Gran Canaria, dag 9 - Bättre än väntat och hårt utför

Igår kväll var jag ytterst osäker på hur det skulle se ut idag. Väldigt mycket träning under tiden här på Gran Canaria och de senaste två dagarna dessutom mycket hårt, respektive hårt.

I morse  när jag vaknade var dessutom första gången som min klocka berättade för mig att min "Nightly Recharge" bara varit sådär. Den går från mycket dålig till mycket bra. Så detta var i nedre delen, men det kan bli sämre....

Precis som igår var det samling 09.30 för gemensam cykling. Jag bestämde mig för att åka dit och höra hur alla tänkte cykla och beroende på det och kroppen bestämma mig för hur dagen skulle se ut.

Väl på plats var det i stort sett samma cyklister som igår, förutom att vi nu hade lite Umeåbor på plats. Martin Gunhaga, Erik From och Tom Pietilä hade anlänt till ön. Trevligt.

Ja, planen blev att cykla efter kusten, och uppför Soria. Därefter skulle några köra Valley of tears och andra upp till Ayacata. För egen del behöver min kropp läka ett år till innan jag kan köra Valley of tears då axeln ännu inte klarar att jag står upp och bänder när det är riktigt brant, vilket Valley of tears verkligen är. Men alternativet att köra lite mindre höjdmeter lät bra.

Vi rullade iväg i bra fart och det bara svischade så var vi inne i klättringen upp till Soria. Gruppen höll ihop, förutom att några släppte. Det kändes förvånansvärt bra i kroppen och trots 332 watt i snitt var jag aldrig i pulszon fem.

Vi väntade in resten och fortsatte klättringen in till Mogánbacken, och åkte därefter åt olika håll. Jag tog sällskap med Calle Friberg, Eva Lindskog, Lisa Nordén, Rickard (kan inte efternamnet) och Kjell Friberg. Vi höll ihop resten av rundan inklusive ett trevligt fika i Santa Lucia.

Kroppen kändes bra hela dagen när vi klättrade. Utför är det som vanligt så att jag får bita i då de andra är skickligare tekniskt och är även mer offensiva. Själv är jag lite försiktig. Ännu mer efter olyckan. Trots ett snitt på ca 46 km/h utför inklusive svängar och serpentiner fick jag verkligen mata på där det var mer lättåkt för att gå med. De övriga upplevde säkert att det gick ganska lugnt.

Tillbaka efter rundan hade vi bara kört 4 timmar och min plan var fem timmar. Jag åkte därför själv efter kusten. Fantastiskt fin medvind. Passade perfekt för lite intervaller. Bra tryck uppför i varje klättring och så här fort har jag aldrig åkt denna sträcka. Det visade sig att det har nästan ingen gjort om man tittar på Strava. Tänk vad mycket medvind och hårt tryck i pedalerna kan göra. Vände efter ca 25 minuter och cyklade lugnare hemåt. Dessutom i stark motvind.

Det kanske var dumt att avsluta med intervaller idag, men jag kunde inte låta bli på den trevliga vägen och med vinden i ryggen.

Så bilderna från idag i random ordning.

Jag, Calle Friberg, Lisa Nordén, Eva Lindskog och Rickard.

Samling innan uppdelning

Richard

Erik From uppför Soria

Eva Lindskog och Martin Gunhaga

Erik From och Martin Gunhaga

   

Tom Pietilä uppför Soria

Snabbt sällskap, avhängd efter 200 meter, och försökte sedan jaga ikapp

Idag var det åter dags för cykling med andra.

När jag kom till vår samlingsplats såg jag att vi var 11 stycken. Bland annat Carl-Johan Paulin, Eva Lindskog, Lisa Nordén, Henrik Sparr, Calle Friberg, Kjell Friberg och Oskar Djärv. Idel cykelfantomer. De övriga 4 på plats han jag inte med att se vilka de var då det blev haveri omgående.

Vi planerade hur som helst en tur som innebar att klättra upp till Ayacata via Fataga. Totalt upp till 1300 möh och en klättring på ca 1500 höjdmeter. Nästan bara uppför alltså. I Ayacata skulle det sedan köras en runda uppe i bergen via Tejeda och sedan tillbaka via Santa Lucia. Totalt ca 2800 höjdmeter och 130 km. En gedigen runda.

Efter gårdagens långa intervallpass hade jag en plan om att ta det lugnare idag. Jag förstod dock att det skulle bli svårt med alla snabba cyklister. Det blev svårt, men inte främst av det skälet.

Så var vi iväg och ca 200 meter senare har jag kört in i ett potthål och flaskan flög all världens väg. De som såg detta resonerade nog så att det kör jag ikapp. Det hade jag också gjort, om det inte varit för att jag fick en bakhjulspunktering. Så försvann de i fjärran......

Nej, så här försvann de inte. Men det kändes så. Bilden är från Tejeda mot Ayacata då vi hades sammanstrålat.

Snabbt av med hjulet och ett hetsbyte helt enkelt. Pumpade vad jag kunde med min skadade axel. Inte optimalt. Så iväg efter ganska exakt 10 minuter. Om de andra bara tog det hyfsat lugnt skulle jag kanske kunna ta ikapp detta innan vi nådde Ayacata?

Jag matade hur som helst på rejält hårt upp i stigningen. Men efter 10 minuter var det slut. Punktering igen!! 

Jag hade uppenbarligen slarvat i hetsen, och klämt slangen. Ja, nu var det ju kört att gå ikapp, så jag var lite noggrannare denna gång och dessutom var det svårare att pumpa då armen nu domnat (när jag pumpade med en stor pump vid cykeluthyrningen, efter rundan hade jag bara 2.5 bar i bakdäcket!).

Ja, nu kunde jag inte gå ikapp, men jag bestämde mig för att ändå gå ganska hårt, men kontrollerat. Det kändes förvånansvärt bra i kroppen och det rullade på fint i den långa klättringen. I slutändan blev det mer än 90 minuter efter punkteringen på ca 300 watt, och kontrollerad puls kring aerob tröskel.

På gott humör, trots missöde. Svarar benen, vädret är fint och du får cykla - ja då är man glad

Väl uppe i Ayacata stannade jag snabbt för att sätta in en ny lins då min vänstra hade hoppat ur. Jag fick där veta att de övriga tagit högervarv från Ayacata. Jag tog då vänstervarv och gav mig av. 

Det fortsatte rulla på och när jag nådde Tejeda hade jag fortfarande inte mött de andra. Men en bit efter kom de. Jag vände och hängde på till ett fikastopp i Tejeda. 

Vi var nu bara 7 då några släppt och några valt annan väg. Men alla utom Lisa var med av de jag kände till när vi startade.

Mycket bra paus i toppenväder, trots hög höjd. Så gav vi oss av och nu var det en hel del klättring som väntade och starka lätta cyklister drog iväg. Jag hängde dock med bra även om jag bitvis fick hålla hög effekt.

Nere i Ayacata blev det ett kort stopp och där hittade vi också Christian Knees (Sky och Ineos de senaste 10 åren). Vi rullade med honom en stund och fick då bland annat lite info kring Froome. 

Så fick Henrik punktering och Christian behövde åka vidare.

Ja, sedan var det mest utför med några kortare klättringar, innan det var några mil efter kusten. 

Totalt ca 5 timmar och 10 minuter varav ungefär hälften själv och hälften med sällskap.

45 minuter över 330 watt idag och en normaliserad effekt på 257 watt för hela rundan var förstås lite högre än planerat. Snittpulsen var dock så låg som 71%.

Trots den dåliga inledningen blev det en mycket bra dag. En kropp som svarade, bra sällskap och en fin runda. För att inte tala om det fantastiska vädret som jag haft hela resan.

7 dagar och 36 timmars cykling. Blir intressant att se hur kroppen känns i morgon.

Gran Canaria, dag 7 - Intervaller i bergen

Jag har tränat, men kanske ändå inte. Ja, jag återkommer till detta.

Hur som helst blev det 25-26 timmars träning de första fem dagarna här på ön. För att få kvalité i resten beslutade jag mig för att ställa undan cykeln under gårdagen. Den enda träningen fick bli drygt två timmars snabb promenad i mjuk sand. Det brukar jag köra varje år här på ön och det har visat sig bra för kroppen, såväl för småmusklerna som för återhämtningen.

Efter en vilodag var jag nyfiken på hur kroppen skulle kännas. Jag bestämde mig för att cykla själv för att helt kunna styra intensiteten. Skulle det kännas bra stod det intervaller på dagordningen. Första och enda passet på resan där fokuset skulle vara för just detta.

Risken var förstås att all träning senaste veckan skulle innebära att jag var seg, men till min glädje kände jag mig rapp idag. Perfekt. Underligt hur kroppen fungerar.

Jag rullade så efter kusten mot Soriaklättringen. Det blev några intensiva delar på vägen då det alltid är kul när kroppen svarar.

Så framme i klättringen som är 5,6 km lång och med en snittlutning på 8%. Min tanke var att köra första intervallen för dagen, hårt men inte max. Då benen kändes bra borde 360 watt vara lämpligt? Om jag fixade det skulle det bli en intervall på 20 minuter. Inte snabbare, då jag har lite extra kilon att bära på denna resa i jämförelse med tidigare resor.

Vid absolut toppform och innan skadan har jag kört uppför Soria med ett snitt på 397 watt. Nu är jag nog 20 watt svagare. Skulle benen vara med så väntade alltså en mycket hård intervall, men inte riktigt max.

Iväg uppför och det kändes faktiskt riktigt kontrollerat och pulsen höll sig under pulszon 5. Efter ca 12 minuter spräckte jag vallen och låg nu i pulszon 5. Precis som planerat och snitteffekten på 361 watt.

Jag höll i samma effekt hela vägen upp och utan att öka något på slutet, och landade på 361 watt och en NP på lite över 370 watt. Kom upp på 20.01, så min uträknade tid stämde nästan exakt.

Vidare klättring nu upp mot Moganbacken på ca 900 meters höjd. Fortsatt bra ben.

Framme i Mogánbacken så vände jag utför. Jag hade inte fått möjligheten att prova den klättringen på flera år, och genom att kustvägen är avgrävd är detta vägen att komma dit.

Väl nere väntade en längre klättring till Ayacata på ca 1300 höjdmeter. Nu väntade så min andra intervall. Aldrig under 280 watt och det blandades med VO2-intervaller på ca 390 watt. Det blev jobbigt i värmen, men ca 60 minuter senare var jag uppe.

Nu var det dags för den enda pausen på dagen då jag köpte vatten, kompletterad med en gel och en bar. I och med att jag inte kör energi i flaskorna utan bara mineraler var det ett bra tillskott, efter all hårdkörning. Det var ju också ca 3 timmars cykling kvar av dagen.

Nu var det dock lättare cykling under en längre tid då det bar utför via Santa Lucia. Det är helt klart den trevligaste utförslöpan på ön, så dagen fortsatte i dur.

Nästan nere tog jag en omväg med en extra klättring och nere tog jag halva klättringen igen upp mot Soria. Allt för att få ihop planerade intervaller och den träningstid som stod för dagen.

Mot slutet av dagens runda körde jag ytterligare en intervall som innebar att jag kom ikapp cyklisten framför mig, som med all säkerhet hade mycket sparat. Men med holländska landslagets dräkt kanske man inte gillar att bli ikappåkt? Hur som helst ökade han för att jag inte skulle köra förbi så sista delen av intervallen fick jag sällskap.

Framme vid hotellet efter 6 timmars cykling, 3000 höjdmeter och 160 km. 70 minuters cykling över FTP och 25 minuter i pulszon 5. Mycket nöjd och glad med att kroppen för första gången på länge hade alla växlar igång, när du då får fina vägar och toppenväder som bonus finns inte mycket att klaga på.

Jag tittade igenom all statistik i cykelklockan, och tur var det. Nu har jag i alla fall sett att jag tränat. För när jag laddade upp träningen försvann all statistik utom sträcka, tid och kaloriförbrukning. Irriterande. Jag vill ju ha alla mina pass loggade och med rätt statistik. Men inget att göra åt. Bara hoppas att det är en engångsföreteelse.

Nu får vi se om jag sänkt kroppen helt, eller om det går att få till cyklingen även de sista tre dagarna.
Min polar säger i alla fall att jag är extremt sliten, och ligger på för hög belastning. Då vet den inte att jag planerar för tre dagar till träning innan vila. Trainingpeaks säger också att jag borde vila. Jag hoppas dock få träna och sedan vila några dagar när jag kommer till Sverige.

Tolerans och ansträngning ska oftast ligga i närheten av varandra, vilket inte är fallet just nu.

I morgon har jag åter sällskap och det betyder att jag rullar iväg 09.15 och sedan får vi se hur dagen ser ut.

Är bloggar döda? Tack Öijer och Gran Canaria bjöd åter på det bästa

Idag såg jag att Henrik Öijer skrev om sociala media, att allt färre skriver bloggar och att allt färre också läser bloggar. Det är helt enkelt jobbigt att läsa långa texter. Lättare med Youtube, instagram och twitter, något han kör på med förutom sin eminenta blogg. Själv håller jag mig till 95% på bloggen och kanske 5% på instagram. Henrik tyckte också att vi var dåliga på att länka från våra bloggar till andra bra bloggar. Här tackade han mig för att jag är den blogg som via länkar gett honom flest läsare under 2019. Skoj!

Jag har också märkt att allt färre skriver bloggar och det krävs allt mer för att behålla sin läsare. Jag har fortfarande många läsare och hoppas det fortsätter så. Det vore också roligt om du gillar min sida på facebook så hittar du lättast till mina inlägg. mm: https://www.facebook.com/tomasastrom.cykelochlivet/

Nu till dagens övningar.

Den femte cykeldagen här på Gran Canaria. Idag skulle jag åter få sällskap men innan vi sammanstrålade blev det två timmar på egen hand.

Därefter begav vi oss upp i bergen via Fataga. Precis som tidigare dagar var vädret otroligt bra.

Cecilia och Carl-Johan som igår körde Valley of Tears förvarnade att de ville ta det lugnt och det passade mig bra då det blivit mycket cykling de senaste dagarna. Dessutom hade jag gasat lite innan vi träffades och ville jag kunde jag köra lite på slutet.

Vi klättrade totalt 1300 hm och när vi var på 930 meters höjd nådde via San Bartolomé. Det kändes lätt och fint hela vägen och det var trevligt med snacktempo helt enkelt.

Det enda som var lite klurigt var att jag var tvungen att stå ganska mycket då farten inte var så hög och min utväxling gjorde att kadensen sittandes blev för låg för mina knän som är känsliga. Det gjorde att det tog en hel del på min trasiga axel, men det gick ändå hyfsat de första timmarna. Mot slutet var det lite kämpigt.

Vi rullade höger i San Bartolomé och rullade ned till Santa Lucia för ett fikastopp där vi också träffade på Eva som vi cyklade med häromdagen.

Kaffestopp med Cecilia och Carl-Johan.

Ned till kusten från Santa Lucia bjuder på en otroligt fin utsikt, fin vägbana, många kurvor där du ser utgången av svängen och korta åkbackar uppför. Toppen var ordet!

Eva följde med oss en bit från Santa Lucia

Här kunde jag inte hålla mig utan körde på med bra intensitet uppför. Skoj!

Vi återsamlades för att köra kustvägen till Playa del Ingles. Cecilia och Carl-Johan bor i Mogán så de cyklade vidare efter kusten. Jag hängde med ända fram till rondellen mot Soria. Därefter blir det så mycket trafik, så jag vände.

Ytterligare en trevlig dag med trevligt sällskap.

Nu var det ca 30 minuter tillbaka till hotellet och nu gasade jag på större delen av tiden. Förvånansvärt okej i benen. Axel och rygg är i sig mycket bra efter så mycket cykling, men all stående cykling gjorde ändå att det inte kändes helt optimalt. Men då hade jag ändå cyklat drgt 6 timmar.

Så i dag ett lugnt och långt pass.

Lägg till bildtext

Jag summerar ca 26 timmar, ca 9000 hm och en bit över 60 mil första fem dagarna. Mestadels har det gått ganska så lugnt, men då fokus på denna resa är att få mängd för att köra intervaller hemma så är det helt rätt.

Tillbaka på "brottsplatsen" för att försöka förstå - Bearbetning efter kraschen

Efter väldigt mycket cykling under mina första tre dagar här på Gran Canaria tackade jag nej till att följa med på en runda runt hela ön. Det skulle ha inneburit drygt 8 timmar och närmare 4000 höjdmeter. Jag vågar mig inte på något sådant innan jag riktigt vet vad axeln och ryggen mäktar med. Hade ju inte varit muntert att få taxi hem från andra sidan ön.

Istället var planen i dag att cykla kort och lätt. Detta för att kunna vara på det imorgon igen.

Utifrån det tänkte jag att det nu var dags att cykla till stället där jag kraschade i januari 2019, och fick en rejäl traumaskada.

Det skulle jag göra av flera skäl. För det första tror jag det är bra att möta sina "rädslor". Därför är det bra att jag åter är på ön och därför ville jag också se platsen där allt förändrades. För det andra ville jag försöka skapa klarhet i hur kraschen verkligen gick till. Jag har ju förstås intalat mig hur det var, men huvudet stängde av i kraschögonblicket och ett tag därefter och själva stället var jag för skadad för att riktigt bilda mig en uppfattning om när jag kravlade mig upp på vägen att ha kraschat.

Lugnt och fint i början av rundan

Jag var nästan helt säker på att jag kraschade på väg 604 vid kilometermärke 21 och att det bara var någon kilometer kvar av utförslöpan in till Sonnenland/Maspalomas.

För att det inte skulle bli allt för kort runda idag rullade jag därför ca 20 km lugnt och fint innan jag skulle klättra någon kilometer upp i bergen till olycksplatsen. Totalt siktade jag på 80-90 lugna cykelminuter.

Ja, det visade sig inte bli som planerat. När jag svängde in i klättringen står det en skylt med väg 604, men samtidigt km 34. What? Inte kan det vara 13 km in i bergen jag kraschade? Något måste vara fel.

Ja, hur som helst. Bara att börja klättra. Om inte annat vet jag ju när jag kommer till kraschsvängen, tänkte jag.

Ni som cyklat denna väg vet att den är rejält brant på väldigt många ställen, så min lugna runda blev inte så lugn. Det gick inte att hålla nere intensiteten, utan med min utväxling var det att bända sig upp som gällde. Med andra ord sparades varken på benen eller på min utsatta axel.

Kilometer för kilometer utan att hitta stället för min krasch. Till slut började jag närma mig km 21. Kan det verkligen ha varit så långt in i bergen? Inte underligt då att det tog sådan tid för ambulansen att via alla serpentiner ta sig dit.

Km 21 och samtidigt nästan framme vid stället där vägen går från asfalt till grus. Ja, kraschen hände inte vid km 21, det var då klart. Kanske var det km 29? Förvirrad.

Ja, hur som helst rullar jag tillbaka ned mot Maspalomas. Jag hade redan klättrat 1000 hm på min "vilodag".

Rullade på fint några kilometer. Så planade det ut lite en vänstersväng och lite uppför. Vidare. Nej, nu kände jag i hela kroppen att här var det något. Jag stannade och cyklade tillbaka. Ja, precis här!

Vid km 24. Med andra ord 10 km in i bergen och på ganska hög höjd hade olyckan hänt. Inte där jag trodde. Jag tittade på räcket och stenarna bakom. Jag kände hur kroppen fick ont och en olust spred sig bara av att titta. Efter ett tag kramp i ryggen. Det är otroligt vad psykologi påverkar kroppen.

Jag cyklade fram och tillbaka några gånger och tittade åter också ner förbi räcket som jag kört in i och flugit över.

Jag kunde nu se att jag hade haft rätt om att det inte var särskilt brant utför och egentligen inte heller svåråkt. Däremot kunde jag nu se att det svängde mer än vad jag minns och mot slutet bet svängen av rejält.

Kom här med hyfsad fart och fel in i en sväng som är dold och där det biter i mot slutet.

Här är svängen från andra hållet. Jag kom alltså bortifrån och i den sväng som syns längst bort körde jag in den del av staketet som är närmast som du ser.

Med andra ord måste det gått till så här. Jag hade maxat uppför och slagit ett prydligt personligt rekord. Bara några minuter senare var jag nere vid svängen. Troligen inte helt återhämtad och inte koncentrerad. Det rullade hyfsat fort, men ändå inget tryck på pedalerna. Jag måste ha varit ouppmärksam och därför inte sett hur svängen "bet" i slutet och när jag väl upptäckte det var linjen in i svängen helt fel och jag lyckades inte parera. Det sista jag kommer ihåg innan det blir svart är att jag åkte jäms med räcket och försökte komma undan, men då jag bitvis kom utanför vägen var det kört.  Att scenariot blev så kändes helt rimligt nu när jag såg vägen.

Jag får helt enkelt acceptera att jag nog helt missbedömde svängen och att det var min okoncentration som ställde till det. Kommer du in fel i en sväng med hyfsad fart, ja då är det svårt.

Det är mer troligt att min nya tanke stämmer än min tidigare teori om att jag körde på något.

Tittar jag bakom räcket finns en hel del sten, så det kan förklara att jag bara fick skador på högra sidan av kroppen. Jag landade helt enkelt på en sten med min högra sida.

Flera större stenar och ännu fler mindre

Efter att ha funderat en stund rullade jag vidare utför, vilket då alltså var ca 10 km innan jag åter var i Maspalomas med bara några kilometer kvar till hotellet.

Det kändes helt klart bra att ha varit och tittat på "brottsplatsen", och då kan jag sluta fundera på hur det gick till egentligen och hur det såg ut på stället.

Kraschen skedde vid den gröna punkten drygt 550 möh, och inte kort efter att jag vänt hemåt.

Att det sedan blev 2 timmar och 40 minuters cykling och 1100 hm var däremot inte riktigt planerat. Risken finns att detta innebär att benen är tröttare i morgon än vad jag planerat.