Ja det är lite så att man känner sig som Vasa. Då menar jag inte kungen som regerade över Sverige i över 40 år. Nej jag menar skeppet Vasa - ett vrak.
Under året har det sågats häftigt på skrovet under många tillfällen. Det har tagit tid, men det har gått att laga. Inte är skeppet lika snyggt och kanske fungerar det inte lika bra - men det har flutit. Nu vid den senaste grundstötningen som var före jul blev skadorna omfattande. Hur stora är svåra att veta. För det krävs ordentliga besiktningar. Det är ju så att det som ligger under ytan är svårt att upptäcka. Det är dock klart att skrovet blir svårare att återställa för varje skada som uppkommer.
Det är tur i oturen att det är jultider. Tråkigt då så mycket skoj brukar hända kring julen, men bra för att det finns mer tid att reparera skadorna.
Istället för att ta sig för och ägna oss åt många roliga aktiviteter har vi mest bara varit. Kraften finns inte där för något annat. Så jag och Katten har alltså egentligen bara existerat den senaste tiden.
Dessutom har min gamla mage börjat krångla. Tur då att det finns många magmediciner att ta till. Det känns väl inte optimalt nu, men det ska bli bättre.
Jag vet inte om jag vågar säga det, men jag har inte varit ur huset på fem dagar, med undantag för en kort visit hos mor och far. Nu är dock maten slut i kylen, så det blir nog till att ta sig en tur till affären i alla fall.
Jag har beslutat mig för att ta nya tag på det nya året, så nu är det som längst två dagar kvar innan jag måste försöka gaska upp mig och ta tag i mig själv och livet. Om inte annat begära bärgare för att lyfta upp vraket från botten.
Det är helt klart så att måendet även påverkar utfallet på träningen. Jag har nämligen försökt träna på hela tiden, men inte spritter det i benen och i övriga kroppen. Det känns inte heller som att syreupptagningen är på topp. Det känns mer som det behövs extra syrgas och att det är sirap i benen. Då menar jag inte vår hund med samma namn.
Men det är klart, kroppen är inte alltid på topp i vanliga fall heller. Nu har det dock varit lite annorlunda. Känslan mellan passen varierar mer, och även inom passen varierar känslan betänkligt. Jag har dock kämpat på med träningen och det är jag nöjd med.
Efter jul har jag tränat på juldagen, annandagen och i går. Tanken är att det även ska bli en tur i dag bara magen blir lite bättre än vad den är just nu.
I går blev det ett långpass på 130 minuter samtidigt som jag tittade på Tour de Ski. Det blev alltså ett pass med distanstempo och en inte en särskilt hög insats. Trots detta kändes benen sega och pulsen var hög. Det blev en obekväm tur från start och det fortsatte. Jag hade bestämt mig innan jag startade att det skulle bli minst 120 minuter. När det gått 30 minuter förstod jag inte hur jag skulle kunna köra ytterligare 90 minuter. Detta då allt kändes dåligt.
För att se något hopp i tillvaron bestämde jag mig för att köra en timme, ta en paus och därefter köra en timme till om det kändes ok. När jag kom fram till ca 60 minuter så kändes det för en stund lite bättre, så jag trampade vidare. För varje tia tänkte jag, jag kör en tia till. Till slut hade jag nästan kört två timmar. Då bestämde jag mig för att köra så länge att min cykeldator visade att jag förbrukat 2000 kalorier. Därför blev det då ytterligare 11 minuter.
Det kändes aldrig bra, och benen var mer sega både före, under och efter passet än vad de borde. Men jag körde det jag skulle och jag gav inte upp.
Snittpulsen på rundan hamnade på 80% av maxpuls, men den borde ha varit lägre om vi ser till hur mycket watt som trycktes.
Nu får vi se om jag orkar och kan ta mig för ytterligare ett pass idag!?
