Även myrsteg kan glädja

När motgångarna är stora så  blir till slut små framsteg något att glädjas åt.

Idag provade jag att cykla på MAF-intensitet och det gick lite bättre än förväntat. Självklart var mina wattal inte mycket att skriva hem om när jag låg där på mina 141 i puls. Det fanns dock några andra saker som i det lilla ändå var bra.

För det första höll pulsen emot lite när jag höjde intensiteten. Dvs pulsen steg inte snabbt och okontrollerat när jag höjde effekten. Sedan sänkte sig pulsen i alla fall hyfsat när jag sänkte trycket i pedalerna. Inget av detta har skett på över en månad.

För det andra sänktes inte watten så mycket under mina trettio minuter på 141 i puls, vilket var glädjande. Trycket i pedalerna var alltså inte särskilt bra, men detta tydde ändå på att kroppen för första gången på mycket länge fungerade okej.

Jag fick till och med lite självförtroende och planerade att för första gången på en månad köra en stund på riktigt bra och normalt tryck. Jag tänkte om efter två minuter av det som skulle bli tio minuter. Men jag väljer att se dagens träning som en utifrån förutsättningen bra träning trots detta.

Vilopulsen är fortfarande onormalt hög, men i dag väljer jag att glömma det.

Smolk i glädjebägaren är dock att sonen i går återigen fick ont i halsen och tvingades vara hemma från skolan i dag. Det blir ingen skola i morgon heller. I dag blev också Katten åter sämre.

Jag hoppas verkligen att jag inte åter ska dras ner i leran och att Melvin och Katten omgående kan ta sig ur.

Nu är det bara en vecka till Mallis, och ska vi kunna cykla något jag och Katten måste det bli slut på sjukdomarna. Pronto!