Mallorca - Puig Major, Soller, iskyla och saknad

Efter en vilodag var det åter dags för träning. I förrgår var jag ganska sliten efter 8 dagars träning på raken, men en vilodag hade gjort susen. Med andra ord var benen åter pigga.

Dagens upplägg innehöll öns längsta klättring innan du når Puig de Major. Men innan dess cyklade vi via Santa Maria, Bunyola och uppför Soller som var dagens första utmaning.

Häromdagen gick jag nästan på max uppför Sollerbacken och gjorde mitt eget race. Idag tog jag det lugnare och lät Jonas sätta farten. Med en dryg kilometer kvar ryckte jag och tänkte att jag ser till att få ett avstånd och tar det senare lugnare. Nu hade dock Helmersson bestämt sig för att ge mig en match, så jag kunde inte slå av allt för mycket. Men jag såg mest till att hålla avståndet. Det blev 4 minuter på ca 360 watt. Hårdare än planerat, men klart långsammare än häromdagen.

På toppen var det riktigt kallt, ca 10 grader. Det var överlag en konstig väderdag. Där solen lyste var det varmt och skönt, när den var borta var det svinkallt. När alla nått toppen rullade vi utför ned till Soller och jag frös så jag skakade.

När vi nådde Soller var det klättring i ca 4 km vilket kändes bra så jag fick bli lite varmare. 

Vi höll ihop hela gruppen och när vi nådde till avfarten mot Fornalutx svängde vi höger för lite kaffe och för att fylla vattenflaskorna. Sedan cyklade vi tillbaka samma väg till avtagsvägen.

Det är också där klättringen till Puig Major formellt börjar. 10,1 km och 6,4% snittlutning. 

Jag hade bestämt mig för att inte maxa vid något tillfälle under dagen, däremot skulle jag cykla på med bra effekt i klättringarna. Jag hoppades därför att någon skulle vara farthållare och hålla för mig lagom fart. Helmersson sa att han skulle ta det lugnt. Jag sa då att nu är det MTB (Helmersson har aldrig cyklat MTB utan att ligga först). Tro det eller ej – det fungerade. 

Helmersson satte iväg med bra fart, men ändå lämplig för mig. Effektmätaren pendlade mellan 280 och 350 watt förutom på en kort sträcka där klättringen planade ut och där Helmersson inte tryckte alls. 

Snittwatten för de första nio kilometrarna hamnade på ca 310 watt borträknat den del där vi inte klättrade. Räknar vi in den landar vi på ca 300 watt. Det kändes hela tiden stabilt att ligga bakom och pulsen låg kring 83-84%. Jag hade innan klättringen bestämt mig för att höja intensiteten sista kilometern utan att maxa, och så blev det också. Ca 2 minuter på 370 watt.

Kroppen kändes mycket bra, och jag tog mig upp på lite under 35 minuter och Helmersson inte så långt efter. Det var långt ifrån en maxning och ändå nästan 8 minuter bättre än för 3 år sedan då jag sist körde denna klättring. Den gången var jag mycket tröttare. Med andra ord har det skett en del med kapaciteten.

Nu var vi riktigt varma, men en bra stund av väntande i det som nu var 9 grader var inte toppen. Jag höll formligen på att frysa till is.

När alla kommit upp susade vi genast vidare ned mot Sa Calobra. Men istället för att ta den klättringen tog vi sikte mot Lluc och bensinmacken där. Fri fart dit och jag brassade på ganska bra, framför allt utför. Framme rullade vi sedan utför mot Selva där vi just innan byn hittade en restaurang för lunch.

Nu lyste solen och det blev allt varmare. Dessutom var maten toppen. Med andra ord ett riktigt bra stopp.

Efter lunch brassade vi vidare och tog sikte mot Lloseta. Vi bestämde oss också för att få till en bonusklättring istället för att direkt ta sikte mot hotellet och fortsatte mot Alaró. Där fanns en riktigt smal och trevlig väg med en bra stigning. 

Ja, beläggningen var inget vidare – men det fungerade okej.

Därefter samma väg tillbaka som vi började dagen och det med riktigt bra fart. Detta med undantag för resans första punktering som orsakade ett oplanerat stopp.

Väl framme vid hotellet summerar vi 137 nya kilometer till träningsdagboken. Där skriver jag också 5 timmar och 33 minuter och en klättring på ca 2100 höjdmeter.

Återigen visade alla att de är riktigt starka cyklister, och dessutom positiva och glada. Trevligt med andra ord. Två förhoppningsvis trevliga cykeldagar kvar. I morgon Petra och sista dagen tänkte vi besöka bergen i väst.

För övrigt har säkert många av er läst att vi som familj varit med i något som heter Familj och Sorg. I dag var sista tillfället, som jag tyvärr missade. Det var inget att göra åt då jag inte kände till Familj och sorg då vi planerade vårt träningsläger. Men lite tråkigt då det varit mycket bra att få träffa andra familjer i samma tuffa situation och få prata om känslor och tankar.

Idag avslutades Familj och Sorg med att alla barn och vuxna fick skriva ett meddelande till den som dött och knyta fast i en ballong. Tillsammans släppte de sedan alla ballonger. Riktigt fint. Den rosa ballongen i mitten berättade Katten var hennes till "gumman".

Jag trivs verkligen här på ön, men självklart hade jag också gärna varit hemma, och tillsammans med Katten och Melvin saknat Tova. Att krama min familj en dag som denna hade varit skönt.

Mallorca - Sa Calobra, Soller och Lluc. Mycket klättring blir det

I går var vi ute på en rejäl cykeltur, men utifrån internetproblem kommer inlägget först idag.

Det blev tidig frukost vid halv åtta för att rulla iväg vid halv nio. På denna långtur blev vi av olika anledningar 4 färre än tidigare, så vi var 10 cyklister som rullade iväg i riktning mot inlandet.

I väg när solen fortfarande är på väg upp

Efter att ha cirklat oss ut ur Can Pastilla rullade det på riktigt bra ända fram till just innan Selva där vi efter ca en timme tog en kort paus. 

Framför allt för att minska på klädseln då det nu skulle väntas klättring. Först mer moderat fram till Selva och sedan allt brantare.

Kort paus innan stigningarna börjar

Den egentliga klättringen upp mot Lluc dök så upp. En klättring som ofta också brukar kallas bensinmacksbacken. Dess rätta benämning är dock Coll de sa Batalla. En klättring på 7,9 km och med en snittlutning på 5%. Den är riktigt trevlig och lagom brant för en tung äldre man. Vi hade som vanligt fri fart i denna typ av klättringar och vi var 5 stycken som var med tillsammans i början.

Det kändes oförskämt bra och trots hyfsade wattal var pulsen ganska så låg. Jag ville dock spara mig och inte rycka förrän på slutet. Det fanns dock ett problem. Skylten vid botten av backen var borta och jag kom inte riktigt ihåg hur lång klättringen var. Att det står i detta inlägg beror endast på att jag kollat upp det i efterhand.

Hur som helst innebar detta att jag var tvungen att rycka lite tidigare än vad som var planerat och fick därmed ligga själv en bra stund med lite högre intensitet än vad som var planerat. Samtidigt kändes kroppen stark.

Jonas visar målgången i bensinmacksbacken, men också att han bär hjälm ca 100 meter från sin cykel.
Är verkligen detta okej?

Spurtavgörande fram till linjen. Tur vi fick det på bild så vinnaren kan koras...

Väl på toppen vid macken stannade vi för lite kaffe. 

När vi skulle rulla iväg undrade vi om Tjäders cola var spetsad.
Hur som helst verkar det mesta på huvudet vara både vint och snett.

Därefter väntade en hel del utförslöpa, några korta stigningar och sedan ett stopp innan det var dags för Sa Calobra. 

Transport mot Sa Calobra

Vi började med att i lugn intensitet klättra de ca 2,5 km med 5-6 procent som krävs för att sedan få susa utför ned till Sa Calobra. 

Det går utför i ca 9 km och allra längst ned finns fantastiskt vatten, en del restauranger och otroligt många turister och cyklister.

Vi hade bestämt oss för bara ett kort stopp i botten innan vi åter skulle cykla uppför. Vi rullade i maklig takt uppför ca 1 km till starten för klättringen. 

En klättring som officiellt heter Coll dels Reis. Sedan bär det uppför ca 9 km och med en snittlutning på 7%. Det är såväl en spektakulär klättring, en otrolig slingrande väg och en fascinerande syn av alla cyklister som tar sig upp eller ned.

Jag hade bestämt mig för att få ett kvitto på hur jag ligger till utan att samtidigt helt bränna ut mig då det väntar mer cykling här på ön, men framför allt tävlingspremiär inom kort. Kör jag för hårt och för mycket här på ön hinner jag inte återhämta mig.

Framme vid starten för klättringen. Nu väntar en bra stund med klättrande

Jag bestämde mig därför för att köra hårt, men spara några procent. Det innebar att jag lade mig på ca 87-89% av maxpuls. På tempotävlingar brukar jag ligga kring 92-95% av maxpuls. Jag hade också bestämt mig för att hålla samma tryck hela backen och inte spurta på slutet eller något liknande. Jag är mycket nöjd med mig själv då jag höll mig till planen. Snittpulsen landade exakt på planeringen och snitteffekten var lika hög alla kilometrar. Ja, med undantag under den första kilometern då jag gick lugnare.

Det stod en fotograf i backen och i dag fick jag en bild av Jonas på SMS. Han hade hittat den på en hemsida och för 6 euro kan jag få den i bra upplösning. Blir nog inget av detta. Den var hur som helst från klättringen.

Jag är också nöjd med hur kroppen svarade. Jag tog mig upp på ca 31 minuter, vilket är likvärdigt med fjolåret. Dessutom med lägre snittpuls och något lägre insats. Samtidigt är jag inte riktigt på de watt jag önskat vara, men med denna resas träning i kroppen och lite vila hoppas jag det ska ge mig ytterligare en skjuts på vägen.

För att se om det är lönt att träna jämförde jag min tid i år med hur fort jag cyklade upp för Sa Calobra 2013. Det var också den gången jag för första gången stötte på Team Norrbotten och för övrigt blev omkörd av de flesta. När jag nu tittar på den tiden har jag kapat närmare 10 minuter. Inte så pjåkigt. Jag trodde ju att jag redan då cyklade ganska så fort.

Anna var som vanligt snabb.

Jag glömde säga att fram till nu hade jag bara tränat 31 minuter. Just innan stigningen uppför Sa Calobra sa nämligen min cykeldator att den behövde återställas och hela träningspasset försvann. Ni vet hur det är – inget loggat pass – ingen träning. Så kan det gå.

Nu var det i alla fall bara resten kvar. Vi rullade utför de 2,5 kilometrarna till korsningen där vi tidigare under dagen kommit. Istället för vänster och tillbaka vägen vi kom från Lljuc tog vi höger med riktning mot Soller.

Vi hade nu ca 23 km cyklande fram till lunch. Först en kort klättring och sedan mest utför. Det var vad jag informerade mina cykelkamrater. Efter lite uppför och lite utför insåg jag att jag glömt en liten ”kulle” på drygt fem km och närmare 6% snittlutning. Så kan det gå.

Så nådde vi Puig Major från den ”lätta” sidan vilket innebar en väldigt lång utförslöpa ända ned till 

Fornalutx som en gång utsetts till världens vackraste by. Självklart blev det lunch här.

Efter en mycket trevlig lunch rullade vi vidare mot Soller. En rejäl klättring väntade då vi var tvungen att ta oss över passet. Med slakmotan som det börjar med innan den ”riktiga” klättringen pratar vi om ca 10 km klättrande.

Innan skylten som signalerade att nu var det dags att klättra tog vi en kort paus för att anpassa klädseln. När vi så tog sikte mot Coll de Soller satte Helmersson omgående iväg med bra intensitet. Det blev bara jag som valde att följa. Farten var bra, men det kändes ändå bekvämt. Jonas hade tidigare under dagen sagt att jag borde våga spurta och inte avgöra så tidigt varje gång, så det blev min plan. Det skulle också spara kroppen lite.

Klättringen är verkligen mjuk och trevlig och det kändes bra. Det är mycket växtlighet, så jag tänkte att när det ljusnar en bit bort borde vi vara vid toppen. Så såg jag ljuset och satte in spurten för att ca 20 sekunder senare inse att det inte var någon topp utan endast en öppen yta. Det var bara att ligga i ytterligare 3-4 minuter innan jag var på toppen. Så kan det gå. Jag fattade inte mycket när jag tittade på tiden och insåg att det gick mycket fortare i år än i fjol i denna stigning, trots att jag då maxade hela vägen och nu hade ganska mycket sparat.

Det verkar som att kroppen är på väg att vända runt misären till något positivt. Nu hoppas jag det håller i sig och att jag inte som i fjol får en lång svacka efter resan.

När vi alla var uppe rullade vi utför under lång tid, svängde vänster i Bunyola och sedan var det verkligen läge att köra fort och det gjorde vi. Jag låg i och för sig inte med så stor effekt i spets, men väg, vind och lutning bidrog till bra fart.

Med ca en mil kvar kom vi till byn Sa Cabaneta där vi körde fel i fjol. För att upprepa traditionen gjorde jag om samma misstag. Som en bonus åkte jag dessutom ned en avfart för tidigt när vi hittat rätt. En man i en bil viftade och sa något när vi var på väg ned. Jag trodde han var allmänt sur på cyklister eller att han menade det var enkelriktat. Vid botten av backen förstod vi vad han menat – återvändsgränd. Vi fick därmed en ca 1,5 km brant klättring som bonus. Så kan det gå.

Nu hade jag å andra sidan i PM:et för resan garanterat 2800 höjdmeter för dagen och Jonas sa att han skulle stämma mig om det infriades. I och med denna felkörning klarade jag mig från stämning och dessutom klarade vi sträckan på 160 km som också stod i PM:et. Det blev till och med 200 meter i bonus. Med andra ord – perfekt att köra fel. Effektiv cykeltid för dagen uppgick för min del till ca 6 timmar 40 minuter.

Middag och vila. I dag fortsatte sedan den fysiska vilan. Efter åtta cykeldagar och många timmar i sadeln har jag istället ägnat mig åt en heldag med arbete. Allt enligt plan. Att det dessutom regnat i dag gör ju inte valet att lägga vilodagen nu, sämre. Förutom att sitta instängd på mitt rum har jag ätit lunch och middag med de andra. Men i övrigt har jag smattrat wordfiler, excelfiler och mail åt alla möjliga håll. Bra att hinna ikapp lite. Då blir det inte lika stressigt när jag kommer tillbaka till arbetet på onsdag. Jag har utifrån detta också försökt arbeta några timmar på kvällarna.

Sedan känns det helt klart så att benen behövde vila. Att träna relativt lite och framför allt med dålig kvalité i 6 veckor för att sedan trampa fem timmar om dagen i 8 dagar tar ju på även om det mestadels gått lugnt. Jag har nämligen verkligen skött mig när det gäller att köra polariserat. Hårt i några klättringar varje dag. Väldigt lugnt i övrigt.

Nu hoppas vi på bra väder i morgon där vi bland annat ska bemästra öns längsta och högsta klättring – Puig Major. 

Avslutar med att åter be om ursäkt för bedrövlig bildkvalitet. Jag lovar att köpa ny kamera så fort jag kommer hem. Denna har helt klart sett sina bästa dagar.

Mallorca - S....n i gatan vad .......

Efter gårdagens cykling i regn hängde jag upp alla cykelkläder på balkongen.

Under natten var det ett herrans liv ute och när jag vaknade i morse insåg jag att det var de stormvindar som piskade hotellet. När jag gick ut på balkongen hade alla kläder blåst iväg och en av mina cykelhandskar hade flugit ned från balkongen och så långt bort att den aldrig återfanns. Så kan det gå.

Efter frukost gick jag upp på rummet och skulle göra mig klar för dagen. När jag skulle lägga ned kameran i ryggfickan insåg jag att den fastnat i ett låst läge, och efter en del fixande insåg jag att det enda som fanns kvar att göra var att ta ut batteriet och starta om kameran. Vips fungerade den. Då var det dock ett problem att luckan till batteriet sedan tidigare var trasigt och satt ihop med eltejp. Nu var den förstörd. Snabbt gick jag till brors rum för att få låna lite av hans tejp. Snabbt lagade jag kameran och snabbade mig att byta om då jag såg ut att kunna bli sen. Så här i efterhand visade det sig att kameran nog mår ganska dåligt då bilderna i detta inlägg är allt annat än bra.

När jag så skulle ta på mig skoöverdragen hade ett gått sönder på undersidan, men gick bra att använda. Jag var nöjd. Så skulle jag ta på det andra skoskyddet, men då hände det - trasigt blixtlås. Snabb språngmasch tillbaka till bror och nu ihoptejpning av skoskydd. Snyggt? - Nej. Rätt enligt stilpolisen - Nej. Men det fick bli så i dag. Får kasta bort de när jag åker hem, eller när jag säkerställt att det inte blir mer oväder här på ön.

Vi hade planerat avfärd vid nio idag, men när vi gick ut från hotellet var det storm grande. Det blåste så mycket att vi var osäkra på om det skulle gå att cykla idag. Vi gick in igen för att avvakta den värsta vinden med hopp om att det skulle bli lugnare. Efter 10 minuter tröttnade vi och beslutade att ändå prova.

Det visade sig gå fint att cykla även om det blåste en hel del innan vi nådde inlandet.

Ganska tidigt blev det problem med Kjells cykel, men vi var också snabbt iväg.

Idag var planen att cykla inåt landet och efter några mil ta stigningen Coll d'Orient. Vi tog den via Alaro, och är fullt medvetna om att många tar den från andra hållet. Men idag fungerade det bäst utifrån övrig runda att börja den vägen. Det var en trevlig stigning på ca 5,5% i snitt under närmare 5 km.

Det var som vanligt fri fart uppför när det är klättringar från skylt till skylt. Mazze från Team Norrbotten satte tempot och vi var 5-6 stycken som hängde på. Både utifrån att jag inte får bli allt för sliten på resan då det snart är tävlingspremiär och att jag varit ur fas valde jag även idag att avvakta och planerade som igår att göra ett ryck med ca 1 km kvar av stigningen.

De första 3,5 kilometrarna kändes faktiskt oförskämt bra. Precis som igår gjorde jag i dag ett ryck i en högersväng. Stora kakan, ett rejält ryck och sedan efter ca en minut en sänkning till en intensitet jag klarar i 4-5 minuter. Jag kom loss rejält även idag och jag är positivt överraskad över hur kroppen känns.

 Efter att vi väntat in alla cyklade var och en i sitt eget tempo till Bunyola. Det innebar lite utför, en kortare klättring och sedan rejält utför.

Efter Bunyola svängde vi höger och tog sikte mot Soller.  I morse var vi osäkra på om vi skulle kunna hålla oss till den ursprungliga planen, men vädret blev bättre och bättre under dagen och därför körde vi enligt plan.

Vi stannade på macken innan Coll de Sollerstigningen. Efter att ha fyllt på vatten rullade vi lugnt fram till klättringen och stannade vid skylten.

Nu var det dags för nästa rejäla klättring. Ca 4,5 kilometer på en bit över 5%. Då det hittills känts så bra tänkte jag att jag matar hela klättringen. Det gjorde att jag tog täten direkt och höll hög intensitet. Helmersson och Jonas låg på jul till en början och trots en tempoökning låg Helmersson kvar. Jag började undra om jag skulle sänka intensiteten och försöka öka på slutet i stället. Men så var jag ensam. Då bestämde jag mig för att i stort sett maxa hela vägen upp och det gick förvånansvärt bra. Jag kände mig stark hela vägen och wattalen var faktiskt ganska bra. Inte så bra som om jag fått till träningen under februari och mars, men klart mycket bättre än vad jag vågat hoppas att jag kunde fixa i nuläget.

Efter att alla återsamlats rullade vi utför och sedan cyklade vi till Port de Soller för lunch. Vi fick fantastisk utsikt och bra mat.

Nästa mål var att rulla vidare efter kusten förbi Deia, vidare mot Valdemossa och slutligen ta den branta och smala vägen ned till Port de Valdemossa. Det innebar en massa klättring från Soller till Valdemossa. Vi höll ihop gruppen och jag pejsade längst fram på ett wattal som var tanken att de skulle vara hanterbart för alla.

Väl nere efter 5 km på extremt smal och brant väg blev det en kortare kaffepaus.

Sedan var det dags att ta sig an klättringen som är mycket spektakulär. Det är väldigt skarpa serpentiner, väldigt smal väg och otroligt smalt. Då var och en var klar vid restaurangen startade man cyklingen, och sedan samlade vi ihop oss längst upp.

Jag cyklade med Jonas och vi körde hysat lugnt.

Sedan bar det av mot Esporles och ytterligare ett antal kilometer av klättring. Även nu höll vi ihop gruppen.

Vår ursprungliga runda hade vi hittills följt punkt till pricka. Nu var dock flera i gruppen ganska så trötta, så vi bestämde oss för att korta sista biten och från Esporles åka raka vägen ned till kusten. Det visade sig vara ett felval.

Vi hamnade på en alldeles för stor väg och fick i stället använda cykelbanan och cirklade sedan i storstaden Palma alldeles för länge. Enligt bror 24 minuter. Väl nere vid havet tog vi strandpromenaden tillbaka och inte heller den är någon höjdare. Därmed blev det totalt 45 minuters cykling som inte var toppen direkt.

Totalt sett blev det dock en riktigt lyckad runda där alla verkligen kämpade på och var starka. Cykeldatorn visade efter avslutad cykling drygt 6 timmar. 135 kilometer och ungefär 2300 höjdmeter.

För egen del var det då sjunde cykeldagen i rad och totalt 29 timmar. Nu har det till stora delar gått ganska så lugnt, men jag är förvånad att kroppen känns så fräsch. Nu är det en dag kvar innan vilodagen, och jag hoppas att kroppen svarar även i morgon.

S.....n i gatan vad:
- det är irriterande med bortblåsta handskar
- dåligt skoskydd håller
- det blåste i morse
- hur bra vi har det när vi cyklar
- hur roligt och trevligt det är i Vännäs CK
- vad stark jag kände mig idag.

I morgon blir det dessutom ytterligare en mastodontdag då vi planerar att via Lluc cykla till Sa Calobra och sedan ta vägen via Soller tillbaka. Vädret ser ut att bli bättre och detta är en riktigt trevlig runda, så förhoppningsvis blir även morgondagen trevlig.

Mallorca - Full fart uppför Randa i regnvädret

Då räknar vi in dag 6 på Mallorca och samtidigt dag 1. I dag åkte min älskling hem och vi avslutade vår gemensamma resa vilken jag tycker har varit otroligt bra.

Själv blev jag kvar på ön. Men inte särskilt länge, för med samma plan som Katten skulle flyga hem kom en hel mängd med cyklister från Vännäs CK.

Vi har nu en veckas gemensam cykling att se fram emot.

Resan hade gått mycket bra och mina cykelvänner rumlade in på hotellet en stund efter tolv. Sedan följde incheckning, uthämtning av hyrcyklar, lunch, ombyte och ett gemensamt snack kring hur veckan är upplagd.

Ungefär halv fyra var vi så redo för vår första uppvärmningsrunda. Precis som tidigare år köde vi samma tur dag ett och som tidigare år kommer vi ha nya turer resten av dagarna sedan turerna. Detta upplägg innebar att vi i dag cyklade via LlucMajor upp till klostret i Randa.

När dagen började såg det ut som det skulle bli spöregn, men nu blev det bara regn, så då var vi glada trots ett inte allt för bra väder. Som kallast var det 9-10 grader uppe vid toppen. Tur då att vi var bra klädda.

Förutom tolv cyklister från Vännäs CK hade vi idag också sällskap av Danne från Sävast och Mazze från Team Norrbotten. Det var trevligt. De kommer att fortsätta att hänga med i veckan.

Vi brukar oftast rulla olika vägar till och från Randa, men då vädret var mindre bra valde vi den kortare vägen båda vägarna vilket för dagen innebar en total sträcka på ca 75 km och ungefär 650 höjdmeter, varav nästan allt tas första delen av rundan.

Vi rullade på i maklig och lugn uppvärmningsfart ända fram till det som var dagens begivenhet, stigningen upp till klostret. Klättringen är ca 4,5 km lång med en snittlutning på 5,6 procent.

Som vanligt kör vi fri fart uppför längre stigningar och även utför. Det innebar att när skylten kom om att klättringen började tog var och en sitt tempo.

Då min kropp inte utsatts för någon hög intensitet på mycket länge har jag varit väldigt osäker på hur den ska reagera. Både om det finns någon kräm att trycka med och hur kroppen ska kännas dagen efter.

Jag bestämde mig dock för att gå med i tätgruppen och känna hur det kändes. Så för första gången på 1,5 månader gick pulsen upp ovanför zon 3.

I början drog Jonas iväg rejält och jag funderade på om han tränat dygnet runt i vinter. Kunde han verkligen hålla en så hög intensitet hela stigningen? Jag funderade lite på att släppa av. Lite onödigt att knäcka sig direkt. 

Efter närmare fyra minuter släppte han av lite och intensiteten blev mer hanterbar. Nu blev det ryckigt. Allt ifrån mycket hårt till lugnt. Sedan tog Helmersson över och låg då på ett jämnt tryck jag tyckte kändes bra.

Vi var nu fyra stycken längst fram, med Niklas som låg bredvid mig. Alla visste att det var ”tävling”. Först upp var viktigare en bra snittwatt.

För egen del var jag nöjd med att det inte gick på absolut max. Jag bestämde mig för att göra ett ryck med ca 1 km kvar. Fem hundra meter tidigare växlade jag upp på stora klingan fram och väntade bara på ett lämpligt tillfälle. När det kom gjorde jag ett ryck och kom loss. Sedan låg jag på en snittwatt på ca 600 i en minut och när jag såg att jag hade ett bra avstånd gick jag ned till ca 350-400 watt tills jag nådde toppen.

Kroppen fungerade bättre än förväntat, men samtidigt behöver mina wattal vara mycket högre om jag ska ha något att hämta på tävlingarna i vår och sommar. Men jag väljer att endast se det positiva – det kändes okej. Bara kroppen inte blir sur nu och är ur fas i morgon, så är jag nöjd.

Vi snackade lite på toppen och väntade tills alla var uppe. Sedan rullade vi mycket lugnt utför då det var halt, regnigt och bromsarna inte tog något vidare.

Vägen tillbaka till hotellet gick fort då det var mycket utförslöpor och vi rullade på bra tills vi kom ned till strandpromenaden där 5 km lugn cykling till hotellet väntade.

Det lät som alla var nöjda både med rundan och med kroppen denna första dag och jag hoppas det fortsätter så.

Vid 19.30 åt vi en gemensam middag på hotellet innan det var dags att förbereda sig för morgondagen.

Tanken var att vi skulle till Sa Calobra i morgon, men väderleksrapporten gör att vi planerar om lite och kommer istället att cykla turen som var planerad för dag 3. Det blir mycket stigningar, men vi undviker de ställen där vädret verkar bli som sämst.

Vi blir förhoppningsvis 14 stycken som rullar iväg vid nio i morgon, för nya äventyr. Jag planerar att återkomma med en rapport.

Mallorca - Sista dagen och i morgon första dagen

Sista dagen på första delen av resan är nu slut. I morgon åker Katten hem och samtidigt kommer min cykelklubb Vännäs CK till hotellet. Förhoppningsvis kvarstår då en veckas cykling bara förkylningseländet håller sig i schack.

Dagens cykelväder var kanske inte toppen för en halvrisig person då det blåste storm och var ganska kallt. Jag har dock varje dag bestämt mig för att bara se det positiva och så även idag. Det var roligt.

Vi cyklade relativt platt idag, och därmed summerade vi bara ca 750 höjdmeter. Då det också var Kattens sista cykeldag och vi inte ville hamna för långt bort från hotellet cirklade vi fram och tillbaka med en snabb huvudled i mitten, om vi skulle bli sena.

 Som längst från Hotellet var vi i Selva och det var också där vi stannade för lunch. I dag blev det en lite finare restaurang och då slog vi också på stort och beställde både förrätt och varmrätt.

 Maten var riktigt bra och för enda gången på dagen lös solen under tiden vi åt. Vilken timing.

 Efter lunchen hade vi närmare två timmars cykling tillbaka till hotellet. Ungefär 1,5 timmar med kraftig motvind, och jag fick känslan av Sverige och Norrland.

Katten som på morgonen sagt att hennes ben inte var tröttare än en 3-4 av 10 rullade fint även idag. I den kraftigaste motvinden tog det emot ett tag, men i övrigt var hon riktigt stark.

Vi summerar dagen med 4 timmar i sadeln och totalt 20 timmar på fem dagar. Totalt har vi cyklat ca 510 km. För egen del har det gått lugnt alla dagar, men en kropp som inte är i toppform och den totala tiden sätter trots allt ändå sina spår.

I morgon cyklar jag förhoppningsvis vidare och då med hela cykelgänget. Då hoppas jag att kroppen är frisk och att benen är rappa. Inte säkert att någon infrias, men jag bestämmer att det blir så.

Det har i alla fall varit fem riktigt bra dagar med Katten och jag hoppas att jag nu får ytterligare bra cykeldagar.