Jag finns fast jag inte syns

Jo, jag finns kvar. Ni är nog några som tvivlat.

Ett enda livstecken på bloggen de senaste 6 veckorna och inga inlägg vare sig på facebook eller på instagram.

Tur då att det inte riktigt är som många tänker att du lever livet på nätet. Syns du inte på nätet finns du inte.

Jag har hur som helst inga planer på att lägga ned min blogg, utan den tillför mycket för mig och vad jag förstår gillas den också av många er som läser.

Däremot har det av personliga familjeskäl inte varit möjligt att prioritera bloggen på slutet. När tillvaron är tuffare och din ork inte riktigt räcker till behöver du prioritera. Det är det jag gjort.

Familjen kommer först och är viktigast av allt, sedan har vi arbete och träning. På senare tid har det verkligen varit tufft att mäkta med dessa delar och i och för sig har läget ännu inte förändrats till det bättre. Men jag gör vad jag kan, och det gör övriga familjen också.

Men trots att bloggen inte rymts nu på slutet hoppas jag nu klara av en omstart. Det är ju så att den också bidrar till ett positivt mående.

Dessutom har jag nu mycket på lager att berätta om cykling och cykelrelaterat. Både det som varit, det som är och det som kommer.

Nu hoppas jag att omstarten på bloggen håller i sig och att du vill hänga på. Många nyheter väntar.