En SM-medalj kan aldrig vara en självklarhet!!

Med lite perspektiv till söndagens SM i tempo nere i Jönköping har jag reflekterat kring flera olika bitar.

Jag har försökt titta på olika delar av den för mig tuffa rundbanan som inte gynnar mig i jämförelse med många av de andra starka tempocyklisterna. Att det dessutom bara var ett varv var ytterligare en klurig faktor.

Loppet började med att vi cyklade rakt in i en rejäl klättring. Jag som har hög FTP, men relativt dåliga peakwatt är känslig för att under längre tid gå över min FTP. Nu då det börjar så hårt blir det för mig väldigt höga effekttal. Första 30 sekunderna var jag uppe i samma effekter jag klarar om jag maxar i en minut. Det är ju som alla förstår inte hållbart i längden.

Jag var en av de allra snabbaste på första delen (ca 3,5 km) av loppet och framför allt klättringen (första 1,5 km) gick fort. Men jag behövde helt klart bränna för mycket i jämförelse med många andra jag tävlar mot.

På den smala vägen där det går upp och ned, en kortare brant klättring och ett tekniskt parti mellan km 3,5 och km 9 är jag bland de långsammare av de som placerar sig bra. Jag är för trött, för försiktig och det passar inte helt min prestationsprofil.

Från kilometer 9-14 där det är platt/böljande är jag åter bland de snabbaste och slutligen utför sista två kilometerna placerar jag mig i mitten.

Jämför jag mig med Patrik Boström som alltså vann vår klass och var snabbast av alla cyklister som startade (oavsett klass) blir det väldigt tydligt det jag pratar om. Jag ligger 7 sekunder före efter första tuffa klättringen. Sedan får jag hålla igen lite och när vi kommer in på den smala vägen ligger vi lika. Från km 3-9 tappar jag 27 sekunder. Vi kör sedan helt jämnt på den platta/böljande delen från km 9-14 och sedan tappar jag ytterligare 3 sekunder utför. Patrik är alltså 30 sekunder snabbare och jag tappar i stort sett allt från kilometer 3-9.

Jag skulle helt klart behöva bli lättare för att kunna cykla första delen lika snabbt (eller rent av våga ta det lite lugnare i klättringen), utan att bränna för mycket. På den andra dåliga delen behöver jag alltså ha mer kraft kvar att trycka med och jag behöver våga mer i den tekniska delen (tappar ex 5 sekunder på 800 meter i den tekniska S-svängen). Tittar vi på den lättåkta delen kan jag konstatera att det finns lite att göra rent aerodynamiskt om vi ser till min hastighet och effekt i relation till andra. Slutligen behöver jag bättre utväxling om jag ska hänga med utför.

Tittar vi på snitteffekten är jag riktigt nöjd. På en tjuga brukar jag ligga ca 40 watt lägre på min tempohoj och mitt effektrekord på racern är 397 watt och på tempohojen 360 watt (både för tjugan och för lite längre tid). Detta lopp krämade jag ur ett snitt på 365 watt, vilket då är nytt pers på temphojen. Hade det varit ett lopp där man kunnat hålla jämn effekt hade det blivit ännu högre. Ett snitt på 44,5 km/h med så pass många höjdmeter och med ca 100 meter stigning första 8 km är också bra. Jag hade innan loppet siktat på minst 350 watt och ett snitt på 44 km/h. Tur det gick bättre, för annars hade jag blivit utan medalj.

Så med nuvarande vikt (som är högre än i fjol), min aerodynamik och en bana som inte gynnar mig krävdes alltså effektrekord för att knipa en medalj.

Patrik Boström från CK Fix vann klart, men sedan var det desto tuffare. Jag tog silver, men hade bara 7 sekunder tillgodo på Eric Egelstig från CK Hymer och hade jag varit 15 sekunder långsammare hade jag blivit femma.

För varje år blir konkurrensen allt hårdare. Det beror på att allt fler tränar smartare och mer, optimerar sin utrustning och position på hojen, äter och sover bättre mm.

För att ta medalj på ett mästerskap krävs verkligen att du dedikerar dig själv för detta. Det handlar lite om att gå all in samtidigt som vi behöver göra samma sak med familjen och arbetet. En inte alltid lätt ekvation.

Så många månader innan mästerskapen börjar förberedelserna för den korta tiden då SM pågår. Just då ska allting vara optimerat och gå rätt. Det är som alltid en skör tråd mellan succé och det som jag skulle känna vara ett fiasko.

Att då utifrån förutsättningarna få ut det jag hade i kroppen vid rätt tillfälle är jag riktigt nöjd med. Jag hade hoppats på att bli tvåa (förstod att det skulle bli svårt att nå guldet) och jag visste att om jag hade en dålig dag kunde jag också bli typ 7:a. De enda placeringar jag hade varit riktigt nöjd med var 1:a eller 2:a, och en tredje plats hade också känts bra.

Nu är då detta SM genomfört och jag tar med mig mitt fjärde SM-silver på de sista fem åren. I fjol blev det brons, så det har alltså blivit medalj fem år i rad. Om vi då tar i beaktande att jag började tävla i cykel först 2015 då jag placerade mig 11:a på SM så är det riktigt fina siffror.

Så här nöjd var jag när speakern berättat att jag tagit SM-silver

Ja, jag saknar fortfarande ett SM-guld. Jag har egentligen aldrig varit nära. Varje år har någon varit bättre. Men det är aldrig försent.....

På de fyra senaste Nordiska Mästerskapen har jag två silver och ett brons. Det fjärde året låg jag i guldläge med 3 km kvar, men fick då punktering och fick bryta. Så på NM var jag en punktering från guld. Men inte heller här har det alltså blivit något guld.

Att vara i toppen bland alla duktiga och ambitiösa cyklister är svårt, att ta medalj kräver något extra och ett guld är det få förunnat att ta.

Jag och Jonas Bohr är två av de få som väljer att dela med oss av våra strävanden och våra tankar. Vi försöker att motivera, informera och dela med oss av reflektioner och annat till andra. Att dela tankar och kunskap känns stimulerande och jag gläds när jag får veta att andra cyklister gillar det jag skriver.

Att de flesta av tävlingscyklisterna inte skriver om sin träning och sina tankar, innebär inte att de sitter hemma och käkar glass och chips, för att sedan dyka upp på tävling och cykla snabbt. Alla som vill cykla riktigt snabbt tränar också strukturerat, hårt och bra.

Det finns så många snabba, trevliga, ambitiösa och kunniga cyklister som jag träffar på tävling. De stimulerar och "tvingar" mig att hela tiden jobba för att utveckla mig om jag ska kunna ligga i toppen av tempotävlingarna.

Att ta ett SM-silver är för mig en stor prestation och jag är riktigt nöjd.
Jag hade fokus även på linje-SM. Men i dag fick vi veta att SM:et som skulle gå i Uppsala och som kunde passa mig var inställt. SM blir nu istället på Arlanda Test-track. Som många vet är olika cyklister bra på olika typer av cykling. Det gäller även proffsen. Jag tycker att GP är kul, men jag är inte alls bra på det. Så nu känns det tveksamt att åka den långa resan till SM för att kanske placera mig topp 20. Möjligen åker jag om det blir tävlingar i Sverigecupen samma helg. Där har vi dock ännu inte fått några svar om tävlingarna blir av och om det överhuvudtaget blir någon Sverigecup i år.

SM-tempot: Maxutdelning!!

Idag var det årets första och kanske sista tävling. SM i tempo i Lekeryd/Jönköping.

I dessa Coronatider var starterna mycket utspridda, ingen publik fick vara närvarande, och ingen prisutdelning. Katten och Melvin stod utanför avspärrningen vid start och fick med några bilder, men det är då de enda som finns.

Jag har varit spänd till och från sista veckan då den form jag haft smugit sig bort, och kroppen inte alls känts som den velat vara med. Jag har utifrån det gjort lite justeringar här på slutet och hoppats att det ska hjälpa.

Men utifrån hur det känts på slutet, att jag inte tävlat i år och att jag känner att jag "ska" prestera på SM har det varit lite spänt. Mer än vanligt faktiskt. På uppvärmningen fick jag dock upp hoppet då kroppen svarade bra.

I denna bild radar vi upp oss inför start. Många har redan startat. 6 stycken och sex minuter till innan det är min tur. Bakom startar 1:an och 2:an från förra SM (Patrik Boström och Mats Snygg). Just före de som varit närmast medalj eller tagit medalj i annan klass.

Själv blev jag 3:a i fjol, vilket kändes som en missräkning efter tre raka silver. 

I dessa Coronatider höll ingen cykeln utan vi skulle hålla ett staket. Ett staket som höll på falla när jag tog i det och då även jag. Jag fick klicka ur för att inte åka i backen. Men jag hann få i pedalen innan det var dags.

Så var jag iväg.

Nu väntade en bana som jag från i fjol fick inse inte passar mig så bra. Ca 110 höjdmeter första 6 km är ingen lek. Särskilt inte när det börjar med en rejäl backe efter bara några hundra meter (borta vid träden efter svängen). Att det dessutom är kort är inte heller optimalt för en diesel som mig.

Jag hade bestämt mig för att spara lite i klättringen då jag sprängde mig där i fjol. Men så blev det inte. Adrenalinet sprutade och det blev rejäla första fyra minuter (typ en maxning) som inledning av detta tempo. En av de snabbaste på första delen, men det fick jag nog lida för sedan.

Sedan in på en smal vindlande väg som flöt på bra till en brant klättring där jag förlorade tid mot väldigt många.

Så framme vid mellantiden efter 8 km. Andra plats, 2 sekunder före 3:an och väldigt tight bakom. Patrik Boström sin vana trogen hade öppnat supersnabbt och var 22 sekunder före.

Så in i en kort teknisk del med bland annat en S-sväng. Det visar sig senare att detta är en mycket dålig del för mig. Jag tappar mot nästan alla från mellantiden ner till stora vägen.

Så var vi då nere på sträckan med ca 6 km platt eller nästan platt väg (totalt lite uppför, men marginellt). Här är jag rejält sliten efter att försökt hålla farten på de partier som inte passar mig. Men i efterhand kan jag se att jag klarar att hålla samma snitteffekt på slutet av loppet som i inledningen och snittfarten detta avsnitt ligger på ca 50 km/h.

På den platta delen är jag snabbast av alla som laddat in sina tider i strava, vilket var positivt då det är min starka del. Så utför sista 2 km. Här förlorar jag tid mot många då jag har för vek utväxling. Jag behöver helt klart fler taggar på framklingan.

Så skär jag mållinjen med ett för mig väl genomfört lopp. Jag hade inte mer i dag och snitteffekten var 366 watt vilket är mycket högt för att vara på tempohojen (brukar ligga 30-40 watt högre på racern med samma ansträngning. Att jag dessutom klarade att avsluta med samma tryck andra delen var positivt.

Sammantaget kan jag se att jag tappar uppför, i de tekniska partierna och när det är väldigt brant utför på slutet.

I mål hör jag att jag är i ledningen och inser att det blir medalj!! Mycket positivt. Mats Snygg från CK Bure som tog silver i fjol kommer för sent och landar på en 6:e plats. Jag inser att det blir silver. Att göra något åt Patrik går inte. Men det var positivt att jag körde ungefär jämnt med honom på min starka del. Trea blir Eric Egelstig från CK Hymer som gått från klarhet till klarhet i tempo. Han har verkligen utvecklats sista året och var nu bara drygt 7 sekunder efter mig i mål.

Fyra precis som i fjol blir Marcus Larsson från CK Sundet. Tidigare har han dock flera SM-guld i bagaget. Femma blir Peter Stened från CK Bure som låg bara 2 sekunder efter mig efter halva sträckan, men tappar lite på slutet.

Så silver på SM igen. Medalj på fem SM i rad (4 silver och ett brons). Mitt första SM 2015 blev jag 10:a. Ännu inget guld, så det är bara att fortsätta nöta på. Men jag är riktigt, riktigt nöjd med dagens silver. Blir det inga fler tävlingar i år, blev det i alla fall en tävling som inspirerar för fortsättningen.

Det krävs att jag blir lite starkare, ca 5 kg lättare, byter cykel och fixar till aerodynamiken ännu bättre. Ja, det är inte säkert att det räcker ändå. Men minst detta krävs. Om kroppen känns okej och motivationen finns så gör jag nog ett försök till nästa säsong.

Alltså ingen prisutdelning i dag, men jag är lika nöjd ändå, även om medaljen kommer på posten.

Riktigt kul också att Ebba Grankvist som jag skrev om i mitt förra inlägg blev fyra i senior elit. Hon var mycket nära bronset och slog många väldigt starka cyklister. Detta utan tidigare rutin på tempo och med en lånad cykel som inte var anpassad för henne. Riktigt starkt!

Förutom själva tävlingarna var det skoj att träffa många av mina cykelvänner, även om det blev färre och kortare än i vanliga fall när vi inte har haft Covid-19 på besök.

Efter att ha snackat, fixat och njutit ett tag så tog vi husbilen och rullade vidare. Vi landade så på campingen i Kumla. Riktigt fint här.

Gav lite tips och tricks inför SM-tempot

Här fortsätter vädret att visa sig från sin sämsta sida. Skulle tro att jag hittills har ca 90% regndagar av de dagar jag i år och tidigare år varit i Jönköping.

I morse blev det relativ tidig uppstigning och avfärd från vår ställplats för att åka till starten för tempobanan. Jag hade lovat att bidra med lite tips till Ebba Granqvist från Team Elgiganten (Piteå) som i morgon kör SM i damelit. Hon är ruskigt stark och duktig, men har inte så mycket erfarenhet av tempo och var inte heller här och körde i fjol. Jag hoppas i alla fall att jag kunde bidra med lite matnyttiga delar som ska hjälpa till. Det ska i alla fall bli väldigt intressant att se vad Ebba kan prestera, trots lite rutin och en lånad tempohoj. 

Med på rundan var också Camilla Nilsson från Team Elgiganten som kör i D50 på söndag och brukar vara mycket snabb. Sedan rullade även Peter Nilsson med. Han fokuserar dock mer på linje och ska inte tävla i helgen.

Jag och Ebba rullade banan två varv, medan Camilla och Peter tyckte att det fick räcka med kyla och regn efter ett varv. 

Ebba hade linjehojen varv ett och tog sedan över Camillas tempohoj varv två (vilken hon också ska tävla på).

Det blev två trevliga varv, trots att vädret gjorde sitt bästa för att knäcka oss. I morgon är det dock bättre väder, så Ebba får sol. På söndag blir det regn och blir det mycket blir det inte skoj. Idag tog inte bromsarna överhuvudtaget. 

Mina cykelvänner tackade för hjälpen och begav sig mot sitt hotell. Jag satte mig i husbilen där Katten väntat genom att göra Yoga och sonen hade slappat med en film. Så rullade vi mot Ikeaområdet för lite mat, handling och för att fylla gasol. Nu är vi åter på "vår" ställplats.

I morgon hejar vi på Ebba. (Foton av Peter Nilsson).

SM-banan i regn efter en helig Birgitta

Vi har nu tagit oss ned till Jönköping och Lekeryd. Tyvärr verkar Jönköping vara ett ställe som gillar dåligt väder och regn. I fjol när jag var här i samband med SM regnade det mest hela tiden. Nu var det fint väder på resan ned, men när vi kom hit ändrades det. Det var kallt igår. Idag har det regnat, och det ska regna ännu mer i morgon. På lördag blir det eventuellt bättre. På söndag då det är tävling riskerar vi regn igen. 

Idag rullade vi alla i familjen, SM-banan. Den är 16 km och har en hel del höjdmeter och andra klurigheter att behärska. Utifrån Coronatider och att inte för många får vara på tävlingen samtidigt är tävlingen i år kortad till ett varv (i fjol två). Banan i sig är inte den bästa för mig (vilket visade sig i fjol på SM), och kortare tävlingstid är inte idealiskt. Jag har inte så hög effekt, men jag kan hålla på länge och därför är längre tävlingstid bättre.. Så med andra ord är det inte toppenförutsättningar inför söndag, då jag dessutom blir försiktig i dåligt väder. Men jag hoppas komma till start med pigga ben, och då ska jag göra vad jag kan. Mer går inte. Mitt mål är alltså att utifrån min kapacitet prestera bra, så får vi se hur långt det räcker.

Idag provade vi alltså banan. Första varvet på racern tillsammans med Melvin och Katten. Melvin drog i väg bra i den rejäla backen som inleder tempobanan.

Slutet av första klättringen

Det var kallt, men till en början slapp vi regnet. Men efter ungefär halva sträckan var det dags. Inte någon propagandacykling precis.

Tillbaka till husbilen för byte till tempohojen och hjälp med att pumpa däcken (går inget vidare att göra detta själv sedan rygg och axel havererade). Medan jag gjorde mig klar rullade Melvin och Katten ett varv till.

Sedan var det min tur. Jag försökte bitvis trycka på, och banan var lika tuff som jag minns den. Ingen toppenkänsla, men inte heller något bottennapp. 

När jag rullat varvet klart, cyklade jag förbi några cykelvänner som också ska tävla på söndag. Jag stannade och snackade lite och sedan tog vi ett gemensamt varv runt banan.

Tillbaka till husbilen och sedan åkte vi till "vår" ställplats där vi sov även förra natten. Sedan grillade jag och Melvin lite kyckling som blev kvällens middag. Nu spelar Melvin och Katten kort och snart ska nog jag vara med.

I morgon bitti kommer jag att köra tempobanan igen. Då med Ebba Grankvist från Piteå som ska tävla i damer elit på lördag. Hon är riktigt stark och duktig som cyklist, men har inte så mycket erfarenhet i tempo. Jag ska försöka ge henne lite tips och idéer som förhoppningsvis bidrar till att hon kör ännu lite snabbare. Ska hur som helst bli spännande att se hur långt hon räcker.

I går stannade vi i Vadstena på vår väg söderut. Det blev en trevlig eftermiddag.

Ruiner från klostrot

Slottet, Melvin och Katten

SM i tempo - blandade känslor: RR

Så har det gått ett dygn sedan SM-tempot som igår genomfördes i Jönköping (egentligen Lekeryd ca 15 km utanför Jönköping).

Jag har nu haft en lång hemresa att fundera kring hur jag egentligen ska tänka kring loppet igår. För det var verkligen med blandade känslor jag åkte hem.

Ja, hur var det då?

För några dagar sedan gick jag igenom bansträckningen här på bloggen, som enligt plan ska användas på SM varje år, åtminstone de fem närmsta åren.

För dig som inte läst detta så är det en rundbana på 16 km som körs 2 varv. Det inleder med en tuff klättring direkt efter start, därefter några vägbyten, slingrande smala vägar och med avbrott för en kortare brant klättring. Efter ca 9 km kommer du ut på en bredare väg och nu är det "bara" att mata på i ca 6 km innan det avslutas med en rejäl utförslöpa där det går riktigt fort. Totalt ca 300 höjdmeter.

Banan är till stora delar exponerad för vind, som gör den ännu mer utmanande.

 Jag hade provkört banan flera varv inför tävlingarna och insåg att klättringarna skulle vara kritiska och där skulle jag tappa tid. Sedan gällde det att ha mod i vägbyten och skarpa svängar. I övrigt passade banan fint. Överlag var den också rolig och händelserik.

Extra positivt att arrangörerna fått till en bana och ett upplägg som kändes mycket säkert vad gäller bilar och andra hinder. Överlag bra arrangerat och det lär förstås bli bättre för varje år dessutom.

Igår när det var dags för tävling regnade det rejält, vilket inte kändes bra då jag inte gillar att köra i regn efter min skada. Känner att risken att krascha är klart större då asfalten blir halkig och sikten är sämre.

Det var rejält blött när vi skulle starta, men det värsta spöregnet hade i alla fall dragit bort vilket kändes bra.

Jag startade sist av alla då jag varit snabbast av de startande vid förra årets SM.

Nu denna gång visste jag att jag inte var lika snabb som i fjol då jag inte fullt ut har fått tillbaka min kapacitet. Sedan har Patrik Boström från CK Fix varit extremt bra i år. Tittar vi på övriga startande var det många namnkunniga cyklister på startlistan, med tidigare SM-medaljer och även guld på sitt CV. Några av de startande har inte heller varit med Sverigecupen i år, så det var osäkert hur deras kapacitet såg ut just i år. Men sammantaget tänkte jag innan start att det rimliga är att jag landar på plats 2-5 då jag insåg att jag just nu inte har kapaciteten för att rå på Patrik Boström.

Efter tre SM-silver i rad så skulle jag inte vara helt nöjd om jag inte kunde nå samma placering denna gång, om nu inte någon presterade högre än tidigare år. Samtidigt var ändå fokus på att i alla fall nå pallen.

Så var det dags för start och precis som för ca en månad sedan slutade min effektmätare att fungera då den blev blöt. Riktigt surt....

Start. Full fart direkt och in i första klättringen och jag matar på utan att veta riktigt hur hårt, då jag inte får feedback av effektmätaren. Då det är i början av loppet hjälper det inte heller att titta på pulsen.

Uppe på toppen blir det full fart i ett lättåkt parti innan det är dags för vägbyte och sedan ett vägbyte till.

Ja, jag hann också med att för andra gången denna sommar drabbas av att sadeln åker ned fram (redan efter drygt 1 km ) så den får en kraftig lutning. Detta trots att jag gjort vad jag kan för att lösa detta. Behöver alltså lämna in detta för reparation. Ja, sedan blir det till att köpa en ny effektmätare också. Det fungerar ju inte att ha en effektmätare som bara fungerar i bra väder. Loppet började alltså sådär.

Det går fortsatt hårt och pulsen stiger. Samtidigt känns det hyfsat, men jag känner mig osäker om det går tillräckligt fort.

Efter 4 km in i nästa branta klättring. Mot slutet brinner det bra i benen och jag ställer mig upp och trycker över krönet.

Så börjar det kännas underligt i kroppen och jag tappar tryck. Fortsätter att trycka i de vindlande svängarna och med en rejäl motvind. Men så känns det att det nästan helt tar stopp.

Jag tittar på pulsmätaren som nu står på 200+. Inte bra när man har en maxpuls på 180. Utifrån hur kroppen känns inser jag att det är en pulsdrivning av något slag (hade samma sak för tre år sedan, vid ett tillfälle då jag också besökte läkare). Jag blir orolig och släpper av rejält. Det känns som jag står still.

Så efter ca 3 km börjar pulsen sänkas till en mer normal, men förstås hög puls. Jag försöker komma igång igen då det nu mer handlar om att kroppen känns trött. Jag tittar kontinuerligt på pulsen för att se att den inte sticker iväg igen.

Så ut på de större vägarna och nu kör jag kontrollerat för att så att säga komma igen både mentalt och fysiskt. Det går ändå väldigt fort, då det nu är medvind. Mestadels över 50 km i timmen.

Så är jag framme vid varvning och det är dags att ta den branta klättringen igen. På något sätt har jag accepterat att jag inte har "det" idag och det går segt, men ändå med en bättre känsla än under första varvet. Men det blir mer passivt rent generellt. Jag fortsätter att hålla koll på pulsen.

Ut på mitt bästa parti på de större vägarna. Nu trycker jag vad jag kan, utan att veta vad det innebär då jag alltså inte har någon effektmätare som referens. Det känns dock att jag inte riktigt har klippet, även om jag lyckas få till en hyfsad avslutning.

I mål ser jag att det blivit en snittfart på ca 43,5 km/h på de 32 km. Jag hade innan loppet trott att jag skulle köra minst 30 sekunder snabbare och med en snittfart på över 44 km/h. Tillsammans med den dåliga känslan och att jag fått slå av rejält när jag pulsen drev iväg förstod jag att det gått för sakta. Ingen medalj, helt enkelt.

Jag hade ändå kämpat och försökt. Jag hade tagit ut vad som fanns för dagen och det märktes inte minst efter loppet där benen var mörare än vanligt.

Efter ett tag hör jag att det ändå är medalj. Patrik Boström från CK Fix vinner med ca 1 minut och sedan är Mats Snygg från CK Bure tvåa just före mig som trea. Jag blir nöjd att det trots allt blir en medalj, men jag är missnöjd med loppet och tänker att ett silver låg inom räckhåll. Det hade då förstås krävts ett topplopp då guld- och silvermedaljörerna var riktigt bra.

Samtidigt slår jag flera riktigt starka cyklister och det är 30 sekunder ned till fjärde plats. S

Ja, det känns verkligen blandat! Nöjd? Missnöjd? Ja, nog lite både och.

När jag sedan började analysera alla tider under dagen och hur fort det gått i andra klasser inser jag att min tid trots allt är ganska bra, trots alla problem och den dåliga känslan.

Det blev alltså en ny medalj, vilket innebär att jag under de fem SM i tempo jag deltagit i sedan 2015 har platserna 10, Silver, Silver, Silver och nu Brons.

Prisutdelning, dusch och lite snack med trevliga cyklister. Sedan bar det av hemåt.

Grattis till Patrik Boström och Mats Snygg till guld och silver. 

 Jag har verkligen funderat på vad som hände. Varför fick jag en sådan pulsdrivning, varför gick det inte fortare (då jag testkörde gick det generellt snabbare) och varför var jag så kraftlös?

Många lägger ut sina race på Strava och där kommer jag nog sanningen ganska nära.

Jag kan konstatera att jag inte brukar vara så snabb uppför, men igår på SM var jag klart snabbast i i den första klättringen. Exempelvis var jag 15 sekunder snabbare än Patrik Boström. För att uppnå den tiden med min vikt bedömer jag att det krävdes ca 100 watt mer i pedalerna än vad jag planerat och vad som är rimligt.

Det fortsatte sedan på samma sätt kommande 4 km till just efter den andra rejäla klättringen. Jag ligger fortfarande klart före alla andra, inklusive Patrik Boström som i mål är drygt en minut snabbare.

Så får jag min pulsdrivning och kroppen blir kraftlös. Jag hörde från andra som varit med om detta att det är störst risk för pulsdrivning om det är kallt, du har värmt upp dåligt och du kör väldigt hårt. Exakt så var det igår (den dåliga uppvärmningen berodde på spöregnet vilket innebar att jag inte körde som jag brukar). Jag hoppas att det var en engångsföreteelse, men händer det igen att hjärtat rusar får jag förstås kolla upp det.

Allt ovan kan hur som helst vara förklaringen på att det blev som det blev. Jag sprängde mig helt enkelt första 5 km med en alldeles för hård öppning med en effekt jag inte klarar. Dessutom reagerade kroppen med att hjärtat rusade, som ytterligare gjorde mig kraftlös.

Med tanke på att jag alltså i stort sett hade väggat redan efter 5 km så är det otroligt att jag trots allt kunde hålla okej tempo de kommande 27 km. Eller så var det förstås inte. Jag tappade 35 sekunder mot vinnaren från kilometer 5 till kilometer 14. Varv två lyckades jag dock få tillbaka lite av farten, men jag hade inte längre något klipp och jag fortsatte att tappa kontinuerligt. Dock inte så mycket på den lättåkta delen i slutet av varven. Men där brukar jag å andra sidan i vanliga fall ta tid på de allra flesta.

Ja, tänk vad en trasig effektmätare kan ställa till det. Med det adrenalin som fanns i början och oron att tappa allt för mycket i första klättringen blev det för mycket. Så den blev enligt min bedömning mitt fall, men inte så som jag trodde. Inte var det rimligt att tro att jag på 2 minuters klättring skulle vara 10-15 sekunder snabbare än de flesta. Men det fick jag alltså äta upp. Hade det varit i fjol och jag känt mig säkrare på min kapacitet hade det nog inte hänt, men i år har jag inte riktigt fått tryggheten i min cykling och tilltron till att jag har "det".

Men hade någon frågat mig i mars när jag fortfarande knappt tog mig upp ur sängen, efter mina 19 frakturer i januari, hade jag självklart tagit ett brons på SM och ett Silver på Nordiska Mästerskapen. Nu skulle det krävts två silver för att jag skulle vara helt nöjd. Men en medalj är alltid en medalj.

Nu har jag också lite revansch att sikta på till nästa SM. Dvs att få till ett lopp där känslan är att det stämmer. Sedan är det förstås inte säkert att det leder till en bättre placering.

Jag kan ju också konstatera att bansträckningen är helt okej för min del och att jag kommer att kunna vara konkurrenskraftig även kommande år bara jag får vara frisk och hel.

Viktigast just nu är dock att kroppen är okej och att jag får ordning på cykeln.

Förhoppningsvis blir det nu 3 avslutande tävlingshelger i Sverigecupen och sedan avslutning på säsongen med vårt eget lopp.

Tempo-SM: En genomgång av bansträckningen i text och bilder, med kompletterande reflektioner

Inga inlägg sedan NM. Vad har då hänt sedan dess? Ja, vi åkte från Åland och jag tog med mig en skön känsla från silvret i tempo.

Vi tog sikte mot Gävle och under förra veckan fick vi möjlighet att träffa gamla vänner, hitta fina cykelvägar och möjlighet också till annan träning. Sedan var vi på Rix FM-festival vilket var riktigt trevligt och bra. Ja, lite campingplatsliv också.

Nu har husbilen förflyttat sig till Lekeryd, en bit öster om Jönköping. Här ska jag förhoppningsvis köra SM i tempo nu på lördag.

Jag har nu testat banan med tempohojen. En bansträckning som är tänkt att användas för alla klasser på SM de närmsta fem åren.

Jag hade innan jag kom hit hört ryktas att det skulle vara en mycket utmanande bana och det har nu bekräftats.

Kortfattat kan sägas att det börjar med en tuff och brant klättring, sedan är det smala vägar och mycket teknisk åkning som gäller med ett avbrott för en brant, men kortare klättring. Ett antal vägbyten och efter den tekniska delen innebär ett av dessa att du kommer ut på en mindre teknisk och för egen del, ett snabbare och bättre avsnitt. Ett vägbyte till och sedan 4 km relativt rakt och platt, men trolig kantvind. Sedan en rejäl utförslöpa som svänger en del. Där lär det gå rejält fort.

Nu till bansträckningen kompletterad med bilder.

Start och nästan direkt efter en sväng in i banans tuffaste klättring.

Start just innan en sväng.

Kort raksträcka och sedan in i klättringen

Så en klättring som börjar brant. 

Första 500 meterna av klättringen ligger på i snitt 7% och därefter planar det ut innan du är på toppen efter ca 1,1 km.

Efter klättringen väntar 1,5 mycket snabb kilometer innan det är dags för ett vägbyte.

Efter vägbytet smalnar vägen av rejält och en kort sträcka med slingriga vägar väntar innan det åter är dags för ett vägbyte. Denna gång är vägbytet skarpare och det finns ojämnheter i vägen.

Ojämn väg och sedan 90 grader höger.

 Mindre än en kilometer och sedan väntar klättring nummer 2 på varvet. Exponerad för vinden går du in i 500 tuffa meter. Ett snitt på 6% med ca 8% i mitten av backen.

Här gäller det att trycka tillräckligt hårt för att inte tappa tid, men också ha kraft för att trycka över krönet och partierna därefter.

Full fart innan klättringen

In i klättringen

Brantaste delen

Över krönet och sedan utför.

Ca 5 km avklarade och ca 11 km kvar på varvet. Nu väntade ytterligare 4 km med väldigt smala och slingriga vägar. Böljande och möjlighet till kantvind då det är många öppna ytor vid vägen.

Mot slutet av detta avsnitt efter totalt ca 8 km kommer en mycket skarp sväng vänster och nästan direkt ännu skarpare höger. Där är det dessutom en hel del hål i marken i ytterkant. Går det för fort och du kommer fel här kan det helt klart bli en avåkning (vilket även gäller vid vägbytena).

Skarpt vänster

Direkt efter skarpt höger

En kilometer kvar av slingriga vägar innan det åter är dags för vägbyte och då in på en större väg. 

Efter vägbytet en dryg kilometer på en större väg och sedan vägbyte igen för att då komma in på en ny väg som går mest rakt fram och inte har så många höjdmeter, men generellt går svagt uppför.

4 km alltså då det "bara" är att mata på innan det så bär skarpt utför. Här kommer det att gå fort och dessutom slingrar det sig utför. Väl nere är det bara en kort bit till mål.

Ja, så var då 16 km avklarade. Men det är först om ett varv till som det är målgång. Så nästan direkt efter "mål" är det vägbyte och in i den längsta klättringen igen. 

Sväng höger och in på varv 2

När du så cyklat hela rundan igen har du klättrat ca 300 höjdmeter och cyklat 32 km.  

Sammantaget kan sägas att enligt mig gynnar denna bana tekniska cyklister som vågar lite mer. Den gynnar också goda klättrare, eller kanske snarare missgynnar den som är tyngre. Den andra halvan är mer lämpad för cyklister som gillar bredare och lättare vägar och kanske lite kantvind. Överlag kommer rundbanan på 16 km vara rejält krävande. Framför allt handlar det om att ha kraft kvar för varv två då det alltså är 2 x 16 km som gäller.

För egen del tycker jag det var en rolig och spännande bana där det händer något nästan hela tiden. Tittar jag till prestationen passar dock banan sämre. Jag kommer att förlora tid i klättringarna och i de tekniska bitarna har jag också en nackdel. Jag är inte superteknisk och dessutom vågar jag inte lika mycket efter min skada. Så risken är stor att jag efter ca 9 km tappat rejält med tid som blir svår att ta igen på de sista 7 km som passar mig bättre. Ett annat problem som gäller just i år är att jag efter min skada inte kört tempo så långa sträckor som tidigare år och det är då en nackdel att sträckan är längre och dessutom mer pulserande och tuff än väldigt många andra bansträckningar. 

När jag testkört banan kan jag se svart på vitt via de Stravasegment som finns att det kommer att bli svårt och utmanande då väldigt många är snabba i segment där jag har lite övrigt att önska.

Men jag ska göra vad jag kan och lyckas det inte i år får jag fundera kring hur jag ska förbereda mig för nästa år för att lyckas bättre.

Vilken toppsäsong - Tankar om det som varit

Ja, detta blir lite av ett skrytinlägg. Men kanske är det okej då du är riktigt nöjd, och att det inte hör till vanligheten att det kan gå så här?!

Vilken toppsäsong det har varit. Jag hade satt upp ett antal tuffa mål inför säsongen och alla uppnåddes! Det blir nog svårt att toppa detta.

Vad var då mina resultatmål?
a) Pallplats på SM och sämst silver
b) Pallplats på Nordiska Mästerskapen
c) Minst en seger i tempo i Swecup
d) Minst en seger i linje i Swcup
e) Pallplats i Swecup tempocup
f) Pallplats i Swecup totalcup (linje + tempo)

Sedan har jag också haft många prestationsmål och processmål som också nåtts. Det enda som varit klurigt är min rygg som krånglat. Trots att dessa problem gjort att jag missat några tävlingar och inte kunnat prestera fullt ut i alla tävlingar så har det mesta gått riktigt fint.

Jag är riktigt nöjd med att ha lyckats pricka in toppformen i både SM och NM. Nu blev jag krasslig på SM, men då jag i grunden hade peakform räckte det ändå till silver.

Silvermedalj på SM. Min känslomässigt största idrottsstund för året

På Nordiska Mästerskapen kändes allt perfekt och det blev ett silver till, bara 12 sekunder från segern.

Nordiska mästerskapen. Silvermedalj och en toppendag på alla sätt

Silvermedaljen på NM smakade gott

Jag har också lyckats få till 3 segrar i tempo under säsongen. Två av dessa med riktigt tufft motstånd på start och båda dessa gånger lyckades jag slå svenske mästaren som alltså stod högst upp på SM.

Alla segrar är en seger oavsett motstånd. Denna seger i Gottne hade jag inte min bästa dag, men det räckte ändå

Jag lyckades också få till en linjeseger i Swecup. Där lyckades jag brygga upp till en utbrytning för att med några km kvar kunns bryta mig loss från utbrytningen för en soloseger.

En stor dag där det taktiska och fysiska lyckades. Riktigt nöjd med att få till en linjeseger i Swecup även detta år

I totalcupen i tempo blev det en andra plats. Så blev det också i fjol, men i år var mina resultat bättre. Men då Patrik Boström i CK Fix lyckades ännu bättre är det inte mycket att säga om. Han gjorde en fantastisk prestation i flera av tempoloppen och är värd totalsegern. Totalt var det 7 lopp i cupen. Jag vann 3 och Patrik vann de andra 4. Vi var båda på pallen i alla lopp vi startade i.

På bilden nedan finns Niclas Näslund Cykloteket Racing Team och Patrik Boström CK Fix på samma bild. Två fantastiska cyklister och människor som jag har stor respekt för och inspireras av. För första gången lyckades jag cykla snabbare än båda två vid samma tillfälle. Otroligt stort för mig.

Första temposegern i Västerås med snabba Niclas Näslund och Patrik Boström som tvåa och trea

Tempoloppen gick riktigt bra och även linjeloppen som inte slutade i spurt var riktigt positiva. Det innebar att jag inför sista deltävlingen i cupen fortfarande hade chans till totalseger. Det slutade dock med andra plats, och det är jag riktigt nöjd med.

Cykeln vilar lite inför tempostarten på SM nere i Torekov

19 deltävlingar i Swecup fördelat på tempo, linje och GP. Själv fick jag gå i mål i 13 av dessa. Patrik Boström lyckades segra 5 ggr (4 i tempo och 1 i linje), jag segrade fyra gånger (3 tempo och 1 i linje), Richard Lööw segrade 3 gånger (2 GP och 1 i linje) och Kristian Stenshamn tog två segrar (2 i linje). Sedan var det 5 andra som vann var sin tävling (4 i linje och 1 i GP)

Med SM, Nordiska Mästerskapen, Swecup och andra tävlingar har det under 2018 blivit 12 pallplatser varav 4 segrar. Ytterligare 4 topp-sexplaceringar och 2 gånger topp tio. 4 gånger har det blivit en sämre placering. Jag har åkt på 9 resor under säsongen och alltid fått komma hem med minst en pallplacering. Svåröverträffat. Njuter lite extra nu helt enkelt.

Ja, det blir i alla fall inte resultaten och känslan under säsongen som ger motivationsproblem inför den kommande försäsongen. Sedan har jag också haft riktigt kul såväl när jag cyklat själv, med lagkamrater som när jag varit på "tävlingsturné". Att få träffa alla trevliga cyklister runt omkring i Sverige är verkligen toppen och själva tävlingarna är också något extra. Nu får vi se hur det blir nästa år.