I kölvattnet av min krasch på Mallorca

Jag är nu hemma efter måndagens rejäla krasch i bergen på Mallorca. En krasch som du kan läsa om här: Min jättekrasch i bergen på Mallorca.

Utifrån kraschen har jag tvingats till träningsvila under veckan, och det lär bli ett antal dagar till utan träning.

Det mesta känns dock okej i kroppen förutom högeraxeln där rörligheten är extremt begränsad och det är väl inte heller helt skönt. Det känns dock som att det kanske är lite bättre än i måndags!?

Jag har lovat Katten att gå till läkaren om det inte är tydligt bättre i början av nästa vecka. Vi får se om det blir något besök. På cykeln hoppas jag hur som helst snart hamna, då man ju inte cyklar med axeln. Däremot måste det nog bli bra mycket bättre innan jag kan ta någon längre tur. I värsta fall får det bli trainerträning i stället. Då kan man ju sitta upprätt.

I kväll har jag tvättat cykeln och undersökt den, och det ser ut som att ramen höll för kraschen häromdagen. Det känns i alla fall lovande.

Hjälmen som förstördes i kraschen måste ersättas och därför har jag ikväll beställt en ny. Det blir samma modell som tidigare, en Giro Aeon - dock med lite annan färgteckning.

Samtidigt som jag beställde hjälmen passade jag på att beställa lite annat, bland annat en del slangar, lite rengöringsmedel, olja, kedja, styrlinda och bromsbelägg.

Denna hjälm är nu beställd. Jag hoppas på snar leverans.

Mallorca 2014 - Min jättekrasch i bergen!!

Idag var planen att på vår sista cykeldag göra en redig bergstur. Planen var att via Militärbacken ta oss till Calvia, Galilea, Puigpunyent och lunch i Esporles. Efter lunchen skulle vi vända tillbaka mot kustvägen och via Andtrax, Calvia och Militärbacken ta oss tillbaka till hotellet. Totalt skulle sträckan bli 12-13 mil och en bit över 200 höjdmeter.

Benen var i dag allt annat än krispiga och jag tog det därför ganska lugnt i de första stigningarna, medan bror och främst Jonas tryckte på.

Efter en lunch i kanonvädret för dagen, där vi för övrigt träffade trevliga Gimonäs CK:are, var det dags för mitt favoritavsnitt på ön – kustvägen. Jag hade sparat mig och valde att trycka på bra med Jonas och bror hack i häl. Benen kändes nu mycket piggare.

Här har jag kört en mängd gånger och med bra fart, jag har också varit utomlands och cyklat i bergen mer än 10 gånger och extremt många mil. Jag har dessutom aldrig någonsin tidigare fallit/kraschat med landsvägscykeln.

I dag var det dock dags, och då blev det också en rejält redig krasch.

Vi körde hårt, pulsen var hög och det kändes bra som det brukar när jag cyklar efter kustvägen. Så hände det. Jag kom fel in i en sväng och i efterhand har jag sett att hastigheten var 57 km/h. Jag insåg snabbt att detta inte kommer att gå bra.

Jag hade då två alternativ och någon tiondel att bestämma mig. Antingen kasta mig ned på asfalten eller välja att försöka få ned farten så mycket det bara gick och helt enkelt köra av vägen. Jag han uppfatta att det var 3 halvmeterstora stenar vid vägkanten och bakom det växtlighet. 

Då jag förstått att det är extremt smärtsamt att hamna i asfalten i hög fart gjorde jag mitt yttersta för att få ned farten så mycket det bara gick och satsa på stenarna. Jag försökte köra rakt mot stenarna för att ha större möjlighet att rädda cykeln vilket var det enda som var i min tanke just då. 

Intressant att man tänker på cykeln och inte risken att själv skada sig.

Tyvärr låste backdäcket, vilket gjorde att jag inte fick tillräckligt mycket stopp. Jag körde alltså rakt in i en av stenarna. Det tog tvärstopp, vilket innebar att jag tillsammans med cykeln flög över en av de stora stenbumlingarna.

Jag vet inte riktigt hur jag flög, men någon form av framåtkullerbytta blev det. Jag kunde snabbt konstatera att jag landat hyfsat mjukt förutom att ena axeln och huvudet landat på en mindre sten. Övriga kroppen kändes vid en första bedömning hyfsad.

Både fram- och bakdäck mådde inte bra, framhjulet var skevt, snabbkopplingen hade vikit sig och jag hade punktering. Hjälmen hade gjort sitt jobb och måste nu kasseras.

Jag har nu sår på händerna, ena låret, ena armbågen och på ryggen. Dessutom fick jag en smäll i pannan och har lite ont, men det har nu gått fem timmar sedan skadan och jag mår inte illa, så det måste ha gått bra.

Cykeltröjan är inte fullt så snygg längre..

Vänster handled har en stukningstendens, medan största smällen togs på höger axel. Jag kunde röra axeln just när skadan inträffat, men nu går det sämre. Samtidigt har jag inte svinont. Jag väljer att tolka det som att inget är brutet, utan att det handlar om mjukskador/muskelskador.

Första skadorna på axeln. Nu har det även svällt upp en del.

 Förhoppningsvis är det inte sämre i axel, huvud, nacke eller handled i morgon bitti och då kan vi konstatera att det trots allt gick väldigt bra.

En stycke skadad hjälm

 Vi kan också konstatera att jag var extremt klantig och slarvig. Det gick någon procent för fort, dock inte extremt. Jag tog ett dåligt spårval, och dessutom borde jag bytt ut mina bromsklossar under veckan vilka tagit dåligt sedan dag 1. Inte smart!

Jag tror också att jag i slutändan hade ganska tur. Skadorna bedömer jag i nuläget som moderata och det verkar vid en första anblick som själva cykeln klarat sig, men det får jag titta närmare på vid senare tillfälle.

Några av såren på handen

Om jag bara har ont lite här och där någon vecka eller så och inköp handlar om nytt hjul, nya däck och en hjälm så känns det helt ok.

Hur som helst lyckades vi få cykeln i körbart skick igen, även om framhjulet var skevt och endast bakbromsen fungerade. Det var väldigt tur att det gick att lösa, då vi var 2,5 timmars cykling hemifrån.

I denna sväng hände det. Som kan ses föll vägen av rejält vilket bidrog till min felbedömning. Stenen i mitten gav mig flygturen. Jag får tacka övriga för hjälp med cykeln och med mina skador. 

Jag cyklade jag på hela vägen hem, med okej fart uppför även om det var svårt att trycka på när överkroppen inte är riktigt på G. Utför gick det extremt långsamt då jag i stort sett saknade bromseffekt.

Förövrigt var det i detta läge när man inte ville göra så stora rörelser med högerarmen verkligen bra att ha elektroniska växlar.

Nu är veckan slut och övriga har lämnat igen sina cyklar, och gått på en pub. Själv har jag duschat, kollat igenom kroppen och vilat en stund. Nu är det snart middag och därefter ska jag packa ihop cykeln och alla saker för hemresa i morgon.

Detta blev en händelserik resa på många olika sätt, och det blev mycket cykling. Totalt har jag cyklat 32,5 timmar på 7 dagar och under denna tid 90 mil. Så här i efterhand kanske det hade varit bättre med 83 mil på 30 timmar, så hade jag fortfarande varit en okraschad cyklist......

Nu hoppas jag att det blir i sömn i natt och inte en massa smärta....

Mallorca 2014 - Fika i Petra

Näst sista cykeldagen här på ön. Idag planerade vi för ett besök på Cykelmeckat – Petra. Dock skulle lite cykling ske först. Istället för att cykla närmaste vägen fram och tillbaka på ca 8-9 mil, hade vi planerat för en tur på 14 mil där stora delar skulle vara småvägar.

I dag var det Klas, Johan, Helmersson, Lundin, bror och jag som gav oss i väg. Jonas och Micke skulle ta en kortare väg till Petra och möta upp där. Tellné valde att satsa på morgondagens bergsetapp.

Idag hade vi riktigt kanonväder och även själva rundan blev riktigt bra. Fina vägar, trevligt sällskap, bra fart, få stopp och inga incidenter.

Jo, förresten. Det var en nästan – incident. På vägen till Petra höll vi på att krocka med en äldre dam på cykel som hade sin krycka fastsatt på pakethållaren som en lans. Jag och bror som låg etta och tvåa i ledet lyckades dock hitta en lucka på var sin sida om den vingliga damen. Tur.

När vi stannade för i första gången efter drygt 40 km meddelade Lundin att han skulle ta kortaste vägen tillbaka till Playa de Palma. Han hade redan på morgonen sagt att det skulle bli en kortare tur, så det var väntat. Han ville spara sig för morgondagen.

När vi i kväll skulle äta middag visade det sig dock att Lundins korta tur på ca 25-30 km tillbaka till hotellet inte riktigt blev så kort. Han körde fel på några avtagsvägar, och fick problem att ta sig tillbaka. Så träffade han några tyskar som meddelade att de var på väg till den by där han avvikit från vår grupp. Han valde då att återvända till byn för en omgiv.

Omgiven gick bättre men inte perfekt. Längre fram hamnade nämligen Lundin åter lite fel och hamnade på en återvändsgränd. För egen del hade jag insett att det bara var att vända och därmed få ytterligare många kilometer extra. Lundin hade dock en mer kreativ lösning. Han såg ”rätt” väg en bit bort – det var bara ett stängsel emot. Då Lundin är lite som McGyver så hade han de rätta verktygen. Han klippte helt sonika upp staketet rädd för att polisen skulle komma, skickade över cykel och ryggsäck innan han själv kröp under. Efter alla äventyr avslutade Lundin sin ”korta” cykeltur på ca 110 km.

Åter till vår tur. Jag och bror turades om i förningarna och tempot var ganska så uppskruvat. Det gjorde att de ca 75 km till Petra gick riktigt fort. På torget i Petra blev det ett rejält stopp med läsk, pizza, kaffe och slappande. Jag imponerades av Mickes och Jonas timing. De startade efter oss och körde en annan väg men kom fram nästan exakt samtidigt som oss.

På torget i Petra såg jag ett par cyklister som inte körde cykelkeps eller liknande de var mer uppfinningsrika. Damen i fråga hade knutit en cykeltröja runt huvudet, medan mannen hade något som liknade en kockmössa gjord av toapapper. Något liknande har jag aldrig sett.

Efter långlunchen var det dags att bege sig i solskenet.

Micke och Jonas skulle ta samma korta väg tillbaka. Det är dock inte alltid lätt att ta sig ut ur byarna och hitta rätt väg. I stället för vägen de skulle ta, råkade det bli en väg som ledde uppför ett berg och längst upp fanns ett kloster. Det var inte klostret i Randa – men ändå ett kloster. Senare gick vägvalen bättre, men deras korta runda hamnade i dag på ca 10 mil. De avverkade dessutom fler höjdmeter än vad vi gjorde på vår runda. Micke han också med gruppens 10:e punktering på denna resa.

Nu är det bara Lundin och Tellné som inte punkterat. De är också våra lättviktare. Enligt en teori vid middagen är detta svaret – vi andra är för tunga.

 Åter till vår runda. Tempot efter lunchstoppet var åter rejält högt och bror drog första 30 minuterna innan jag tog över och tog en förning på 80 minuter. Det blev ganska jobbigt då jag försökte hålla hyfsat tempo samtidigt som det mest var motvind, till skillnad från vägen till Petra. Vi passerade en mängd byar och städer, bland annat Pina. Någon pina var dock aldrig denna tur som kändes riktigt lyckad.

På en av vägarna såg vi extremt mycket döda djur på vägen av alla de slag. Jag vet inte vad det berodde på. Idag flög också en stor fjäril in i ansiktet och fastnade bakom glasögonen. Detta är inget jag tidigare provat.

När vi nådde strandpromenaden för de sista kilometrarna innan hotellet tog vi det lugnt och pratade om rundan. Alla var överens om att den blev riktigt lyckad.

Jag hade bestämt mig för att under resan få till åtminstone en runda på över fem timmar som hade distansinriktning och inte var en bergsetapp (här har vi redan cyklat längre tid). Därför drack jag lite choklad på hotellrummet innan jag i distanstempo avverkade ytterligare drygt 3 mil på ca en timme. 

Totalt blev det för egen del idag 173 km på ca 5 timmar och 20 minuter. Riktigt bra. Nu börjar dock låren bli lite tärda, så vi får se hur det blir i morgon på vår sista cykeldag här som ska avverkas i bergen. Eller som Tellné sa idag på middagen – ”Man känner att låren är skadade.”

Fick för övrigt höra av Katten att det idag snöade på hemmafronten!! Visst har jag hemlängtan till familj mm – men inte till vädret.