Ny tempohoj och världspremiär som tempocyklist

Kroppen är ännu inte helt återhämtad efter sjukdom, men tillräckligt okej för att jag direkt efter jobbet skulle hasta hem för att ta mig ut med cykeln.

I vanliga fall när jag säger åka ut med cykeln innebär det min favorit, Canyon Aearoad. Men så var det inte i dag. För första gången någonsin fick min nya Canyon Speedmax se ljuset från solen som lyste.

Det borde ha skett tidigare, men av olika skäl har det inte blivit av och jag ligger helt klart efter min ursprungliga träningsplan.

Men i dag var det alltså dags för världspremiär gånger två. Den första cykelturen på min nya cykel och den första cykelturen ever på en tempohoj.

Det var inte för inte jag kände mig lite spänd innan det var dags. Hur skulle det kännas? Hur skulle det gå? Hur illa inställd är cykeln? Hur ont kommer jag få i kroppen? Hur kommer det att kännas att ligga i tempoställning med sämre grepp om styret och ingen närhet till bromsarna. Ja, det var många frågor. Cykelturen gav några svar. Många frågor kvarstår till nästa gång.

För att minska risken för missöde redan på min första runda tog jag min Canyon Speedmax i bilen och åkte ut till Östra Spöland. Där är vägen i stort sett rak, platt, inga hål i vägen och väldigt lite trafik. Värre vägar får vi prova senare.

Jag parkerade cykeln vid vägen och gjorde mig klar för att i sakta mak rulla i väg.

Till en början kändes det väldigt gungigt i den mycket starka kantvinden. Inte kändes det helt säkert. Själva sittställningen var inte heller särskilt skön. Inte kändes det som att sitta i soffan och se på tv. Jag rullade 5 km och vände tillbaka till bilen.

Väl tillbaka vid bilen gjorde jag några smärre justeringar på bland annat armpadsen. Det blev också lite vätska innan jag åter trampade iväg.

Mil nummer två kändes bättre och nu lade jag på lite insats också. Jag började känna mig lite tryggare och vågade trycka på lite mer. Vägen bort var lite jobbig med kantvind emot, och inte blev snittfarten särskilt hög trots större insats. Efter vändet i medvinden gick det desto fortare och helt plötsligt kändes det som att jag kanske skulle kunna fixa det här med tempo, i alla fall hyfsat.

Efter ytterligare en paus, lite fler justeringar och en banan bestämde jag mig för en mil med hyfsat bra tryck. Det blev ett snitt på just över 40 km/h på de 10 km vilket jag tycker var helt okej. Framför allt då det är min allra första träning någonsin. Men jag hade också fladdriga kläder, racerhjälm, ogynnsam vind och dessutom gick jag bara riktigt hårt de sista fem kilometrarna. Sedan är nog inte sittställningen ännu helt optimerad.

Å andra sidan var det i stort sett platt och en snittfart på 40 km när man kör tempo är ju inget att skriva hem om.

Jag är fullt medveten om att tempocykling är en konstart i sig och jag räknar inte med några underverk, i alla fall inte i år.

Efter mil tre med hög intensitet avslutade jag med en mil i medelhög intensitet.

Sittställningen kändes faktiskt allt bättre. Även om jag är säker på att jag kommer att få känningar i armar, axlar och nacke; var det faktiskt helt okej. För det kan inte kännas optimalt redan cykeltur?!

Hur det såg ut, ja ingen aning. Troligen inget vidare. Behöver hur som helst få någon som filmar lite, så jag ser behovet av förändringar i sittställning.

I dag insåg jag också att det i alla fall inte fungerar med vanliga cykelglasögon. Jag såg inte mycket då kanten på glasögonen hamnade exakt där jag behövde titta om jag skulle se vägen. Jag behöver alltså köpa nya glasögon. Frågan är bara vad jag ska köpa?

Rent allmänt gissar jag att hela första säsongen behöver jag lära mig typ 1000 saker kring tempocykling som jag idag inte har en aning om vad det handlar om, och där det mesta nog inte är direkt förknippat med själva trampandet.

Efter 40 km tempocykling är jag hur som helst ganska så nöjd. Jag fixade själv cyklingen helt acceptabelt. Inställningen på cykeln är i alla fall inte helt fel. Allt eftersom fick jag också hyfsad fart på cykeln, så med lite träning kanske det kan bli okej!?

Vätternrundan Sub 8 - Kantvind, ryckigt, hög fart och krasch

Så var det då dags för det första utomhuspasset med Vätternrundagruppen. Förra veckan blev inställd på grund av spöregn och präriekyla. Då fick vi istället trampa lite spinning.

Jag var inte frisk då, men trampade lugnt ändå. Efter söndagens pass har jag varit ur fas hela veckan, men hade bestämt mig för att pröva idag. Visst fanns det en stor oro, då jag fortfarande inte var fräsch, men det var som det var.

Vädret var i alla fall till belåtenhet. Närmare 10 grader och sol. Dock blåste det på ganska bra.

Jag åkte med bror till Umeå och vi samlades vid Team Sportia innan vi skulle ge oss i väg. Vi pratade lite förhållningsregler och annat, och sedan rullade 22 förväntansfulla cyklister i väg.

Det gick lite väl ryckigt till en början och dessutom var det både slakmota och kantvind vilket inte gjorde det lättare att få till en bra snurr. Vi gjorde ganska tidigt ett av många stopp under dagen för att prata kring förbättringsområden.

Efter ca 20 km låg jag nästan längst fram i den belgiska klungan, och då hör jag hur många börjar ropa. Jag blåser i visselpipan att vi ska stanna. Min gissning var att någon fått punktering, eller att det var något annat problem med någon cykel. Tyvärr visade det sig vara värre än så. Långt bak i den belgiska klungan hade en av cyklisterna gått på hjul, fått stopp och flugit över cykeln. Det visade sig vara en rejäl smäll och ambulans fick tillkallas. I efterhand vet vi att det utifrån förutsättningarna gick hyfsat okej.

En av cyklisterna följde med i ambulansen och en annan valde av andra orsaker att vända. Efter att pratat lite om olyckan och den fortsatta cyklingen trampade vi vidare.

Ett tag senare blev det helt plötsligt en stor fartsänkning i det långsamma ledet vilket fortplantade sig bakåt. Cyklisten framför mig bromsade rejält, och jag höll på gå på hjul. Bakom mig kände jag att någon gick på hjul, men som tur var klarade han att hålla emot mitt hjul och kunde då hålla sig på benen.  Vi stannade åter och pratade om vikten av jämn fart och koncentration.

Allt eftersom förbättrades effektiviteten i klungan och innan fikastoppet var det ganska hyfsat. Peter som är administrativt ansvarig för vår grupp hade kollat med ICA Nära i Botsmark om de kunde sälja kaffe till oss.

De hade stängt men öppnade bara för oss! Riktigt stort plus till affärsinnehavaren. Hon hade fixat kaffe, bullar och kex till en försumbar kostnad.

Efter lite paus och påfyllnad av vatten trampade vi tillbaka mot Umeå. Första 50 km hade inneburit kantvind/motvind och mestadels slakmota. Nu väntade goda vindar och mer utför.

Initialt var vägen under all kritik, och det var bara tur vi undvek krascher. Sedan blev vägen allt bättre och klungans arbete utvecklades också. Nu bombade vi på i farter mellan 45 och 50 km.

Under en längre tid var det nu riktigt bra intensitet och det flöt på bra. Drygt två timmars träning började nu ge resultat.

Några började nu bli lite tärda och hamnade i svansen efter klungan. De sista milen tog vi också något stopp för att vänta in några som för dagen var tvungna att släppa.

Efter 105 km var vi så framme där vi startade och vi hade alla fått oss en bra genomkörare både fysiskt, taktiskt och tekniskt. Stigningen var drygt 400 höjdmeter, så detta blev både i längd och klättring ca en tredjedel av vad vi ska fixa på Vätternrundan. Men då med lite högre snittfart.
Sedan var det ganska ojämnt tryck vilket inte bidrar till bra snittfart.

Totalt låg vi närmare 8 minuter över 435 watt och ca 30 minuter över 350 watt. Sedan var det vissa stunder det var ganska så lågt tryck. Detta på en runda på en bit under 3 timmar.

För egen del var det också bra att få träna på de delar det innebär att vara kapten och styra upp klungan.

Nu får vi hoppas att alla är friska och krya och kan träna på bra till nästa gemensamma träning om två veckor och även därefter. Sedan har vi lite sparkapital på några cyklister som idag var på Mallis, andra som var bortresta på annat håll och någon som var sjuk. Detta ska nog bli bra det.

Jag passar också på att skicka en tanke och med hopp om snabbt tillfrisknande till Magnus som i dag hade oturen att skada sig.

Själv hoppas jag nu att förkylningen och det dåliga måendet ska hålla sig borta. Jag kände idag att kroppen inte var riktigt fräsch, men det kändes ändå hyfsat. Framför allt om vi tänker på att jag varit sjuk i nästan två veckor och detta var den första utomhuscyklingen sedan vi var på Mallorca.