. Men som tur var; när det planade ut och blev mer utför började kroppen komma in i gängorna och det kändes allt bättre.
Dagens lopp hade en helt annan profil än de andra arrangemangen jag varit med i denna säsong. Det gick inte särskilt ryckigt och med få utbrytningsförsök. Däremot gick det med i stort sett konstant hög intensitet med lite extra tryck i uppförsbackarna de första 12 milen. Det blev alltså lite likt Vätternrundan eller ett MTB-lopp. Alltså jobbigt men lite taktik. Jag gillar taktik, så det var ett mycket givande pass rent fysiskt, men jag hade gärna sett lite fler ryck och varierad fart.
Jag hade dock inga problem att gå med och ju längre loppet gick desto bättre kändes det. Alla som gick med bidrog till farthållningen och det gjorde att snittfarten på 165 km hamnade på en bit över 38 km/h trots att det gick lungt utför och att det totalt var ca 1250 höjdmeter. Jag tycker i alla fall det var bra.
I slutet av andra varvet började jag få lite ont i huvudet och även tendenser till kramp. Jag tror det beror på att jag i sista stund innan loppet bestämde mig för att klara mig på 3 st 75 cl flaskor istället för 4 som jag brukar ha på så långa lopp.
Jag har ju ätit lite för mycket chips i sommar, så då måste man göra allt för att kompensera det med att minska vikten på annat sätt......
Intressant är alltså att jag hade för lite vätska och hushöll med den för att den skulle räcka, ändå tog den slut. Andra i loppet hade markant mindre vätska och brukar köra så. Ja, man är helt klart olika.
En av cyklisterna hade endast 1 liter vätska. Hade jag haft det hade det blivit kväll innan jag var i mål.
Efter ca 6 mil var det flera som vill stanna för att kissa. Hela gruppen blev överens så det blev ett stopp. Jag som hade mest vätska hade inget behov av ett stopp, medan alla andra stod i rad och vattnade gräset. Inte logiskt, men man ska väll inte förstå allt!?
Efter att de första två varven legat på en snittpuls en bit över 80% så ökades det markant sista 45 km. Farten ökades succesivt i den backe jag nämnt tidigare. En backe som är ca 14 km nästan utan avbrott. Dock inte så brant.
Helt plötsligt hade de två första cyklisterna gått loss. Ingen hade uppmärksammat det och de fick 100 meter. Jag tog upp jakten, men insåg ganska snart att detta kör jag inte ikapp själv. Jag tittade bakåt och då tog Peder Larsson en rejäl förning. Efter detta visade det sig att ingen annan orkade/ville trycka upp tempot. Det gjorde att jag och Larsson fick turas om några gånger innan också Tom Pietälä började bidra. Tyvärr var vi bara tre stycken som orkade/ville försöka arbeta oss i kapp, och då de var två starka cyklister därframme blev det riktigt tufft. Min puls sköt i höjden och i jakten låg jag mellan 95% och 99% av maxpuls. Det gjorde att jag efter ett tag inte orkade fortsätta och trycka lika hårt.
Larsson tog flest förningar och jag och Pietälä turades om. Någon gång kom en annan cyklist fram. Till slut nötte vi oss ikapp Peter Erikssson som släppt Kalle Wallej som nu var ensam kvar i spets. Han låg ca 300 meter före och det blev varken mer eller mindre. Jag tittade bakåt och hoppades att fler snart skulle hjälpa till, men nu var det inte många kvar efter den markanta fartökningen.
I utförslöpan som kom efter backen försökte vi öka tempot men avståndet blev inte mycket mindre. De sista milen då det började plana ut fick vi igång ett bra samarbete där vi var 4 GCK-cyklister och jag som gick runt för att nå ikapp Wallej. Men vi var för krokiga och avståndet bestod. De sista kilometrarna innan målet gav vi upp och började inrikta oss på spurten.
Den höga intensiteten de sista 45 kilometrarna och bristen på vatten hade satt sina spår. I sista backen inför spurten kände jag att krampen var nära. Det gjorde att jag blev lite mer passiv, vilket gjorde att jag kom in lite fel i den korta målbacken. Jag hade en bra position som trea av de fem som var kvar, men låg inte tillräckligt nära för att få bra sug. När jag ställde mig upp och tryckte max, drog det till i vänster lår. Det kändes som jag skulle köra av vägen. Jag trampade dock på, men vinglade betänkligt och tappade fart. Jag varken tog eller tappade någon placering och rullade in som trea i spurten och fyra totalt. Peder Larsson blev tvåa och Peter Eriksson trea. Jan-Erik Rönnlund och Tom Pietälä rullade in just efter mig. Bra jobbat av Gimonäs som kom tvåa, trea, femma och sexa. Dessutom tävlade vinnaren Wallej tidigare för GCK, nu för Fuji Racing team elitlag.
Wallej imponerade verkligen med sin solokörning. Men å andra sidan ska väll en ung elitcyklist cykla ifrån gamla gubbar? Hur som helst - Grattis Kalle.
För min del blev detta lopp tufft då jag fick en dålig start och intensiteten på slutet var mycket hög. Loppet gick ca 28 minuter snabbare än i fjol och med högre snittfart än 2011 då vi bara körde två varv.
Här sitter jag nu med riktigt trötta ben. En fjärdeplacering där jag lyckats bidra med mycket på slutet känns bra. Loppet var roligt, vädret var fint, medtävlarna trevliga och duktiga.
Nu ska jag snart äta chips, så risken finns nog att jag måste ha ännu mindre vätska med mig nästa gång.
Bra kört.
SvaraRaderaMan blir stark av chips; tjockstark
Det låter lovande. Ska nu äta en hel påse Sour Cream and Onion
RaderaImponerande :) Jag körde ett varv och höll strax under 26km/h i snitt så att komma upp i 38 på trippla sträckan känns nästan overkligt.
SvaraRaderaTack för det. Det viktigaste är att man är nöjd med sin egen prestation oavsett vilken nivå/fart man håller. Därför kan både 26 km/h såväl som 38 km/h vara både bra och dåligt. Då tar både du och jag nya tag inför nästa säsong!?
Radera