Efter en vilodag var det
åter dags för träning. I förrgår var jag ganska sliten efter 8 dagars träning
på raken, men en vilodag hade gjort susen. Med andra ord var benen åter pigga.
Dagens upplägg innehöll
öns längsta klättring innan du når Puig de Major. Men innan dess cyklade vi via
Santa Maria, Bunyola och uppför Soller som var dagens första utmaning.
Häromdagen gick jag
nästan på max uppför Sollerbacken och gjorde mitt eget race. Idag tog jag det
lugnare och lät Jonas sätta farten. Med en dryg kilometer kvar ryckte jag och tänkte att
jag ser till att få ett avstånd och tar det senare lugnare. Nu hade dock
Helmersson bestämt sig för att ge mig en match, så jag kunde inte slå av allt
för mycket. Men jag såg mest till att hålla avståndet. Det blev 4 minuter på ca 360 watt. Hårdare än planerat, men klart långsammare än häromdagen.
På toppen var det riktigt
kallt, ca 10 grader. Det var överlag en konstig väderdag. Där solen lyste var
det varmt och skönt, när den var borta var det svinkallt. När alla nått toppen
rullade vi utför ned till Soller och jag frös så jag skakade.
När vi nådde Soller var
det klättring i ca 4 km vilket kändes bra så jag fick bli lite varmare.
Vi höll
ihop hela gruppen och när vi nådde till avfarten mot Fornalutx svängde vi höger
för lite kaffe och för att fylla vattenflaskorna. Sedan cyklade vi tillbaka
samma väg till avtagsvägen.
Det är också där
klättringen till Puig Major formellt börjar. 10,1 km och 6,4% snittlutning.
Jag
hade bestämt mig för att inte maxa vid något tillfälle under dagen, däremot
skulle jag cykla på med bra effekt i klättringarna. Jag hoppades därför att någon skulle vara
farthållare och hålla för mig lagom fart. Helmersson sa att han skulle ta det lugnt. Jag
sa då att nu är det MTB (Helmersson har aldrig cyklat MTB utan att ligga
först). Tro det eller ej – det fungerade.
Helmersson satte iväg med bra fart,
men ändå lämplig för mig. Effektmätaren pendlade mellan 280 och 350 watt
förutom på en kort sträcka där klättringen planade ut och där Helmersson inte
tryckte alls.
Snittwatten för de första nio kilometrarna hamnade på ca 310 watt
borträknat den del där vi inte klättrade. Räknar vi in den landar vi på ca 300
watt. Det kändes hela tiden stabilt att ligga bakom och pulsen låg kring
83-84%. Jag hade innan klättringen bestämt mig för att höja intensiteten sista
kilometern utan att maxa, och så blev det också. Ca 2 minuter på 370 watt.
Kroppen kändes mycket bra,
och jag tog mig upp på lite under 35 minuter och Helmersson inte så långt
efter. Det var långt ifrån en maxning och ändå nästan 8 minuter bättre än för 3
år sedan då jag sist körde denna klättring. Den gången var jag mycket tröttare.
Med andra ord har det skett en del med kapaciteten.
Nu var vi riktigt varma,
men en bra stund av väntande i det som nu var 9 grader var inte toppen. Jag
höll formligen på att frysa till is.
När alla kommit upp
susade vi genast vidare ned mot Sa Calobra. Men istället för att ta den
klättringen tog vi sikte mot Lluc och bensinmacken där. Fri fart dit och jag
brassade på ganska bra, framför allt utför. Framme rullade vi sedan utför mot
Selva där vi just innan byn hittade en restaurang för lunch.
Nu lyste solen och det
blev allt varmare. Dessutom var maten toppen. Med andra ord ett riktigt bra
stopp.
Efter lunch brassade vi
vidare och tog sikte mot Lloseta. Vi bestämde oss också för att få till en
bonusklättring istället för att direkt ta sikte mot hotellet och fortsatte mot
Alaró. Där fanns en riktigt smal och trevlig väg med en bra stigning.
Ja,
beläggningen var inget vidare – men det fungerade okej.
Därefter samma väg
tillbaka som vi började dagen och det med riktigt bra fart. Detta med undantag för resans första punktering som orsakade ett oplanerat stopp.
Väl framme vid hotellet
summerar vi 137 nya kilometer till träningsdagboken. Där skriver jag också 5
timmar och 33 minuter och en klättring på ca 2100 höjdmeter.
Återigen visade alla att
de är riktigt starka cyklister, och dessutom positiva och glada. Trevligt med
andra ord. Två förhoppningsvis trevliga cykeldagar kvar. I morgon Petra och sista dagen tänkte vi besöka bergen i väst.
För övrigt har säkert många av er läst att vi som familj varit med i något som heter Familj och Sorg. I dag var sista tillfället, som jag tyvärr missade. Det var inget att göra åt då jag inte kände till Familj och sorg då vi planerade vårt träningsläger. Men lite tråkigt då det varit mycket bra att få träffa andra familjer i samma tuffa situation och få prata om känslor och tankar.
Idag avslutades Familj och Sorg med att alla barn och vuxna fick skriva ett meddelande till den som dött och knyta fast i en ballong. Tillsammans släppte de sedan alla ballonger. Riktigt fint. Den rosa ballongen i mitten berättade Katten var hennes till "gumman".
Jag trivs verkligen här på ön, men självklart hade jag också gärna varit hemma, och tillsammans med Katten och Melvin saknat Tova. Att krama min familj en dag som denna hade varit skönt.