Tidseffektiv värre.

Idag har jag ägnat mig åt tidsoptimering. Allt för att hinna med så mycket skoj som möjligt och skapa mer tid för morgondagen.

Sonens innebandylag där jag är tränare hade i dag två matcher i Umeå och då brukar hela dagen gå åt till detta. I morgon har vi familjearrangemang och vi ska också till Umeå på ett luciafirande.

Jag hade planerat in en längre cykelrunda i distanstempo under helgen, och skulle den som vanligt ligga på söndag skulle två dagar vara helt fullbokade. Nu bestämde jag mig istället för att cykla långrundan idag.

När jag säkerställt att sonen skulle få skjuts till och från Umeå, så var det fritt fram för cyklingen.

Det har varit svinhalt hela veckan, värre än på en ishockeyrink. Men i går började det snöa och vi hamnade på någon minusgrad. Det innebar att det inte alls var så halkigt på dagens cykling. Däremot var det väldigt moddigt och spårigt på vägen till Umeå, då vägen inte var plogad och temperaturen låg kring noll grader. Det var inte bara en gång jag fick ett rejält kast, men i dag höll jag mig på benen.

Jag trampade på i 105 minuter innan jag var framme vid sporthallen. Efter en stund dök sonen upp och med honom de väskor jag skickat med bilen. Av med alla blöta cykelkläder och på med träningsoverall inför innebandyn.

Det blev inte mycket dötid så var det dags för match ett. Grabbarna kämpade verkligen på bra och det blev en säker och rolig seger. Tyvärr var vi bara 7 utespelare i dag, och det var bara en timmes vila till nästa match. Energin var inte tillräcklig och motståndarna i match två var bra, så det blev förlust. Men jag tror grabbarna var nöjda och den första matchen var det bästa jag sett dem prestera. Skoj.

Efter andra matchen kastade jag på mig nya torra cykelkläder och packade träningsoverallen mm i väskorna och gav mig åter av.

Nu var det kolsvart och jag fick testa min nästan nya lampa som fick högsta betyg. Nu var vägarna plogade, så det blev säkrare cykling på hemvägen även om temperaturen fortfarande låg kring noll grader och det var spårigt här och där.

Det blev en trevlig och mysig hemresa i mörkret, trots en del snö och att jag blev ganska blöt. Efter att ha hälsat på Tova rullade jag sista biten hem.

Två utepass på cykeln och innebandygrejer innebar smockfull tvättmaskin. Efter att startat densamma och packat undan var det dags för middag.

Jag fick också smaka Kattens nygjorda specialknäck med polkagris. De var riktigt goda. Det är nog bäst att Katten gömmer dessa annars är de illa ute, och i förlängningen är då jag illa ute då hon ska ta med knäcken och bjuda på jobbet.

Totalt blev det idag 3 timmar och 35 minuters cykling, drygt 80 km och med en snittpuls på 76% av maxpuls. Det blev en bra dag med cykling och innebandy och det hinns också med lite mys i kväll.

Det blev också en effektiv dag. Jag åkte hemifrån ca 80 minuter före Melvin i morse och på eftermiddagen var jag hemma ca en timme efter honom. Jag var alltså borta drygt två timmar mer än om jag inte cyklat, men fick ihop 3,5 timmars träning. Inte fel.

Skönt att må dåligt

Så är arbetsveckan slut och helgen börjar.

Skadorna efter förra helgens krasch börjar ge med sig. Visst är det ömt här och där, men det går att träna på om jag undviker att lägga tryck på armarna. Min högra axel är nämligen den som är i sämst form. För övrigt samma axel som fick ta den största smällen sist jag var i backen under Mallorcaresan i april.

Skadorna är alltså kortvariga och det gör inte heller ont vid vila. Med andra ord hade jag väldigt tur i oturen när jag synade backen.

Jonas Björkholm i cykelklubben och ledare på spinningen poängterade i går att man cyklar inomhus vintertid och inte ute, då risken är för stor att man hamnar i backen. Exakt det resonemanget har jag haft alla andra år, men i år har jag försökt tänka annorlunda. Vi får se om jag nu återgår till mitt gamla tänk eller om jag fortsätter att våga. Innan jag bestämmer mig planerar jag i alla fall för utecykling i morgon lördag.

Som jag tidigare skrivit har jag känt mig seg i träningen på slutet och jag har känt att kvalitén i träningen utifrån det har påverkats. Jag håller i dagarna på att analysera om det finns behov av justeringar i min träningsplanering. Fram till dess rullar jag dock på med inplanerad träning.

Det gör att jag i söndags alltså körde nästan 4 timmars utecykling inklusive en krasch. I måndags blev det en timmes spinning med inriktning mot tempo. På lunchen i tisdags blev det ett pass till med spinning. Denna gång med ett antal intervaller. Passet avslutades med en tabata (8 ggr 20 sekunders maxinsats med 10 sekunders vila). Både under måndagen och tisdagen var det fortsatt segt och det kändes inte optimalt då benen tog slut alldeles för tidigt för att jag skulle få upp pulsen ordentligt.

Det blev vila under onsdagen och i går kväll var det åter dags för ett spinningpass. Helt plötsligt hade kroppen vaknat till och jag kände tidigt att det skulle kunna bli ett bra pass. Förutom uppvärmning, en del träning på jämn belastning och stående cykling var intervaller huvudnumret.

Det blev 6 intervaller på 70 sekunder med 20 sekunders vila. Sedan en del annan cykling innan vi avslutade med 8 intervaller på 70 sekunder med 20 sekunders vila. Det var en kväll jag blev riktigt trött, vilket var skönt. Benen svarade hela träningen vilket gjorde att pulsen kunde tryckas upp rejält och mot slutet var det så jobbigt att jag började må dåligt. Det kan tyckas vara underligt att man då är nöjd, men när kroppen svarar och man kan köra så hårt man vill - ja då känns det bra.

Det blev mycket tid i den högsta pulszonen och nu hoppas jag att kroppen svarar bra på detta och att segheten inte är tillbaka i morgon när nästa träning är inplanerad.

En passus: Vill du ha Vännäs CK:kläder!? Börja fundera kring din beställning. Vi planerar att beställa före nyår. Det handlar främst om byxa, tröja och väst. Jag återkommer med info, men börja redan nu tänka kring detta.

Jag bjuder på en bild av världens finaste pojke som i tisdags fyllde 9 år, och i dag var med på luciafirande på skolan. I kväll blev det tacos, och sedan såg vi på bröderna Lejonhjärta. En bra film tyckte vi trots att filmen är nästan lika gammal som jag.

Höftkaka till jul och att ompröva min träning

Ja, då var det dagen efter min första vintervurpa. Jag kan konstatera att inget är brutet vilket är mycket positivt. Jag kan också konstatera att det finns en del skador på mjukdelar att hantera.

Jag har nu bland anat en fin höftkaka i lite blandade färger. Konsistensen är fin och den håller nog till jul, men jag skulle nog ändå inte servera den på julbordet.

I övrigt är jag allmänt mörbultad och i hela min högra sida känns det som när man har riktigt rejäl träningsvärk. Det gör alltså inte ont om jag är still, men om jag rör mig så känns det en hel del, men det gör inte "normalont". Denna känsla finns alltså i mage, bröstkort, arm, axel och nacke.

Men jag hade riktigt tur och inom kort är det nog relativt bra.

Då benen var oskadade bestämde jag mig i kväll för att hålla fast vid träningsplaneringen och pallra mig till spinningen. Hur det gick - inte särskilt bra. För stunden känner jag mig allmänt lite mentalt ur fas och måendet är så där, sedan är kroppen ganska seg och just i dag var det dessutom ont här och där. Det blev till att sitta ned hela passet och göra det bästa av situationen. Inte bra, men jag tog mig igenom passet. Att bryta ett pass är inte min grej, så ur den aspekten kändes det bra. I övrigt var jag bara dålig och känslan var bad.

Nu ska jag utvärdera skadorna, mitt mentala tillstånd och mående, och min fysiska status. Denna utvärdering kommer att ligga till grund för en eventuell revidering av den träningsplanering som jag tidigare lagt fast.

Det handlar om att fundera på om träningsbelastningen och träningsomfånget som varit, är och planeras ligger rätt för att långsiktigt leda mot största möjliga utveckling. Inom detta område ska jag också bedöma de olika träningsformerna som jag under hösten ägnat mig åt, och vilken roll de ska spela framöver.

Vidare måste jag fundera kring hur jag utifrån träningen ska hantera min mentala trötthet som bottnar i sorgen som finns inom mig varje dag. Vissa dagar mer, andra dagar mindre. Slutligen ska jag också bedöma om träningen på något sätt behöver anpassas utifrån de smärre skador jag har just nu.

Jag återkommer med vad jag kommer fram till, vad det kan få för påverkan i min fortsatta träning, och hur träningsplaneringen justeras.

Svag, Sen, en Krasch och smärta

Idag var det dags att för 3:e söndagen i rad köra en riktig långrunda på MTB. Som tidigare träffades vi på Vännäsby skola innan det bar av.

Det mesta var som tidigare söndagar. Då tänker jag på bland annat distans, tid och väder. Planen var att rulla runt på en bit under fyra timmar och nästan 90 km. Vädret var som tidigare helger mellan -2 och -4 grader.

Som tidigare söndagar så var jag också sen till vår gemensamma samling klockan 10.00. Jag har verkligen inte fått in rutinerna för utecykling vintertid. Det är alltid något som kör ihop sig. I dag var jag dock bara några minuter sen, så det går nog åt rätt håll?!

Förutom allt ovanstående som varit likt gällde det även formen. Eller ska vi säga avsaknad av form!?

Redan från start kändes det segt och min puls var onödigt hög om man tänker på insatsen. Sedan kändes det lite bättre under rundan, men man kan ändå undra varför det ska vara så här?

 I dag var det rossligt och snorigt och jag vet inte om det var en delorsak till min vekhet, om min cykel där bromsen ligger på lite kan bidra eller om det är mina luftvägar som inte gillar kyla som är problemet. Det troliga svaret är nog att ingen av dessa parametrar påverkar nämnvärt. 

Kanske är det istället att jag fortfarande är nedtränad utifrån utlandsresan mm? Nej, jag tror det börjar bli svårt att skylla på detta, då det börjar vara bra länge sedan jag kom hem.

Fullt av svepskäl - skulle tro det va!? 

Vi får nog istället konstatera att formen är långt borta. Men om jag fortsätter att cykla runt och söka den så tror jag nog den kommer att hittas, för eller senare. Men än så länge är den helt försvunnen.

Det var två saker som avvek i dag mot tidigare söndagar. Den första var att vi var fler än vanligt. I dag blev det jag, Helmersson, Lundin, Niklas och Tjäder som rullade hela rundan. Mats som hade snävt med tid hängde med oss en dryg timme innan han vände. Roligt när vi är fler.

Det andra som avvek var att jag i dag inte lyckades hålla mig på cykeln hela rundan. Precis som förra helgen var det till och från spårigt och isigt, men det fungerade ändå bra och vi rullade på utan problem med bara några få stopp för lite vätskeintag etc.

Så var vi nästan klara för dagen och träningsklockan stod på tre timmar och 26 minuter, och det återstod mindre än en mil. Vi rullade utför och jag uppfattade att det var isigt och spårigt, men kände att jag hade det hela under kontroll. Helt plötsligt får jag ett kast och framhjulet släpper. Jag försöker parera, men utan framgång. 

Jag inser att det är kört. Jag slår hårt i backen och höft, revben och armbåge får ta smällen. Jag kände snabbt att det tog ganska rejält, men att det skulle gå att cykla vidare. Det var ju bara några kilometer kvar och kan man undvika det vill man inte stå stilla någon längre stund när det är vinterkyla. 

Vi rullade vidare och jag började känna efter var det smärtade. Den första känslan var att axeln och nacken hade påverkats tillsammans med de ställen där jag fått direktsmällen. Sedan vet jag från tidigare krascher att många smärtor kommer först efter några timmar när adrenalinet gått ur kroppen och musklerna inte längre är varma av ansträngningen. 

Mjukdelsskador är acceptabla, medan brott innebär stora problem. Främst är det revbenen jag varit/är orolig för. Jag har tidigare brutit två revben, och då kändes det ganska okej upp till 10 timmar, innan smärtan kom. Sedan var det problem i många långa veckor. 

Nu på kvällen känns det dock inte som jag brutit något, vilket vore mycket positivt. Däremot har jag ont i axel, nacke, kotor och muskler i ryggen, höften, armbågen och bröstkorgen. Sedan strålar det upp lite till huvudet, vilket inte är ovanligt när det finns spänningar från muskler i rygg och nacke. Jag har en kota i ryggen som undrar många år brukat hoppa ur, så kanske är det där vi hittar problemet. Det brukar dock gå att få till.

Tanken var att jag som tidigare söndagar skulle bygga på distanspasset med ett spinningpass på kvällen. Det fick jag dock avboka. Att träna redan i dag var inte möjligt.

Förhoppningsvis är det dock bättre i morgon, och jag känner att det kunde blivit mycket värre. Nu hoppas jag att jag har rätt i detta och att smällen inte påverkar vardag, arbete eller träning. Okej - Vi säger att det är så. 

Benen klarade sig - så det borde gå att träna i morgon!? Deal. Om inte annat så kan man ju sitta helt still på trainern, så visst borde det gå!?

Varför jag ramlade? Är osäker. Kanske har mina cykelvänner facit som såg smällen? Jag tror ju att det var otur och att det inte fanns mycket att göra. Mer troligt är dock att det var handhavandefel och att jag får skärpa till mig till nästa gång.

Vi kan i alla fall konstatera att det är säkrare att cykla på trainer.